Hänt 2019

VJS-jul som tvåstegsraket

Nu har VJS firat in julen. Två gånger om dessutom…
Vi började redan måndagen den 2 december med en jullunch ( fast utan julmat) på vårt stamställe Berzelius. Om det var det faktum att vi tänkte lotta ut julklappar eller om det var dagens talare som lockade vet vi inte, men lokalen blev i alla fall så full av folk att väggarna nästan bågnade.
Dagens talare var allas vår Lasse Dimming, som berättade om sin purfärska bok ”Göteborgsposten inifrån”. 39 före detta GP-medarbetare ger här sin egen, högst personliga, bild av livet på den gamla arbetsplatsen. Ömsom ris och ömsom ros. Ofta ganska roligt och ibland lite sorgligt. På plats fanns också bokförlagets David Karlsson, som lyckades kränga en hel hög böcker till nyfikna gamla murvlar. Högsta vinsten i vårt julklappslotteri drog Bengt Plomgren, så han slapp betala för boken som förstås var vårt första pris. Övriga som varit tillräckligt snälla under året för att med lottens hjälp föräras julklappar var Anki Raun och Hans Norrby.
En knapp vecka senare följde nästa steg i vår tvåstegsraket. I hällande regn och tidig morgon samlades ett 15-tal medlemmar på Gustav Adolfs torg för att kliva på en buss med destination Oslo. Efter några stopp på vägen var sällskapet komplett. Och framme i Oslo möttes vi av nyfallen snö, så här vid lunchtid mest i slaskform.
I Oslo hade vi drygt tre timmar på oss för ”fria aktiviteter”. Några passade på att besöka Munch-museet, andra tog sig en titt på operan ─ en fascinerande byggnad både på in- och utsidan. Delar av taket ser ut som en skidbacke och det var kul att se en massa barn åka kana i snön där ─ snacka om kultur för alla.

De flesta av oss hann också trava upp och ner för Karl Johan och titta in på julmarknaden där.

Så småningom klev vi ombord på färjan som skulle frakta oss till Köpenhamn över natten. Ombord bjöds på julbord med massor av läckerheter, men det var danskt julbord så någon Jansson syntes inte till. Mätta blev vi i alla fall.
Efter en sväng i baren var det dags att sova. Den som gillar att bli vaggad till sömns har definitivt inget att klaga på ─ det gungade rejält! Men såvitt jag vet blev ingen i vårt sällskap sjösjuk i alla fall.
God frukost ombord och sedan tog vår buss oss in till centrala Köpenhamn där vi hade drygt fem timmar på oss att ströva runt på egen hand. Det var måndag så de flesta museer var stängda och vädret var inte direkt mysigt, så i alla fall för egen del blev det både specialglögg på Hvids vinstue vid Kongens Nytorv och smörrebröd med ”en lille en” vid Gråbrödretorv. Tror de flesta följde ungefär samma mönster, om än vid andra vattenhål.

Resan avslutades med fyra timmar i buss hem igen. Tillsammans konstaterade vi att det trots surt väder ändå är rätt häftigt att befinna sig både i Göteborg, Oslo och Köpenhamn inom loppet av ett och ett halvt dygn.
Och när vi körde in vid Ullevimotet föll stora vita snöflingor ─ de hann visserligen förvandlas till vatten innan de nådde marken, men ändå, lite julstämning gav de allt.
Text: Carin Linnér

…………………………………………………………………………………………………………..

Det häftigaste mötet på länge

Journalistseniorernas möte den 13 november slutade i ett kaosartat uppbrott. Deltagarna hade utsatts för ett quiz och irrade runt som frågetecken. Va? Hur kunde jag få så få rätt? Var detta det korrekta svaret?

Vi fick nog vara med på det häftigaste pensionärsmötet i Storgöteborg det senaste tio åren. ”Skyldig” till detta var vår gäst Malena Nilsson Nyback. Hon är dirigent för en mängd frågeprogram i Sveriges Television, alla producerade på Hisingen.

Göteborg är onekligen frågesportens huvudstad i Sverige. Här ordnas quiz på nästan varje pub, och här görs alltså de allra flesta frågeprogrammen för SVT, t.ex. På spåret, Dobido, Alla för en, Smartare än en femteklassare.

Malena Nilssons Nyback strödde massor av siffror omkring sig. Bland annat konstaterade hon att På Spåret – en helt svensk uppfinning – ses av över två miljoner tittare varje fredagskväll det sänds. Och av anmärkningsvärt många ungdomar.

Vi fick klart för oss vilket enormt arbete det innebär att formulera frågor. Det är ju inte bara att gripa dem ur luften.

Ett 20-tal åhörare var på plats. Bland andra en Mr X. Mannen skulle egentligen till lokalen för att köpa batterier till sin hörapparat, men lockades in till oss och tyckte det hela var festligt tills han behövde skynda till ett annat möte.

Så avslutades vårt möte med quiz i form av 20 frågor. Det segrande laget bestod av vår ordförande Carin Linnér och vår kassör Björn Hansson.
─ Skumt, hördes en dålig förlorare muttra.

Men att tävlingen gick rätt till garanterades av Malena Nilsson Nyback, rutinerad domare i oändligt många tv-program.

Text: Börje Andersson
Foto: Bror Augustsson

…………………………………………………………………………………………………………………………..

Spännande måndagslunch

Att bjuda in talare till våra månadsluncher har visat sig vara ett lyckokast. Numera söker sig ganska många till restaurang Berzelius både för att träffa gamla kolleger och för att få något gott i magen, men också, och inte minst, för att få höra en spännande  berättelse.
Novemberlunchen gästades av Bodil Tingsby, mångårig journalist, som gjort en dokumentärfilm om författarinnan Emilie Flygare Carlén. Bodil berättade om en kvinna som inte fått särskilt stor uppmärksamhet i svensk litteraturhistoria, men som på sin tid slogs med Charles Dickens och Alexander Dumas om de översta platserna på boktopplistorna.
Vi var strax under 20 VJS:are som fick veta mycket nytt om en stark kvinna, men också om hur jobbet med att göra en dramadokumentär går till. Och de flesta var nog överens om att detta är en film SVT borde köpa in.
Text och foto: Carin Linnér

………………………………………………………………………………………………………………………

Utrikeskorren Bengt Therner:
─ Tur att jag lever!

Det var god anslutning på oktobermötet med förre SR-korren Bengt Therner. Och vilka minnen han kunde ösa ur!

Bengt startade sin journalistbana på Bohusläningen, Arbetet, GT och Aftonbladet. 1976 kom han till Sveriges Radio och hann med 38 år på Ekot fram till pensioneringen. Som utrikeskorre har han rapporterat från ett 70-tal länder och upplevt krig, militärkupper och svältkatastrofer.

─ Jag har haft tur som klarat mig med livet i behåll, konstaterade Bengt.

Ibland var sekunderna bokstavligt talat på hans sida. T.ex. i Bagdad 2003. Han bodde på ett hotell med några andra journalister och lämnade sitt rum för ett ärende till en kollega, hade knappt hunnit in till honom då hans eget rum besköts med spårljus och automateld.  Rummet formligen exploderade i ett eldhav. Alla tillhörigheter – utrustning, satellittelefon, kläder gick upp i rök.

─ Bland det svåraste för en utrikeskorre är att ta sig in till den plats man vill bevaka, menade Bengt. Särskilt när det gäller krisområden eller ”förbjudna” ställen.

Han gav exempel på hur finurlighet, kreativt tänkande och några extra dollar kunde hjälpa till. Exempelvis den gången han tog sig in i Nordkorea med falsk identitet. Med hjälp av kontakter skapade han ett dokument som förvandlade honom till en telecomexpert! In kom han och kunde sedan leverera ett antal rapporter hem till Ekot från det stängda landet.  Förmodligen kommer han aldrig att kunna resa dit igen…

Det var många frågor till Bengt efter hans föredrag. Här är ett axplock:

Vilket är ditt främsta minne?
─ Att stå vid grinden utanför fängelset klockan 16.16 den 11 februari 1990 då Mandela släpptes ut i frihet. Fick veta tidpunkten genom en speciell kontakt.

Har du nånsin nekat att åka ut på ett jobb?
─ Nej, och det mycket tack vare en förstående familj. Det kunde bli långa uppdrag, Första Gulf-kriget 1991 åkte jag ut i januari och kom hem i september.

Har du en bra mage?
─ Jo, jag har klarat mig fint. Det vara bara en gång i Afrika då jag åkte på någon slags kreatursbacill. Då var jag riktigt dj-a utslagen.

Vad var viktigast i ditt arbete på fältet?
─ Att skaffa bra tolkar som du kunde lita på. Gärna kvinnliga, de har inte samma politiska agenda som män.

Hur ser du på utvecklingen för korrjobbet?
─ Tyvärr har det blivit mycket farligare. En pressväst är inte längre något skydd, istället mer och mer en måltavla. Det gäller också andra yrkeskategorier t ex läkare utan gränser och biståndsarbetare.
Text: Åke Svanberg
Foto: Kent Eikeland och Ulla Alvermalm

…………………………………………………………………………………………………………….

En resa fylld av ögongodis 

Precis när hösten slog till som värst med ösregn och kyla i Göteborg drog 32 VJS:are (som senare kompletterades med sex pers från skåneseniorerna) till sol och värme i norra Italien.

Resan var ett samarbete med Rolfs flyg&buss, vilket gjorde att vi ständigt var omhändertagna av guiden Karina, småländska med kroatiska rötter och numera boende i norra Kroatien. Och italienska hade hon pluggat i gymnasiet.
Karina mötte oss på flygplatsen i Milano och tog oss vidare till vårt hotell i utkanten av den lilla byn Merano. Kanske lite ”in the middle of nowhere”, men väldigt idylliskt beläget vid en å och med egna höns, gäss och getter. Och en liten pool och bastu för de badsugna.
Maten på hotellet var kanske inte fantastisk, men klart godkänd och ovanligt bra för att vara massproducerad hotellmat. Dessutom var det många som passade på att njuta av den gångna sommarens innedrink, ”Aperol Spritz”, på barens uteservering.
Men mest var vi ju där för att titta på Italiens sjöar. Och ögongodis fick vi definitivt så vi klarade oss…
Första dagen åkte vi till den lilla staden Como vid Comosjöns sydvästra ”ben”, där vi fick en guidad stadsrundtur innan det bar iväg med bussen upp i bergen längs med sjöns västra kust. Hisnande vackra vyer och dessutom den ena fashionabla villan, eller ska vi säga palatset, efter det andra. Ett par av dem ägs av George Clooney och vid ett av dem syntes en man i röda badbyxor. Dock för långt avstånd för att avgöra om det var Clooney själv. 
Färden gick vidare in i Schweiz ─ till Luganosjön. Vackert även där, men Schweiz är DYRT. Någon fick betala 15 euro för en glass, någon annan 13 för en enkel hamburgare. Och några passade på att stoppa åtminstone fötterna i sjön. Säkert 19-20 grader.
Dag två ägnades helt åt Lago Maggiore. I sjön finns tre konstgjorda öar, de Borromeiska öarna, som ända sedan 1200-talet ägts av den milanesiska adelsätten Borromeo. Efter en kort båttur från staden Stresa, steg vi iland på den största av öarna som innehöll ett palats i kolossalformat och en otroligt påkostad trädgård ─ allt öppet för allmänheten, trots att Borromeofamiljen än idag huserar på övervåningen då och då.  Mest spännande i palatset var nog de sex ”grottorna”, d v s rum byggda helt i sten i bottenvåningen, med syfte att ge svalka under heta sommardagar.
Båten tog oss också till Isola del Pescatori, formad som en fisk och där det förr bodde just fiskare. Idag finns knappt någon fiskare kvar där, men ön är den enda av de tre som har en liten bofast befolkning (troligen mest restaurangägare).

Självklart tillbringade vi också en dag i Milano för att se de viktigaste byggnaderna; slottet, La Scala, Il Duomo och förstås den fantastiskt tjusiga gallerian Vittorio Emanuele II med lyxbutiker som Gucci, Prada och Versace. (Men det fanns faktiskt en HM-butik också alldeles i närheten). Den här dagen hade dock temperaturen stigit till 27 grader och vi var rätt många som valde en kall öl på en skuggig uteservering istället för att shoppa loss.
Självklart fick vi också veta en hel del om landets historia. Italien är inte gammalt som enat land ─ bara drygt 150 år. Garibaldi var den store mannen bakom enandet och står staty i stort sett överallt, men på senare år när allt fler stater splittras upp, har även hans hjältegloria hamnat lite på sned. Göran Hägg har skrivit en bok om detta, ”Ett alldeles särskilt land: 150 år i Italien”.
Sista kvällen blev det både födelsedagsfirande för en av våra medlemmar och mingel med grappa och limoncello utomhus i den ljumma sommarnatten. Och när de sista gick och lade sig hade det hunnit bli oktober.
Svårt att tänka sig ett bättre sätt att ta sig in i hösten!

Text: Carin Linnér
Foto: Ulf Sveningson

………………………………………………………………………………………………………………..

Garveriet – ett mattempel du inte garvar åt

     

När dryga 20-talet av VJS medlemmar samlades på gården utanför det gamla garveriet i Floda, ett stenkast från pendeln mellan Göteborg och Alingsås (Västra stambanan), var det knappt ett år sedan restaurang Garveriet slog upp portarna. Ett matställe som verkligen är hållbart i alla tänkbara former.

Grunden är en gammal industrifastighet, som anlades i slutet av 1800-talet och då inrymde ett garveri som tillverkade sulläder till skor. Inte att undra på då Säveån flyter förbi bara ett stenkast bort. Och utefter Säveån har det legat gott om garverier, för att inte tala om kvarnar.

Garveriet upphörde 1971. Efter nedläggning och fram till 2010 var det en mycket blandad verksamhet på platsen. Då köptes fabriksfastigheten av Christer Harling som rensade upp området. Marken var minst sagt förorenad men 20 miljoner kronor senare, med stöd från både kommun (Lerum) och länsstyrelse, har marken i dag sanerats från alla gamla farliga kemikalier. Han var också den som såg till att den gamla fabriksbyggnaden försågs med en rejäl stenugn att baka bröd och pizza i.

Fem år senare, 2015, såldes Garveriet vidare till Jonas Brandström, delägare i Floda centrum och Öijareds Resort. Nu började också ännu en ny ansiktsförvandling av den gamla fabriken/garveriet.

Om allt detta och mycket till berättade den mycket kunniga guiden Birgitta Brodin, som också tog oss med på en rundvandring i byggnaden.

I bottenvåningen finns själva restaurangen med butik, men också ett mikrobryggeri och ett kök för kursverksamhet. En trappa upp finns konferenslokaler med möjlighet att ta emot både stora och små grupper, från några tiotal till 200 personer.

─ Stolarna har vi köpt från en flygplats som bytte ut alla sina stolar, berättade Birgitta och poängterade samtidigt att återbruk är något som genomsyrar hela verksamheten på Garveriet.

─ Liksom hållbarhet, fortsatte hon. Det är därför vi har två unga alingsåsare som driver ett mikrobryggeri hos oss och restprodukterna från detta används i brödbaket.

Ute på en av terrasserna prunkade pelare täckta med färska grönsaker. Specialodlingen drivs av unga entreprenörer och skörden går till köket på Garveriet. I en angränsande byggnad ska det bli fiskodling.

Det är ett företag i Göteborg som etablerar sig här och ska odla afrikansk ålmal, och vattnet från tankarna med fisk, som är mycket kväverikt kommer att användas i de växthus som är på gång, berättade hon. Fisken, som är mycket god, kommer att serveras här. På menyn kommer inte att stå afrikansk ålmal men väl clarias.

Det finns också en tredje våning på Garveriet där det finns såväl mindre grupprum, som ett stort samlingsrum liksom ett gästkontor, där den som önskar kan hyra en arbetsplats under kortare eller längre tid.

Ett av benen för Garveriet är kursverksamhet och fokus ligger på mat och kokkonst med hållbarhet som ledstjärna. Dessutom är konferenser och mässor också något man erbjuder.

I sanning en annorlunda restaurang, som med hjälp av solpaneler är helt självförsörjande på el, serverar närproducerad mat och där köket verkligen gör sitt yttersta för att ta tillvara allt och locka fram de bästa smakerna ur råvarorna.

Skulle nu någon i framtiden behöva mer som till exempel andlig spis kommer det att gå utmärkt. Närmsta granne är Equmeniakyrkan i Floda som snart är klara med sitt kyrkbygge. Kyrkan har gemensam ingång med Garveriet.

Text: Leif Montell
Foto: Kent Eikeland

……………………………………………………………………………………………..

Sveriges största bostadsrättsförening

Någon timma tidigare hade det blixtrat och dundrat och regnet hade vräkt ner. Men klockan 15 hade skyfallet förvandlats till enstaka droppar och vi kunde lugnt låta oss guidas runt i Nya Masthugget av f d GT-journalisten Åke Lundgren.
Nya Masthugget byggdes av Riksbyggen under 1967-72 och är idag Sveriges största bostadsrättsförening med cirka 1100 lägenheter. Vi arbetade oss uppifrån Paradisgatan ner till Masthuggsterrassen och fick på vägen en hel del name-dropping av kända göteborgare som bor/bott här. Idag lär det vara Göteborgs journalisttätaste område.
Men när inflyttningen började 1969, alltså för 50 år sedan, var det inte lika populärt. Lägenheterna var svårsålda och Riksbyggen hängde upp gardiner för att det inte skulle synas hur många lägenheter som stod tomma. Allt förvandlades till hyresrätter och många, många lägenheter befolkades av studentkollektiv. Men sedan vände det…

Det är mycket upp och ner i Masthugget… Men också mycket grönare än de bland oss (bl.a. undertecknad) mindes det från 1969, när vi bodde här som nyblivna studenter.
Vi avslutade vår promenad hemma i vår styrelseledamot Anki Rauns lägenhet på Mattsonsliden, där det bjöds på öl, vin och fantastiska smörrebröd.
Anki köpte sin 115 kvm stora lägenhet med hänförande utsikt mot nordost (alltså över precis hela centrala Göteborg) i början av 80-talet. Då betalade hon hundratusen kronor för den ─ tiderna förändras!
Text: Carin Linner
Foto: Odd Clausen ( på tillfälligt besök från Skåne)

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

VJS på grönbete på Stora Förö

Ursprungligen var det tänkt att det skulle byggas en stor oljedepå på Stora Förö i Göteborgs södra skärgård. Men istället blev det en semesterö för motorbåtsentusiaster. VJS har besökt den idylliska lilla ön som allmänt går under namnet  Lilla Diamanten.
Efter att oljedepå-planerna hade skrinlagts var det ett gäng ungdomar som väckte idén att köpa ön och göra den till ett litet semesterparadis.
Sagt och gjort. Motorbåtsföreningen Delfin bildades 1930. Etthundra tomter styckades av och såldes för 1 400 kronor styck till hugade föreningsmedlemmar.
─ Under de första åren var det ett ständigt byggande här enligt Bengt Plomgren ─ VJS-medlem ─ vars föräldrar hörde till pionjärerna.
Själv tillbringade han som barn sina första 16 somrar på Stora Förö, som enligt föreningens bestämmelser skulle vara just en semesterö och inget annat. Måtten på de stugor som fick byggas var begränsade och vattenfrågan fick ägarna själva lösa.
Bengt minns att sammanhållningen alltid har varit god på ön och konstaterar:
─ Om folket inte var släkt när dom kom hit så blev dom det.
Tillsammans med barndomskamraten Kerstin Pettersson lotsar han oss tio VJS-are, som trots en inte allt för lysande väderleksprognos, har rest med en av Styrsöbolaget båtar från Saltholmen till Stora Förö. Omkring tio minuter tar resan.

Efter att ha besökt öns handelsbod, som precis hade vaknat upp ur sitt vinteride, gjorde vi ett hembesök hemma hos Kerstin och hennes make samt i Bengts kusins stuga. Därpå promenerade vi på den smala välbyggda stigen som ringlar sig runt ön till den paviljong och idrottsplats som föreningen har byggt och där bland annat öns damförening och bastuförening håller sina möten.
─ Förr om åren var det alltid dans på lördagskvällarna till levande musik. Orkestern disponerade till och med en liten egen lägenhet som låg i anslutning till handelsboden, minns Kerstin.

Danskvällar med levande musik hör numera till ovanligheterna. Men annars är mycket sig likt på Stora Förö. Fortfarande är den enbart avsedd för sommarboenden. Det till finns till exempel inget allmänt vatten eller avlopp på ön. Inte heller förekommer det någon motortrafik. Hör och häpna, vi såg inte ens en enda el-skooter vid vårt besök på den lilla idylliska Diamanten, knappt en distansminut väster om Önnereds brygga.
Text och bild: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………………..

Öl med baddare och glass

─ Det här är 50 procent arbete och teknik, men också 50 procent ”vuxna som leker”.
Ungefär så sammanfattade marknadschefen Magnus Pettersson verksamheten på Poppels bryggeri, dit ett 15-tal VJS-medlemmar tagit sig på studiebesök.
Medan han guidade oss runt bland silverglänsande cisterner fick vi med oss en hel del historiska fakta:
Ett av de absolut äldsta bryggerierna i Göteborg hette Poppelmans, startade i mitten av 1600-talet och låg där konditori Brogyllen ligger idag. Det var härifrån Poppels fick sitt namn, eftersom en av grundarna hade avlägsna släktband till familjen Poppelman. Men så fanns det en nu levande Poppelman i Stockholm, som inte ville förknippas med Göteborgs-öl, så då blev det Poppels.
Det nuvarande bryggeriet startades av 15 kompisar år 2012 (idag finns tre av dem kvar i verksamheten). Då hade man sina lokaler i Mölnlycke, men 2015 hade man vuxit ur dem och drog in i Jonsereds gamla fabriker. Och man fortsätter växa ─ senaste tillskottet är en jättelik lokal som tidigare använts för filminspelningar, t ex var interiören av restaurangen DK, från ”Vår tid är nu”, uppbyggd här.
Idag är Poppels Sveriges största ekologiska bryggeri ─ malten hämtar man i Halmstadtrakten, humlen på Nya Zeeland och i USA.
Magnus hade förstås också en hel massa siffror att komma med. Här är några:
Det finns 350 mikrobryggeri/hantverksbryggeri i Sverige. 40 av dem finns i Göteborg.
Poppels har idag 17 anställda och bryggeriet har kapacitet att brygga 2,5 miljoner liter öl per år. Wow, tyckte vi ─ tills vi fick veta att det är så mycket Spendrups brygger per dag!

Poppels exporterar i dagsläget öl till 33 länder, men 80% av produktionen säljs till Systembolaget. Man har 13 olika öl i sitt standardsortiment, men brygger massor av andra öl i liten skala. Och det är väl här det där med ”vuxna som leker” kommer in i bilden. När Kexfabriken i Kungälv för ett tag sedan sålde ut de, troligen sista, Baddare som tillverkades i Sverige, köpte Poppels in ett rejält lager för att smaksätta sin öl med. 9000 flaskor producerades ─ och sålde slut på tre timmar!
Och dagarna innan vårt besök hade en helt ny produkt lanserats ─ Ölglass. VJS-styrelsens Kent Eikeland hade hunnit ta vägen förbi glasskaféet i Sävedalen och inhandla en bytta glass för oss seniorer att provsmaka denna premiärdag.
Det var faktiskt riktigt gott ─ smakade inte öl ett dugg…
Text: Carin Linnér
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………………………………..

Tranor, konst och vedkreatörer

Utflykten startade klockan nio den 10 april vid Tyska kyrkan i Göteborg och ganska precis åtta timmar senare var vi tillbaka.

Första sevärdheten var tranorna vid Hornborgasjön, ett av länets säkra vårtecken ─ den europeiska tranan, Grus grus, på latin.

I år kom de första tranorna runt mitten av mars. Då hade de flugit från södra Spanien, över Frankrike och Tyskland, innan de landade på favoritplatsen i Sverige, den 3×12 km stora och dyiga Hornborgasjön, sydöst om Skara.  Hur länge tranorna stannar beror på väder och vind, men drygt en månad är vanligt. Under den tiden är matbordet ständigt dukat med korn och majs. Inte bara tranor hör till gästerna. ”Gratis är gott”, sägs det, så hit kommer en massa andra fjäderfän som rödbena, bofink, kricka, knölsvan, tofsvipa m fl.

Tusental tranor, hur lyckas man räkna dem alla? Räkningen sker varje dag i skymningen när tranorna flyger ut i sjön för att sova. Fyra personer har kikare och räkneverk till sin hjälp och det är en ganska lätt uppgift eftersom tranorna flyger i mindre flockar.

Nästa dag är de tillbaka för frukost…. korn och majs som vanligt, och som vanligt startar då ett öronbedövande tjatter och trumpetande och kanske lite dans. Den berömda trandansen går till så att fåglarna står mitt emot varandra och flaxar och bugar, ibland skojar någon till det med plocka upp en pinne och kasta den i luften. Tranorna är trogna sin partner hela livet, och när de dansar gör de det för att skapa samhörighet.

─ Idag är ingen bra dansdag, säger Lars-Erik Thim, volontärguide, och syftar på det molniga vädret. Det ”bjuds upp” mer när solen skiner. Några börjar dansa, sen sprider det sig.
En eller ett par veckor efter påsk beräknas tranorna lämna Hornborgasjön. Då lyfter de, mätta och belåtna och flyger i ca 70 km/tim till nästa mål ─ häckningsplatserna längre norrut.

Sen var det dags för lunch hos Löfwings Ateljé och Krog som drivs av paret Göran, konstnär, och hans fru Linda, kock, i Broddetorp öster om Hornborgasjön. Ett tips till er seniorer som inte var med på resan ─ lägg adressen på minnet. Här serveras mat av högsta klass (när vi var där serverades ugnsbakad lax resp. tjälknöl på dovhjort). I anslutning till restaurangen finns en konsthall med Görans fantastiskt vackra målningar.

Dagens tredje stopp gick också i konstens tecken: konsten att förvandla tre kubikmeter ved till en sevärdhet. Platsen är lilla Gökhem väster om Falköping. Detta slit lyckas de två pensionerade svågrarna Egon Svärd (75) och Sven Lindberg (88) med. Varje år.  Sedan 2013 bygger de något av veden de sedan eldar upp. Nytt tema varje år. En gång byggde de en kyrka.
─ Vi ställde ett par skidstavar utanför och då blev det en stavkyrka, säger Egon.
Ett annat år förvandlade de två kreatörerna vedhögen till ett fängelse med ett antal kända ansikten bakom lås och bom. 2019 års tema är Cirkus. En pappfigur av Stefan Löfvén sitter i kassan. Donald Trump är ormtjusare med flöjt, och drar man i ett snöre kommer det en ton. Andra kändisar är Mr Bean, Gudrun Schyman och Tony Blair.
Ungefär en månad tar det att förvandla mängden virke till konstverk. De började såga i februari. Verktygen är elklyv och kapsåg.  Alldeles i dagarna var cirkusen färdig. I augusti rivs den och läggs i ladan för att torka och så småningom eldas upp.
6 000 besökare kom förra året. Gratis inträde, men man får gärna lägga en slant i bössan. 52 000 kronor skänktes 2018 och allt går till cancerfonden.
Text: Christina af Ekenstam
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………….

Årsmöte med fotboll, fotboll

Alf Westerberg är journalisten som bytte planhalva och blev fotbollstränare. Honom kunde VJS:arna, företrädesvis män, som slutit upp på årsmötet andäktigt lyssna till när han berättade om sin karriär. 

Alf Westerberg började som journalist på Trelleborgs Allehanda, sedan följde Skånska Dagbladet och Barometern. På fritiden var han, enligt sig själv, en medioker fotbollsspelare, som istället blev en framgångsrik tränare. Bland annat var Alf huvudtränare för Kalmar FF samtidigt som han jobbade som journalist. Inte ett helt ok upplägg insåg till och med han själv. Och 1998 la han ner pennan och det blev fotboll och tränarjobb för hela slanten.

För sju år sedan lämnade han Sydsverige, dock ej sitt skånska idiom, och flyttade till Göteborg för att bli tränare i Blåvitt där han arbetar kvar och ingår i IFK:s ledarstab.

Efter presentationen blev det frågestund, och många frågor om allt från pengar inom fotbollen, sociala medier, och att dagstidningar alltmer börjar likna kvällsdito.

Någon undrade om tränaren Alf haft glädje av sina erfarenheter som chef inom journalistiken.

Det tyckte han. Att leda ett fotbollslag eller en redaktion har många beröringspunkter. Starka egon och viljor.

En annan fråga som kom upp var hur han såg på huliganproblematiken.

─ Hopplöst, erkände han och tyckte att det var helt surrealistiskt att sitta i raketregnet på Bravida arena under den avbrutna cupmatchen IFK-Gais. Men något svar på hur man ska komma till rätta med huliganerna kunde inte heller han presentera.

Och vem kan det…

Innan Alf Westerberg tog till orda hölls sedvanliga årsmötesförhandlingar. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för det gångna året, Carin Linner omvaldes som ordförande och Sören Edgar och Kent Hallgren avtackades efter 16(!) respektive fyra års arbete i VJS styrelse. Nyvalda i styrelsen är Björn Hansson och Åke Svanberg. 

Text: Anki Raun
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………

Seniorerna fick en lektion om vallöften

Vi var 18 åhörare på journalistseniorernas möte den 20 februari, alltså fler än vad Svenska Akademien har ledamöter just nu.
Och bildade blev vi.
Elin Naurin började som nyfödd fotomodell i GT där hennes mamma Pia var journalist. Nu är hon docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och vet allt om vallöften, eller rättare sagt hur vallöften hålls av regerande partier.

Tack vare att Elin Naurin höll sitt eget löfte att komma till mötet fick vi veta följande:
□ Antalet vallöften har ökat kraftigt under åren.
□ Svenska regeringar är bra på att uppfylla sina vallöften. I vissa frågor upp till 90 procent.
□ Enpartiregeringar är bäst på att hålla löften. Eller de som har statsministerposten i koalitioner.
□ Politiker vet inte alltid själva vad som står i valmanifest.
□ Väljarna missuppfattar ofta vad vallöften innebär.
□ Vallöften är i hög grad till för partiernas egen skull. Man vill nå en rad olika väljargrupper.
Mer sades. Men det behåller Vi Aderton för oss själva.
Text: Börje Andersson

……………………………………………………………………………………………..

Extra trivsamt på Berzelius Bar

Från och med i år försöker vi göra våra månadsluncher lite populärare genom att också bjuda in en talare. Första gången pratade Lasse Dimming om Pressens rundtur. Det lockade så många att vi knappt fick plats. Den här gången kom Ulf Benkel och pratade om den typiska göteborgska humorn – ordvitsarna.

Vädret utanför var förfärligt, men trots det kom uppemot 15 personer och fick sig några goa skratt. Peter Lenken och Janne Österström är bokade och kommer att dyka upp senare i vår.
Har du tips om nån som kunde vara kul att lyssna på i det här sammanhanget så mejla hemskt gärna carin.linner@gmail.com
Text: Carin Linnér
Foto: Leif Montell

……………………………………………………………………………………………………………………..

Bland lurendrejare och fulla sjömän

2019 års första arrangemang blev riktigt lyckat, ett 30-tal VJS:are visade sig sugna på att få höra allt om brottsligheten i Majorna på ”den gamla goda tiden”. Tyvärr kunde vi bara ge plats åt 24, så vem vet, vi kanske får ta en repris så småningom…
Vi träffades på krogen Hakelverket på Karl Johansgatan och redan till den jättegoda fisksoppan fick åtminstone undertecknad lära sig något nytt ─ nämligen att Hakelverk betyder koja, liten kåk. Och det är precis samma betydelse som det finska ordet maja. Majorna betyder alltså kojorna och de första som bosatte sig här var mycket riktigt finska och estniska, sjömän.

Janne Palmén (t.h. i bild), vår ciceron för kvällen, var tidigare tekniker och producent på SR Göteborg, men sadlade om och började plugga kriminologi. Han har sedan jobbat som analytiker hos polisen och på Ekobrottsmyndigheten. Men han har också ett stort intresse för historia ─ inte minst kriminalhistoria ─ och idag ordnar han guidade turer runt både Haga och Majorna och berättar de ruskigaste, men också en hel del roliga, detaljer om brott och straff i det gamla Göteborg.
Den här kvällen började Janne sin berättelse med Ostindiska kompaniet och mitten av 1600-talet. ”Lurendrejare”, som är det gamla ordet för smugglare, hade väl funnits tidigare, men nu tog det ordentlig fart. 75% av allt te skeppen hade med sig smugglades till England och det fanns 800 namngivna varor som inte fick föras in i Sverige. Människorna på öarna och i havsbandet hade full försörjning med att märka om varor så att de såg svenska ut, innan de kunde fraktas in iland. I dagens penningvärde förlorade Sverige 300 miljarder kronor på den här smugglingen!
Ännu större uppsving fick smugglingen under Napoleons kontinentalblockad i början av 1800-talet, som i första hand var en handelsblockad mot England. Men via en manöver till Göteborg och Sverige kunde varor lastas om och blockaden kringgås. Det sägs att det tidvis kunde ligga över 1000 brittiska fartyg ute på redden.
Det innebar förstås att en väldig massa sjömän samlades i framför allt Majorna. Och sjömän ska ju ha något att roa sig med, så 1810 fanns det runt 100 krogar, med namn som Blodpölen, Slink in och Gyllne Suggan bara mellan Stigbergstorget och Klippan. (Det innebar 25 krogar per 1000 invånare ─ idag är det 1,5). Många, många greps för fylleri ─ inte minst p g a att polisen som grep dem fick provision.
I spåren på krogarna följde förstås bordellerna och på väg till pub nummer tre (vi hade hunnit med Västerhus däremellan) passade vi på att titta på det hus på Såggatan där Jack the Rippers svenska offer Elisabeth från Torslanda, hade försörjt sig som prostituerad.
I sammanhanget fick vi också veta skillnaden på de tre gamla brotten ”dubbelt hor”, ”enkelt hor” och ”lönskaläge”.
Kvällen avslutades på Oceanen med den ruskiga historien om den sista sjörövaren Johan Andersson Flatås, som tillsammans med två kumpaner och med viss medhjälp av Johanna Hård från Vrångö, anföll ett skepp, skadesköt de tre i besättningen varav en var elva år, allt för att komma över en last av sagogryn och gurkmeja… Andersson greps, erkände och fick ett hårt straff. Hans högerhand höggs av, han halshöggs och till slut steglades han!
Det här var förstås bara en bråkdel av allt Janne Palmén hade att berätta om det brottsliga Majorna, så jag kan bara rekommendera er att lyssna på honom om ni får chansen.
Text: Carin Linnér
Foto:Christina af Ekenstam