Traditionellt tomtebesök


Senioråret avslutades i traditionell stil med julmat från Sixtens gourmékök och tomtebesök. Det förra välkänt sedan många år, det senare desto anonymare innan ordförandens ledtrådar småningom avslöjade ansiktet bakom masken ─ Nils Hansson, välkänd programledare från Uppdrag Granskning och nybliven hedersprofessor vid Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet.

Innan tomten sett till att festdeltagarna fått var sin julklapp, också enligt traditionen, gav han ─ dvs Nils Hansson ─ glimtar från sin mångåriga journalistkarriär, en vandring som bland annat omfattat nedslag på såväl GT;s som G-P:s redaktioner. På G-P startade han sin bana som grävande journalist, innan han fortsatte grävandet i TV-huset i Göteborg med Uppdrag Granskning. Där han för övrigt med framgång kunde undvika såväl presskonferenser som elskrivmaskiner, två företeelser som han genom åren inte varit särskilt förtjust i…
Efter 14 år har han nu avslutet arbete som chef för UG, men avslöjade att han som pensionär nu planerar att fortsätta grävandet i samarbete med Jan Josefsson.
Sixtens mat anno 2017 avåts med extra stor njutning; enligt ryktet går hedersmannen från Skärhamn nu i pension, vilket ställer VJS i en svår knipa: vem kan nå upp till de julbordets fröjder som Sixten under många år presterat? Vi 40 runt festbordet skänkte Sixten en extra tanke…
Till slut bör noteras, att stämningen som vanligt var hög, vartill bidrog såväl allsång som brända och destillerade drycker…
Text: Sören Edgar
Foto: Ulla Alvermalm

………………………………………………………………………………………………………………

Radiohistoria avslutade smakfull 3-rätters middag

Göteborg och Hisingen (läs Lindholmen) visade sig från sin allra mest intagande sida när en samling förväntansfulla VJS-are mött upp på Ester Mosessons restaurangskola för att avnjuta en 3-rätters på Esters, skolans egen förträffliga lunchrestaurang.
Att det dagarna efter VJSs invasion av Norra Älvstranden skulle hållas EU-möte bara ett stenkast västerut märktes intet. Istället koncentrerades våra blickar till de matsedlar som presenterades. Vi hade att välja mellan två olika förrätter och inte mindre än fem varmrätter och det hela avslutades med två olika efterrätter.
För att inte skapa totalt kaos i köket valde skolan att se till att de båda förrättsalternativen fördelades jämnt mellan oss. Något ingen av oss protesterade mot ─ tvärtom till fullo accepterade. En liknande fördelning gjordes på varmrättssidan även om det blev lite större variation på rätterna. Hälften fick fisk som kolja eller röding medan andra halvan fick älggryta eller viltwallenbergare. Mönstret återkom slutligen vid efterrätten där halva matlaget kunde konstatera att chokladmousse och lakrits faktiskt är en liten pärla att avsluta en middag med.

Viktor Ohlsson var en av guiderna på radiomuseet.

Lennart Nilsson.

Mätta och belåtna kunde så delar av VJS-sällskapet fortsätta dagen med ett besök på närliggande Radiomuseet. Det skapades 1983 av ett gäng glada entusiaster. De hade varit och är ännu radiotelegrafister, radiotekniker, radiohandlare eller radioamatörer som alla brinner för radioteknik i alla dess former.
Museet finns i dag på Lindholmen (Anders Carlssons gata 2) efter att ha fört en kringflackande tillvaro i Göteborg. Här finns all gammal radiohistoria samlad i ett våningsplan och troligen Sveriges största lager av gamla radiorör.
─ De har vi fått från branschen när marknaden för rör försvann, berättade Lennart Nilsson, en av medlemmarna i den ideella förening som driver museet.
Han gav oss en grundlig genomgång av både radions och museets historia innan vi gav oss ut på en rundvandring bland alla radioprylar som kan få en radionörd att gå i spinn. Under själva rundvandringen fick Lennart Nilsson hjälp av Lars Lindskog, som tog hand om halva gruppen.
Inte minst fick vi lära oss att det redan 1923 sändes radio i Göteborg, ansvarig var en viss K G Eliasson. Så värst populär blev inte radion som nyhetsförmedlare förrän med andra världskriget. Och tekniken har varit minst lika snabb på radiosidan som på den grafiska. Det var fascinerande att se utrustningen för en radiotelegrafist på en båt för bara 30-40 år sedan jämfört med i dag. Lika spännande är det att se utvecklingen av radioapparater, skivspelare och inte minst TV-apparater.
Vidare fick vi förklaring till varför det heter rundradio. Egentligen en mycket enkel och logisk förklaring: radiovågorna sänds ut åt alla håll, runt om sändarmasten. Jämför norska ordet kringkastning, vågorna kastas ut kring masten.
Text: Leif Montell
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Intressant, givande – och skrämmande!

Så kan man sammanfatta de 24 VJS:arnas besök i Biskopsgården den 17 oktober.
Det hela började med att Lena Bjurgård-Brändfeldt, som varit socialchef i Biskopsgården i ett år, berättade om stadsdelsnämnden Västra Hisingen med 56 000 invånare jämt fördelat mellan Torslanda och Biskopsgården. Det är det enda som är jämnt fördelat mellan de två stadsdelarna som är två skilda världar med megastora skillnader både i boende och inkomst.
─ I Biskopsgården kommer 45 procent av invånarna från andra länder och det utbetalas 141 miljoner i försörjningsstöd varje år, berättade Lena, som trots allt är hoppfull inför framtiden och inte vill att Biskopsgården ska bli ett transitområde utan ett område man ska vilja bo kvar och känna sig trygg i.


Därefter blev det dags för Tony Olsson, som 2009 blev gruppchef för den nystartade områdespolisverksamhet i Biskopsgården, som klassats som utsatt område där gängkriminalitet och droger utgör vardagen.
─ Det är klart att de många skjutningarna gett området en mörk stämpel. Men vi arbetar inte bara med det sjuka i området, insatser vid typ skjutningar, utan även med det friska, till exempel förebyggande ute i skolor.
Man pratar om rekrytering till de kriminella gängen, men det behövs inte i Biskopsgården.
─ Nej här står de i kö, lockade av bland annat pengarna som knarket ger.
Sedan fick vi se en kort film och ett bildspel om Biskopsgården, som 1956 tog emot sina första hyresgäster.
Större delen handlade om det som den 5 juli 2012 började med att en ung kille sköts till döds på Önskevädersgatan.
─ Då startade kriget som hittills skördat 22 offer och som polischef Erik Nord döpte till haschkriget.
Sedan blev det en hel del skrämmande information om den uppmärksammade skjutningen på Vår Krog o Bar där två fick sätta livet till.
─ Och det var enbart beroende på att de är så dåliga skyttar att det bara var två som dödades, eftersom gärningsmännen tömde två hela magasin.
Träffen avslutades med en frågestund där Tony Olsson fick berätta att han aldrig behövt använda sitt vapen, trots att han dragit det ett flertal gånger.
En annan fråga var hur mycket hans utrustning vägde (det hängde saker överallt på honom).
─ 12 kilo, jag bär på bland annat på tre radioapparater, så det är inte lätt att jaga efter någon.
Ordförande Dimming talade för oss alla när han tackade för en fantastisk föreläsning och sedan stegade de flesta VJS:arna till den just omtalade grannrestaurangen Vår Krog o Bar, där alla berömde maten, framför allt fiskgratängen.
Text: Anki Raun
Foto: Kent Eikeland och Leif Montell

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Stampensatir på Stadsteatern


En torsdagskväll i september fick ett 40-tal VJS:are uppleva den nyligen passerade Stampenkrisen i dramatiserad tappning i form av “Tidningshuset som Gud glömde”. Gertrud Larsson stod för manus och på scenen såg vi bland andra Lisa Lindgren, Viktoria Olmarker, Sven-Åke Gustavsson och praktikanterna Viktoria Dyrstad och Fredrik Lundin.

Pjäsen var en satirisk rekonstruktion om Stampengruppen och hur den ville bli en mäktig mediakoncern. Första akten handlade mycket om siffror, och det gav en extra dimension att det var kvinnor som spelade mansrollerna. Den andra akten var av mera övernaturligt slag med döden, spöken och en vampyr.

Slutintryck: Verkligheten var mer dramatisk än så. Snarare tedde sig så här i Stadsteaterns backspegel hela krisen tragikomisk. Vilket skapade en hel del roade ─ och igenkännande ─ miner hos inte minst dem som på nära håll följt händelseförloppet i GP-huset vid Polhemsplatsen. En lyckad satir alltså…
Att en handfull VJSare fick möjlighet att efter föreställningen diskutera pjäsen med författaren Gertrud Larsson gav ytterligare höjd för kvällen. Där framkom att många inte uppfattade att det var en nidbild vampyren gav, utan att andra akten i stället gav tillfälle till många skratt. Gertrud Larsson förklarade också att det inte varit hennes avsikt att vampyren skulle uppfattas som ett angrepp på Alice Teodorescu.
……………………………………………….………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Blött men intressant i Estland

Årets VJS-resa till Baltikum blev en verkligt blöt historia. Inte så att deltagarna levde i sus och dus, utan verkligen lärde sig uttrycket: gilla läget. Det var paraply fram och regnrock på som gällde nästan hela tiden. Samtidigt en resa som bjöd på stora kontraster och spännande möten.

Det var 26 förväntansfulla resenärer som samlades på Landvetter för att flyga till Riga, första målet på resan i Österled. Efter halvannan timme i luften tog vi mark i Riga, huvudstad i Lettland. och tog oss till vårt hotell i kanten av Rigas Gamla stan.
Daiga Andersone hette vår mycket trevliga guide i Riga som tog hand om oss när vi sovit ut efter resans första gemensamma middag. En kulinarisk fullträff, som skulle följas av flera under den här trippen.
Rundvandringen i Gamla stan inleddes med en personlig berättelse om Riga och Lettland av vår guide. Gift med en svensk man och 20 år i Sverige talade hon en sjungande perfekt svenska. Nu hade hon återvänt hem. Hon berättade om landet som i dag har ca 1,3 milj invånare och har problem med den ryska befolkningen, som långt ifrån assimilerats i samhället. Hon gav oss också en inblick i Lettlands äldre historia liksom den moderna. Inte minst händelserna under andra världskriget, som fortfarande sätter djupa spår ─ och sår ─ i samhället.
Vår guide i Riga, Daiga Andersone, tillsammans med företrädare för den lettiska radion, där vi gjorde ett studiebesök.

Landet ockuperades i tre omgångar, först av Sovjet, sedan av Nazi-Tyskland och slutligen en andra gång av Sovjet. Hundratusentals letter deporterades till Sibirien. När muren rämnade och Sovjetväldet upphörde kunde Lettland bli fritt igen, men landet var inte helt moget att stå på egna ben och korruptionen bredde ut sig och har inte upphört än.
VJS-are ger sig inte så lätt och till slut trotsade vi vädrets makter och begav oss ut på de trånga gatorna och prången i Rigas Gamla stan med Daiga i spetsen.
I ett gammalt bankpalats ligger Lettland Radio och dit styrde vi stegen efter en lunch på ett lokalt ställe med god och billig mat. Vi fick en rundvandring i lokalerna, där modern teknik hittat sin plats i de gamla bankprången. Fem kanaler har radion: en pratkanal, en med bara lettisk musik, en med schlagermusik (melodiradion), en rysktalande kanal och slutligen en ungdomskanal att jämföra med P3 hemma i Sverige. Totalt jobbar 250 personer på den statliga radion, som har konkurrens av en mängd privata kanaler. Kvällen tillbringade vi på en hypermodern restaurang i Gamla stan, och åter en utsökt trerättersmiddag.
Sista dagen i Riga var det många som tog sig till stans saluhallar. Just det saluhallar. Det låg fyra-fem stora hallar på rad, som nästan alla innehöll allt från kött, fisk och grönt till kläder. Aldrig har vi sett så mycket rökt fisk på en gång och uppenbarligen är inte ål vare sig röd- eller svartlistad i Lettland. Lingon och blåbär var heller ingen bristvara här.
Regn i Tallinn och mitten vår guide Risto.

Vi lämnade Riga och flög vidare mot Tallinn i hopp om att slippa mer regn. Och visst gjorde vi det när vi anlände dit och checkade in på vårt nya hotell, som i likhet med Lettlands Radio, även det var inrymt i ett gammalt bankpalats i Gamla stan.
Till den kulinariska middagen fick vi också en mycket personlig bild av modern estnisk historia, tecknad av vår egen kollega Kersti Raiend. Hennes föräldrar är ester och träffades i slutskedet av andra världskriget i Danmark då de båda var på flykt i det krigshärjade Europa. På olika vägar kom de att hamna på samma flyktingläger i Danmark, och försökte sedan ta sig till Sverige. Det lyckades för hennes pappa, mamman upptäcktes och lyckades inte ta sig till Sverige förrän senare.
Det började bra när vi så samlades för vår guidade rundvandring i Gamla stan. Med andra ord inget regn. Men det vara bara en fint från vädrets makter, som snart visade sitt rätta maktspråk igen. Guiden Risto, duktig på svenska han också, tog oss med på en rejäl rundtur. Vi passerade förbi dagens ryska ambassad, som upptar ett helt kvarter, förbi den svenska och upp till Domberget som en gång i tiden var platsen för adeln.
Tallinn var en av de viktigaste handelsplatserna under medeltiden och var under Hansatiden en centralort för handeln i Östersjöområdet. Något som märks i Gamla stan, som är både välbevarad och riktigt fint renoverad. Till stor del tack vare systemet att uppmuntra utlandsbosatta ester, som en gång ägt fastigheter där, att få tillbaka fastigheten mot att de rustade upp den.
Vår fjärde dag i Österled inleddes med att vi mangrant mötte upp hos vår svenske ambassadör i Tallinn, Anders Ljunggren, den gamle centerpolitikern. Den utlovade timmen blev betydligt längre och Anders gav oss mycket intressant information om de baltiska staterna.
─ Vet ni att Ericssons största fabrik finns i Estland? undrade han och det var inte alls vad vi kunde ana
Däremot var vi inte lika förvånade över att de svenska bankerna är stora på den estiska marknaden. Han påpekade också att det i dag bara bor 1.3 milj människor i Estland mot 1,5 milj år 1992. Den estniska arbetsmarknaden tappar ca 6000 personer varje år. För den estniska regeringen gäller att få bukt med utvandringen.
Anders Ljunggren har varit ambassadör fyra år i Estland och har två år kvar på sitt förordnande. Även han påpekade de historiska banden mellan Sverige och de baltiska staterna. Däremot tog han snabbt död på tanken att de baltiska staterna skulle kunna bilda någon form av union.
─ Den baltiska identiteten har skapats av utlandet och kan närmast liknas vid ett resonemangsäktenskap, menade han. Verkligheten har däremot fått dem inse att de måste samarbeta för att uppnå resultat.
Att Ryssland skulle agera på samma sätt i Baltikum som de gjort i Ukraina och Krim anser inte Anders Ljunggren vara troligt.
─ Skulle de gå in i Baltikum är det för att visa omvärlden att Nato är svagt och inte något att lita på, säger han.
Ambassadbesöket blev något av resans höjdpunkt och gav oss alla en hel del att fundera över tillsammans med alla de intryck vi fick med oss. Som att det serveras otroligt god mat och att det finns mycket fina textilier om man är intresserad. Som att båda städerna är väl värda återbesök. Dessutom lärde vi oss att en enkel träpipa, typ indiansk fredspipa, kan fungera som blöja för små lindade gossebarn i Uzbekistan.
Men det är en helt annan historia…
Text: Leif Montell
Foto:Leif Montell och Ulf Sveningson

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

 

PG ─ både beundrad och ifrågasatt

“Hur arg var egentligen Gyllenhammar?” var en fråga som lockade riktigt många VJS-medlemmar, när Kristina Hedberg gästade oss. Kristinas dokumentär om Volvos starke man, blev rejält uppmärksammad när den sändes på tv i våras. Och nog märktes det att han inte uppskattade alla frågor hon ställde.
─ Hela tiden, svarar Kristina på frågan om hur ofta hon tänkte tanken “nu reser han sig upp och går” .
Men det hände faktiskt aldrig.
Visst var han upprörd ibland, men efter en paus kom han hela tiden tillbaka till intervjustolen och vi kunde fortsätta även efter “dålig stämning”.

Börje Andersson hade inbjudit Kristina Hedberg för att berätta om hur det var att tv-intervjua PG Gyllenhammar.

Under ett halvårs tid arbetade Kristina med dokumentären, som resulterade i två entimmesprogram. Fyra hela dagar satt hon och enbart intervjuade PG, fyra ytterligare dagar tillbringade de tillsammans på vandringar antingen i Göteborg eller Stockholm. Men researchen innebar också att Kristina var i kontakt med i stort sett varenda gubbe (ja, det var bara gubbar…) som någon gång suttit i ledningsgruppen tillsammans med Gyllenhammar. Många hade en hel del ofördelaktigt att säga, men bara två (Jan Engström och Sten Langelius) ställde upp i tv.
Det kändes som att de andra var livrädda, men skyllde på att de själva var för gamla, att PG var för gammal, att det var länge sedan och inte spelade någon roll längre, att “han vinner ändå till slut”…
Och visst är han fortfarande en kejsartyp, menar Kristina.
Frågan är kanske om han var till för Volvo eller Volvo var till för honom…
Min känsla är att PG är, och har varit, den viktigaste uppgiften för PG.
Men på Volvos verkstadsgolv och ute i stugorna var han populär. Nio år i rad valdes han till “Sveriges mest beundrade man”.
Innan jag började med programmet funderade jag på om han verkligen fortfarande var intressant, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag hade inte väckt mer uppmärksamhet om jag kommit gående med Beyoncé, än vad jag gjorde i sällskap med honom.
På frågan om hur mycket Gyllenhammar styrde vad som fick och vad som inte fick sägas i programmet svarar Kristina:
Jag uppfattar honom som att han har respekt för mediernas roll. Han ställde inga krav på slutprodukten och det enda, som krävde hans godkännande, var hur mycket hans yngsta barn syntes i bild.
Men han fick också se båda programmen innan de sändes i tv, fast helt enligt principen “se men inte röra”.
Efter den första timmen fick Kristina ett “Bravo!!!”, men efter den andra var reaktionen inte lika positiv.
Nej, han tyckte det var obehagliga, okunniga män och att det blivit deras program istället för hans.
Nu arbetar Kristina med en ny dokumentär, som nog kan bli minst lika spännande. Den ska handla om Anna Wahlgren  och hon har ju också en dotter som skrivit en minst sagt kritisk bok om sin förälder…
Text: Carin Linnér
Foto: Ulla Alvermalm

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Donsö i våra hjärtan…

Vädret var på sitt allra bästa humör när Västra Journalistseniorerna som första aktivitet på höstprogrammet intog Donsö, denna pärla i Göteborgs södra skärgård. Solen flödade över oss när vi steg i land och möttes av våra två lokala guider: Karl-Otto Karlsson och Bengt-Arne Lorensson. De båda tog hand om oss på bästa sätt och gav oss en både charmig och underhållande bild av Donsö och dess befolkning.
Det fanns en tid när Donsö mest var känd för sina sju utskänkningsställen. Inte dåligt med tanke på att ön inte är stor och på den tiden ─ 1870-talet ─ inte var direkt tätbefolkad. Det var en tid då spriten flödade på ön. En svår sjöolycka skulle dock komma att förändra livsstilen på ön på ett minst sagt genomgripande sätt.
Den unge fiskaren Olof Eriksson var tillsammans med övrig besättning ute på fiske när de överraskades av en svår storm. Olof lovade då Vår Herre att om Han bara lät Olof överleva skulle han tjäna Vår Herre för all framtid. Och visst överlevde Olof liksom de andra. Men hur verkställa löftet?
Den unge Olof begav sig till grannön, Styrsö, träffade prästen och frågade råd. Besöket blev som en väckelse för Olof som tog med sig tron och startade en väckelse på Donsö. Det ena gav det andra och resultatet blev dagens livaktiga missionsförsamling. Att ön på kuppen blev nykter behöver knappt nämnas.

Allt detta och lite till detta berättade Bengt-Arne med hjälp av Karl-Otto livaktigt när vi traskat upp till öns medelpunkt, Missionskyrkan, som i sin nuvarande form stod klar på 70-talet. Den, liksom rederikontoren i hamnen, är öns livsnerv. Båda våra guider är aktiva i församlingen. Jodå, det finns en kyrka tillhörig Svenska kyrkan också.
─ Och vi har ett bra samarbete med den också, inflikade både Karl-Otto och Bengt-Arne, när de berättade om sin ö.
Fast de säger inte ö utan ”öja”. Inte heller säger de Läsö om den danska ön utanför Fredrikshavn. De säger ”Lässö” med ett kort både ä och s.
De båda, i dag pensionerad fiskare (Karl-Otto) och Bengt-Arne (redare – Donsötank), berättade både om sitt egna liv som öns historia. Den har varit bebodd sedan stenåldern, men först på 1900-talet blev det något av en befolkningsexplosion på ön.
─ Det har funnits tider när det inte fanns ett träd på hela ön. De fick aldrig en chans att växa upp då öns kor och får åt upp allt som växte på där. Pigerna fick ro till övriga öar runtomking för att samla foder till korna på den tiden, berättade de båda.
Det öns befolkning huvudsakligen ägnade sig åt var fiske. Med tiden började också fraktfarten och då i första hand på Göta Kanal.
─ Vi seglade bunker på Vänern och Vättern, berättade Bengt-Arne, som bara 18 år gammal drog igång dagens Donsötank.
Som mest har det funnits elva rederier på ön. Nu är siffran nio, och ön kan fortfarande skryta med att ha Sveriges rederitätaste hamn. I dag är det inte kanaltrafik som dominerar utan rederierna har alla hittat sina specialnischer. Sedan tio år tillbaka arrangeras vartannat år Donsö Shipping Week, då rederierna bjuder in sina kunder och affärskontakter för att visa upp sig.

─ Just nu förbereder vi oss för årets mässa (vecka 36 reds.anm.). Vi ska få hit 1 800 besökare från hela världen som alla ska äta i det stora tältet nere i hamnen, berättade Bengt-Arne.
Mässan engagerar alla på ön och drar in pengar bland annat till ungdomsverksamheten där. Så har man också en stor sporthall och fotbollsplaner med konstgräs.
Efter den historiska genomgången i missionskyrkan fortsatte vi besöket på Isbolaget. Det var förr platsen dit den is, som hämtades från Vänern och Vättern togs för att användas när fiskefångsterna skulle tas om hand. I dag har den gamla isladan förvandlats till en charmig skärgårdsrestaurang. Självklart stod fisk på lunchmenyn vid detta besök.

Som en extra ”kaka” till kaffet efter maten bjöd så Karl-Otto på utdrag ur sin fars dagboksanteckningar. Även pappan var fiskare och det blev en fantastisk stund att med hamnen som fond, solen som gassade för fullt, höra Karl-Otto läsa pappans dagboksanteckningar. Bland annat från dagarna då ubåten Ulven försvann (1943) för att senare hittas. Men det var också mer vardagliga minnesbilder, som när Karl-Otto tappade sin första tand eller man köpt ny flagga. För att inte tala om hur stora fiskefångsterna blivit och vad de inbringat.
─ Jodå, Donsö är också känd för att vara boplatsen för dagens Stena-koncern. Det var här som Sten A Olsson föddes som son till fiskaren Gustav Olsson. Fast fiske var kanske inte Gustavs bästa sida utan mer att kunna sälja den med god förtjänst. Det är nog det anlaget Sten ärvde. Familjen Olsson har inte släppt banden med Donsö och respekten och stoltheten finns kvar från båda sidor, trots att Stena i dag är en multinationell miljardkoncern, berättade Bengt-Arne.
En detalj till måste nämnas från besöket på Donsö: aldrig har vi sett så många små eldrivna, golfbilar på en gång som på Donsö. Det fanns knappt ett hus på ön där det inte stod minst en golfbil parkerad. Utanför matstället stod de parkerade på rad. På Donsö skryter man inte med värsta bilen, snarare verkar det vara senaste modellen av en golfbil som kan imponera…
Text: Leif Montell
Foto: Folke Johansson

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Intressant vandring i Långedrag

Vårsäsongens sista VJS-övning tog oss på en promenad i ett sommarfagert Långedrag ─ den göteborgsstadsdel som de flesta av oss betraktar som en av de mest fashionabla. Men så har det inte alltid varit. Och inte är det någon större del av området som egentligen heter Långedrag heller.
Om detta kunde vår kunniga promenadguide Ulla Sjöberg berätta allt. Hon är själv född härute 1932 och hennes släkt kom hit 1850, men nu är hon den enda i släkten som finns kvar i Långedrag. Eller i Eckran, som hon själv säger. För det vi kallar Långedrag bestod från början av Hinsholmen, Eckran och så en liten bit allmänning vid havet som gick under namnet Långedrag, en strandplats för båtar, i trakterna av där GKSS håller till idag.
På 1700-talet fanns här sex gårdar och två s k strandsittare i hela området, de sistnämnda i själva Långedrag. 1816 hade antalet långedragsbor utökats till tre familjer och 1850, när Ullas förfäder kom hit, bestod befolkningen enligt mantalslängden av sex lotsar, fem kustroddare (en sorts tulltjänstemän) och tre arbetskarlar samt deras familjer. Ungefär samtidigt började det bli populärt med bad och inifrån Göteborg kunde man ta en ångslup ut till Långedrag för att bada, men inte i havet utan i en bassäng. För 1,50 kr fick man resa tur och retur, tillgång till bassängen och en trerätters middag på restaurang. 1859 byggdes det första kallbadhuset här.
Långedrag blev inte införlivat med Göteborg förrän 1945 och Ulla kunde berätta om en mångfald speceriaffärer, bagerier och fiskaffärer, som fanns här under hennes uppväxt. Dessutom fanns här både ett pensionat, en elaffär och en kortvarubutik.
 En av bagarna är också skapare av det stora, vita fyravåningshus, som ingen som åkt spårvagnen förbi kan missa. Han byggde det med egna händer för framtida boende för sig och sin familj, men själv hann han dö innan det var inflyttningsklart. Idag är det omvandlat till bostadsrätter, men bagarns ättlingar bor kvar i ett mindre hus intill.
1902 kom spårvägen till Långedrag och då började också många rika köpmän inifrån stan bosätta sig härute ─ och befolkningsstrukturen förändrades.
Förutom alla dessa historiska fakta hade Ulla Sjöberg ─ och för all del en del av VJS-medlemmarna också ─ även en massa personliga anekdoter att berätta om skridskoturer och bandymatcher, om nykterhetslogen och “missionarna”, om en vådlig cykelfärd ─ och om när det brann i magisterns skägg…


En rolig och intressant vandring som avslutades med fisklunch på Seglarkrogen.

Text: Carin Linnér
Foto: Kent Hallgren
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Kungsbacka visade upp sin bästa sida för VJS

Ingrid Höglind i mitten tog oss med på en rundvandring i centrala Kungsbacka.

Elisabeth Blide.

Kungsbacka visade upp sig från sin allra bästa sida när nästan 30 entusiastiska VJS:are intog staden för att lära sig mer både om den och inte minst dess pigga lilla lokaltidning Norra Halland.
─ Som faktiskt ökat i upplaga med 300 ex de senaste fem åren, förkunnande en stolt vd, chefredaktör och ansvarig utgivare, Elisabeth Blide när hon hälsade oss välkomna.
Norra Halland startade 1921 och kan alltså snart fira 100-årsjubileum. Då, liksom nu, i allra högsta grad en tidning för bygden. Bygden i det här fallet Kungsbacka kommun, är till ytan en och en halv gång så stor som Göteborgs kommun, men till invånarantal har Kungsbacka långt kvar innan man är i kapp. Befolkningsökningen har, sedan tidningen började komma ut, ökat markant, inte minst de senaste decennierna och i dag finns över 80 000 invånare i kommunen. Av dessa har 10 100 valt att prenumerera på Norra Halland.
─ Det är vi stolta över! Och att vi gör en bra tidning ser vi bevis på genom att vi, som en av få tidningar i landet, ökar i upplaga, En av våra värdegrunder är att vi vågar vara annorlunda och lyssna på på våra läsare och vara välkomnande, framhöll Elisabeth Blide.
Tidningen har genom åren alltid valt att gå sin egen väg. Mycket tack vare den legendariske ägaren och chefredaktören Karl-Arvid Andersson, som satte sin prägel på Norra Halland ända fram till sin bortgång. I dag är tidningen fortfarande lokalt förankrad med lokala ägare och ingår inte i någon större mediekoncern. Tidningen var också den sista i landet att överge blytekniken. Året var 1991 och tryckeriet står än i dag kvar som det var den gången man stängde och låste dörren.
─ Jag tog över ledningen 2013 och har mina rötter på marknadssidan, fortsatte Elisabeth Blide.
Hon fick en tuff start. En omfattande, men nödvändig renovering av lokalerna, var inte mer än precis klar då tidningshuset eldhärjades och renoveringen fick starta om på nytt. I dag finns tidningen i fräscha och moderna lokaler. Men andan från Karl-Arvids tid lever kvar på så sätt att man inom tidningshusets väggar inte har några ”murar” mellan de olika avdelningarna. Alla hjälper alla.
─ Det var så vårt grävjobb kom till, som i år belönades med guldspaden Gräv 2017, avslöjade Josefin Julén och Kristian Alm när de berättade om sitt grävreportage som gett eko i hela landet.
De båda berättade hur reportaget kom till och vad det resulterat i. Allt började en kväll i september 2015 då en annonssäljare på tidningen ringde Josefin och tipsade och hjälpte henne på traven med kontakter.
Det är så man jobbar på den tidningen framhöll de båda. Alla hjälper alla och så måste det vara när man bara är totalt 19 anställda. Då finns inte utrymme för vattentäta skott mellan olika avdelningar.
Det tog Josefin och Kristian ett halvår att få loss historien om familjehemmet och de kunde sedan rapportera om det under nästan ett år.
─  Vårt problem under reportagets gång var att familjehemmet låg i vår kommun, men de ungdomar som var placerade där kom från andra kommuner. Det gjorde att det inte var helt lätt att alltid få rätt uppmärksamhet. Men vi visade att även en liten tidning kan klara av att göra ett gräv.
Besöket på Norra Halland följdes av en god lunch på restaurang Storgatan 1 där förra journalisten och sedermera kulturarbetaren Ingrid Höglind tog över och berättade om Kungsbackas historia. Om tidningen Norra Halland ännu inte fyllt 100 år har Kungsbacka desto fler år på nacken.
Orten finns omskriven redan på 1300-talet då danske kung Valdemar Atterdag var på besök när han reste runt i sitt danska rike. Freden i Brömsebro 1634 gjorde sedan Halland och inte minst Kungsbacka svenskt. Stadens stora expansion kom egentligen inte förrän på 1900-talet. Dessförinnan var det en liten ort präglad av lantbruk.
Som nästan alla orter har även Kungsbacka drabbas av den stora branden.
─ Här inträffade den 1846. I stan fanns då bara tre brandsprutor, berättade Ingrid när hon tog oss med på en rundvandring i centrum.
Inte mycket kunde räddas undan lågorna. Två hus klarade sig, ett tillhörde dåvarande borgmästare Österholm. Han hade gett order att en brandspruta skulle riktas mot hans hus för att rädda det. Glädjen kortvarig. När G-P skrev om detta (!) avsattes han och tvingades lämna Kungsbacka, där 400 av de 500 invånarna blivit hemlösa genom branden. Återuppbyggnaden gav staden det rätlinjiga rutmönster gatorna i centrum har i dag. Men inte mycket av bebyggelsen som växte upp efter branden är kvar. Både rivningshysteri och bränder har förändrat gatubilden, inte minst under de senaste decennierna. Som på så många andra håll revs det för ett Domus-varuhus, som i dag blivit till biograf.
Torget, som så länge man kan minnas varit plats för traditionell marknad en gång i månaden, har också förändrats, och skapat debatt. Ingrid kunde berätta mycket om de många turerna.
─ Kungsbacka har utmärkt sig för att ha styrande som nästan aldrig kan bestämma sig och om man gör det, så snålas det gärna, menade hon.
Kungsbackabesöket avslutades med en vandring till platsen där Elanders Tryckeri en gång i tiden låg, vid Kungsbackas norra infart, om man kom gamla E6 från Göteborg. I dag ligger här Erikshjälpen, där VJS-medlemmen Bengt ”Beppo” Plomgren arbetar som volontär. Han guidade oss runt och berättade om verksamheten, en secondhand-kedja, som i dag är en av de större i landet.
─ En fjärdedel av pengarna vi får in på försäljningen här går till det lokala hjälparbetet i Kungsbacka kommun, berättade han.

Bengt ”Beppo” Plomgren, VJS-medlem och volontär på Erikshjälpen i Kungsbacka, berättade om sitt jobb där och visade oss runt.

Text och foto:
Leif Montell

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Pripp, Lyckholm och Carnegie
Tre gamla godingar i Göteborgs ölhistoria


Onsdagens kulturella ölvandring började på Stampens kyrkogård och slutade tre timmar och 4,5 kilometer senare på Järntorget. I isande kyla och motvind följde vi, 10 tappra seniorer, vår kunnige guide Kjell Gustafsson i hälarna.  Det första vi fick veta var att öl började bryggas redan för 7 000 år sen, av sumererna, en folkstam i Mesopotamien (Irak). I arkeologiska utgrävningar har man hittat ölrecept inristade på stentavlor.
På Stampens område för den eviga vilan besöke vi Johan Albrecht Pripps familjegrav.  J A Pripp (1795-1865) född och uppvuxen i Göteborg, startade 1828 ett bryggeri på Stampen. Ölets huvudingrediens, vatten, fanns alldeles utanför knuten, dvs i Fattighusån.
Något hundratal meter från Pripps grav vilar kvarlevorna efter Peter Wieselgren (1800-1877) “nykterhetens fader”. Han var bara tio år när han hade läst bibeln från pärm till pärm, men så blev han också domprost i Göteborg. Med fasa följde han det ökande alkoholmissbruket, inte minst efter att skatten på brännvin slopats 1802 och det blev fritt fram för hembränneri. Det konsumerades 25-45 liter starksprit per person och år. Det var då nykteristen P Wieselgran kom med förslaget:
─ Drick öl istället…

Och det gjorde folk. Så pass mycket att det fanns plats för ännu ett bryggeri ─ Lyckholms. Johan Wilhelm Lyckholm (1846-1894) kom som 16-åring till Göteborg. Han fick jobb på ett svagdricksbryggeri, avancerade till bryggmästare och 1880 startade han Lyckholms Bryggeri i Almedal. När Johan Wilhelm dog tog hans tio år yngre bror Melcher över och han utvecklade bryggeriet till ett av landets modernaste.  Vattnet hämtades från ledningar i Kallebäck.

Så nådde det här frusna gänget äntligen  första ölstoppet ─ Ölhallen 7:an. Göteborgs äldsta ölhall, från 1900 kallt, ska ni veta. Kulturmärkt. Genuint. Enda ölstället med tillstånd att servera starköl utan att ha “varmt kök”, dvs vill du ha varm mat får du gå nån annanstans.
Vidare, via Vallgatan och en titt på kvarteret där Sveriges mest kända krog ─  Halta Lotta ─   hade sin verksamhet, passerade vi Feskekörka och snart var vi framme vid kvällens sista vattenhål, en pub på Järntorget. Järntorget, som en gång i tiden hette Bierhalle-platsen, för det var här som det mörka, fylliga ölet från Bayern hade blivit så populärt.

Efter den här trevliga och givande promenaden bänkade vi oss vid ett långbord och skålade i en dryck med det respektingivande namnet  Järntorgets Arbetarporter… och här kommer jag osökt in på det tredje namnet som nämns i textens inledning ─  Carnegie, porterbryggeriet vid Klippan, även det verksamt på 1800-talet… men det är en annan historia, en annan ölvandring.
Text: Christina af Ekenstam
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Han är radiosportens stjärna just nu
─ ordakrobaten med sina hittepå-ord

Christian Olsson är mannen med den behagliga rösten och nyligen dök han upp vid Västsveriges Journalistseniorers årsmöte. Han är visserligen född i Skåne, bodde länge i Stockholm men känns ändå som en tvättäkta göteborgare. Han har gjort sig känd för att vara en genombrottsman inom sportjournalistiken. I Sveriges Radio har han nästan fria tyglar att omdana språket. Det gillar han själv liksom den stora massan av sportintresserade och de kvällspigga lyssnarna av Karlavagnen. Vi passade på att ställa lite frågor.

Hur kom det sig att du lämnade fiskbranschen för radiosporten?
─ Jag ägde och drev ett företag (Akvarie-Leasing AB), som hyrde ut akvarier inklusive skötsel, till offentliga miljöer. Jag ägde firman tillsammans med min kompanjon och när vi var som störst var vi tio anställda. Parallellt fick jag alltfler arbetsuppgifter på p4 radio Göteborg, dels på sporten, dels i allmänprogrammen ─ och till slut kunde jag välja och valde då att sälja min del i företaget och försöka mig på radioaktiviteten på riktigt allvar.

Vad är roligast inom radiojournalistiken?
─ Det allra roligaste är ju att få möta alla dessa många olika människor, som jag aldrig hade fått träffa annars; dessutom har jag lyckan att få resa mycket i jobbet, ofta till adresser jag aldrig kommit till annars, det är också roligt. Fast när det gäller själva radiojournalistiken är direktsändningarna, i olika sammanhang, det absolut roligaste, det mest levande.

Vilken är din favoritsport att referera?
─ Alla sporter är roliga att referera och möjligheten att få skifta mellan olika idrotter är nog det allra mest inspirerande. Fast ska jag välja en sport känns fotboll som något litet snäpp roligare än exempelvis ridsport och ishockey.

Kan du tänka dig jobb inom tevebranschen?
─ Javisst! Jag provade på för ungefär 20 år sedan och tror att jag uppfattades som lite för speciell (?) för att få fler teve-möjligheter.

Du har ett mycket målande språk. Går du över gränsen ibland?
─ Ja-a-då, ofta och omfångsrikt…och då är det framförallt tjatighetsgränsen jag går över, genom att överbeskriva eller snattra sönder en situation helt och hållet. Därtill blir ju verkligen inte alla liknelseförsök särskilt bra ─ tvärtom.

Nämn någon groda som du helst skulle vilja ha osagd?
─ De är så himla många och intensivt kväkande de där gynnarna, jag kan inte räkna dem alla och önskar dem långt bort, helst hela vägen till Småland.

Hur reagerar du på allt beröm som lyssnarna öser över dig?
─ Det är kopiöst roligt, hedrande och smickrande. Människor är snälla och vänliga; och det är faktiskt många som gör sig ganska mycket besvär med mail och brevskrivande och allt!

Vad svarar du dem som ogillar ditt snack?
─ Det är, för mig, mycket jobbigare att få negativ respons än det är härligt att få positiva omdömen och så kommer det säkert alltid att vara. I övrigt får ju folk ogilla hur mycket de vill och det går ju inte att tänka och tro att alla ska tycka att jag är härlig. Jag verkar vara en sådan som många reagerar på åt olika åsikts- och känslohåll.

Programmet Karlavagen är helt annorlunda. Vilka andra programformer vill du gärna pröva?
─ Jag tror att alla radioprogram är roliga och har sin charm. Radio är grejen, helt enkelt!!

I samband med årsmötet lämnade Ann Bergling och Madeleine Sahlman VJS-styrelsen. De avtackades med fina blommor och fick en stor applåd för sina insatser.
Anki Raun och Christina af Ekenstam, båda mångåriga GT-medarbetare, valdes in som ersättare för Ann Bergling och Madeleine, båda f d GP-journalister.
Text: Eva Heyman
Foto: Kent Hallgren



……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Mediefrågan — en demokratisk fråga

Jesper Strömbäck (t.v.) och Börje Andersson.

Det var tur att Börje Andersson fick sista ordet:
— Fördelen med pessimism är att man kan bli positivt överraskad.
Utan den kommentaren hade jag haft gråväder även inombords när jag gick ut i Göteborgsregnet efter Jesper Strömbäcks föreläsning om nutid och framtid för medier och demokrati.
Strömbäck är professor i journalistik i Göteborg med en imponerande meritförteckning, bl.a. huvudsekreterare och kanslichef för regeringens framtidskommission 2011-2013. Förra året gav han ut boken ”Utan invandring stannar Sverige”.
Mediefrågan är en demokratisk fråga. Medierna behövs för att demokratin ska fungera, inledde Strömbäck. Hur, sammanfattade han i tre punkter:
o Medierna behövs för att hålla medborgarna någorlunda informerade om samhället och de politiska partierna, så de kan ta ställning.
o Medierna behövs som forum för politiska samtal över gränser och skrankor som annars begränsar möjligheten till förståelse.
o Medierna behövs för att skapa en ”hyfsat gemensam verklighetsuppfattning”. Utan en sådan blir det svårt att föra en meningsfull politisk debatt.
Det är självklarheter som ser ut att övergå i förvirring. De senaste 20 åren har traditionella media gradvis tappat sitt informationsmonopol. Konsekvenserna är på både gott och ont. Aldrig tidigare har utbudet av information och möjligheten att informera sig och komma till tals varit större. Samtidigt ökar desinformationen.
— Ett resultat av samma förändring, påpekade Strömbäck.
Hur väljer vi vad vi tar del av? Jesper Strömbäck använder OMA-modellen som analysverktyg och menar att vad vi tar del av beror på hur de tre faktorerna Opportunities, Motivations och Abilities (Tillfälle, Motivation och Förmåga) samverkar.
Ju större utbud och valfrihet desto mer betyder motivationen för vilken information vi väljer. Strömbäck befarar ett ökande glapp mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare när utrymmet för massmedier krymper samtidigt som utrymmet för nischmedier ökar.
Klaga hjälper föga. Vi lever inte längre i en tid där alla ser på Rapport, läser en morgontidning och på så vis får tillgång till viktig samhällsinformation, vare sig de söker upp den eller inte. Nätet snarare bekräftar än informerar när algoritmer styr vilken information vi utsätts för.
Jesper Strömbäck målade en pessimistisk bild av framtiden med:
o kraftigt ökande kunskapsklyftor, som i sin tur speglar socioekonomiska skillnader.
o ökande deltagandeklyftor. Alltså fler som väljer passivitet.
o mer populism där glappet mellan eliten och folket ökar och förstärks av medieutvecklingen.
o ökande snedvridning av den politiska representationen.
o ökande skillnader i verklighetsuppfattning, om invandring, om brottslighet och om det går bra eller dåligt för Sverige.
o stor risk för försvagad social sammanhållning.

Fragmentiseringen av informationsflödet och den tilltagande desinformationen medför stora utmaningar. Det är mycket som behöver försvaras, fakta mot alternativa fakta, ytterst demokratin.
— Vilka verktyg har vi? frågade Strömbäck och svarade:
— Public service är ett fantastiskt redskap för att nå ut brett med kvalificerad information.
Räcker det? Knappast! Börje Andersson fångade stämningen. I brist på övertygande strategier kan vi alltid hoppas på att bli positivt överraskade?

Intresset var stort för dagens ämne. Många frågor fick redas ut av Jesper Strömbäck.

Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren och Ulla Alvermalm

 

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Många sanningar blev det…

Agnes Wold och Ann Bergling.

Ända sedan vi var små har vi fått lyssna till förmaningar, pekpinnar eller ren skrämselpropaganda om vad vi måste göra för att hålla oss och våra närmaste friska. Det mesta av det riktar sig till unga kvinnor ─ gravida eller med småbarn. Men väldigt mycket är rena myter ─ en del av dem över hundra år gamla.
En som ägnar stor del av sin tid åt att slå hål på dessa myter är Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi, och ibland kallad “kärringen mot strömmen”. 8 februari gästade hon VJS och att ämnet var lockande var solklart. Ett så välbesökt VJS-möte har vi inte sett på länge.
Och vi fick många sanningar att ta med oss hem:
“Att infektionssjukdomarna minskat drastiskt sedan drygt 100 år tillbaka har inget med ett ökat städande att göra. Det beror på att man då började bygga vattenledningar och separera vatten och avlopp från varandra.”

“Bakterier frodas i damm. Uppåt väggarna fel! Damm är helt torrt och bakterier kan bara leva i fukt. Den senaste skrämselpropagandan att kemikalier skulle samlas i damm är lika galen ─ det finns förmodligen mer kemikalier i mammornas bröstmjölk.”

“Små barn får inte äta saltad mat. Deras njurar tål inte det. Tvärtom, på prematuravdelningar ges barn koksaltlösning just för att njurarna är outvecklade hos för tidigt födda barn.”

“Amning under lång tid skyddar mot allergier. Det finns inga bevis för det. Det enda som är väldigt tydligt är att barn om vuxit upp på en bondgård, kelat med kossor och druckit opasteuriserad mjölk, utvecklar allergier i mycket lägre grad än andra barn.

“Alkohol under graviditeten skadar fostret. Nej, inte i måttliga mängder. Klart man inte ska hälla i sig en kvarter om dagen, men det finns inga tecken på att några glas vin i veckan skulle påverka barnet.”

“Pälsdjursallergi ─ vad är det? Vanligaste djuret vi är allergiska mot är katt, därefter kommer häst. Ett ytterst litet fåtal är allergiska mot hund. Men det har absolut inget med pälsen att göra. Allergenerna sitter inte där. Är du allergisk mot katt är du det även om katten är helt naken.”

“Det är bra att duscha både morgon och kväll. Nja, det är väl inte skadligt heller. Men den enda effekt det har är att du flyttar runt dina egna bakterier lite grand på kroppen.”

” Varför pratar man om skräpmat ─ ingen mat är väl skräp? Det tycks som skräpmat kallas allt som inte tillagats i hemmet av en oavlönad kvinna.”

Nog kunde man se rätt många förvånat höjda ögonbryn och höra ett och annat “ojdå” i lokalen under Agnes Wolds föreläsning. Kanske fanns där någon tvivlare också. Men själv gick jag hem glad och lycklig över att ha kastat av mig decennier av dåligt samvete för att inte ha följt mammas uppmaning om “dammtorkning två gånger och våttorkning en gång i veckan”.
Som någon klok sagt någon gång: Lite skit i hörnen är bättre än ett rent helvete…
Text: Carin Linnér
Foto: Kent Hallgren och Ulla Avermalm
…………………………………………………………………………………………………

Befriande om sjukvården

Situationen inom sjukvården i landet i dag är inte precis upplyftande. Därför kändes det extra befriande att för några timmar kunna skratta åt alltsammans. Det hjälper bland andra Ulla Skoog, Thomas Nystedt, Carina Boberg och Sven-Åke Gustafsson till med i Adde Malmbergs uppsättning av ”Var god dröj” på Stadsteatern i Göteborg.
Ett trettiotal VJSare hade samlats denna onsdagskväll för att njuta av en komedi i sjukhusmiljö. Regissören Adde Malmberg hade översatt John Chapmans engelska version och placerat handlingen på ett svenskt lasrett.
Förvecklingarna på avdelning Ferlin (avdelningarna hade fått namn från svenska författare) gav upphov till många glada skratt. Ulla Skoogs oefterhärmliga, lågmälda tolkning av senila Karin och Thomas Nystedts virrige teologie doktor tillsammans med övriga ensemblens galenskaper gjorde att den nästan tre timmar långa föreställningen (paus inräknad) snabbt rann förbi.
Egentligen var ju mycket av det som togs upp snubblande nära verkligheten – att man flyttas runt på sjukhus eftersom det inte finns lediga sängar och att man får vänta och vänta på besked. Men publiken var med på noterna och applåderna efteråt var varma och långa.
Text och foto: Ulla Alvermalm