Julstämningen fanns på plats trots regnet

Regnet vräkte ner utanför, men inomhus blev det ändå julstämning när VJS höll sin traditionella julfest.
Förkylningar, ögonoperationer och annat elände innebar att vi var lite färre än vanligt, men det 20-tal som kommit minglade ändå runt och tömde snabbt både glöggpannan och pepparkaksfatet.
När den hemliga tomten gjorde entré var stämningen redan god. Om tomten fick vi veta att hen var född i Göteborg, att hen numera är öbo, att båtar är ett stort intresse och att en karriär som VVS-ingenjör byttes mot journalistik där legendariske Rustan Älveby var en klar inspirationskälla.

Ungefär där avslöjades det att bakom tomtemasken dolde sig Lasse Swahn, radiomannen med framför allt program som Karlavagnen, Ring så spelar vi och Alltinget bakom sig. Ja, Alltinget håller han faktiskt fortfarande i, fast numera på Stadsbiblioteket i Göteborg. ”Sveriges enda radioprogram som inte sänds i radio” som Lasse själv uttrycker det.
Som vanligt hade vi hämtat julmaten från Sixtens kök på Tjörn (extra tack till Bibi och Thore Leykauff för transporthjälp!). Och till maten underhöll Lasse Swahn med berättelser om sitt långa radioliv. Inte minst hade han en rad skrattframkallande historier från sena kvällar på Karlavagnen. Fem i midnatt är kanske inte alla telefonörer helt rumsrena…
Som vanligt avslutades julfesten med klappbyte. Bland paketen fanns både te, choklad, böcker och presentkort. Själv kom jag hem med en ljusstake av glaskonstnären Helena Gibson.
Och sen var det dags att ge sig tillbaka ut i regnet.
God Jul och Gott Nytt År alla VJS:are ─ om inte alltför länge skickar vi ut programmet för vårens aktiviter. Hoppas vi ses på dem!
Carin Linnér ( ordf. VJS)
Foto: Leif Montell

…………………………………………………………………………………………………………………..

God början hos Ester och visionär avslutning i Älvrummet

Onsdagen 7 november var dagen för höstens femte och näst sista programhändelse, som egentligen var två om man ska vara petig. Det började med Restaurang Ester och slutade i Älvrummet.
Ester Mosesson  startade Göteborgs första restaurangskola. Året var 1928. Adresserna skiftade genom åren, mest kända är Järntorget, Otterhällan, Meeths Thesalonger och Burgårdens gymnasium.  1991 packade man ihop och flyttade till Lindholmen. Idag har Ester Mosessons gymnasium 600 elever och ett 50-tal lärare.

Vi var ett 40-tal  som tackat ja till en tre-rätters-lunch (för bara 95 kr), och efter det vandrade vi mätta och glada ett par hundra meter österut ─ till Älvrummet ─ platsen  där vi kan skåda Göteborgs framtid i skala 1:400.
Älvrummet flyttade för ett år sedan från Kanaltorget till Lindholmen. Vår guide Eija Janson berättade om många planer, tankar och idéer om stans utveckling på båda sidor Göta Älv, och det är inte småpotatis. Det är Nordens största stadsutvecklingsprojekt. Hela fem miljoner kvadratmeter kommer att bebyggas. Centrala Göteborg på älvens södra sida ska växa till dubbel storlek och på norra sidan kommer stora förändringar att ske i Backa, Frihamnen och på Lindholmen där Nordens högsta byggnad, Karlatornet, med sina 73 våningar ska skjuta 245 meter upp i luften.

Visionen är att den planerade utvecklingen av Göteborg ska generera  45 000 nya arbetsplatser och 25 000 nya lägenheter.
Om det blir en linbana över älven är inte beslutat, men om den blir verklighet tar den oss från Järntorget till Lindholmen på bara 4 minuter, sen vidare till Wieselgrensplatsen, för fort ska det gå när 30 000 människor ska ta sig över älven varje dag.
Slutåret för detta enorma projekt är satt till 2035.
Den som lever får se.

Text: Christina af Ekenstam
Foto: Carin Linnér

………………………………………………………………………………………………………………………………….

Närmare 400 deckare kommer ut i Sverige varje år

Efter att de hade gjort sig av med 67 bärkassar böcker hade paret fortfarande närmre 10 000 deckare hemma i bokhyllorna och dessutom lite här och var. Nyligen berättade Bibbi och Johan Wopenka från Svenska Deckarakademin om sitt engagemang för bloddrypande böcker inför Västsveriges journalistseniorer.

Bibbi Wopenka, som numera leder Svenska Deckarakademin, var tidigare kommunikationschef på kulturförvaltningen i Göteborg och Johan Wopenka arbetade på GT. Nu är de ett par av ledamöterna som utnämner årets Bästa svenska deckare, Bästa översatta deckare och Spårhunden, Deckarakademins pris för Bästa barn- och ungdomsdeckare. Förra året kom 273 svenska deckare och dessutom hundratalet översatta. Var och en av dem läser säkert över hundra nya deckare varje år. De njuter av de flesta men ibland kan de bli lite uppgivna på upprepandet av genrer.
─ När jag läser den femte om pedofiler på raken blir det lite tröttsamt. Men vi läser förstås många fler än vanliga läsare, som inte ser det så, säger Bibbi.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som skrev sina samhällsgranskande tio polisromaner 1965-1975 står fortfarande högt i kurs hos paret Wopenka. Även Stieg och Ulla Trenters deckare ligger bra till.


Men varför dras folk egentligen till deckare, undrade någon i publiken.
─  Kanske för att de har det för lugnt och skönt hemma. Det är väl något behov som ska tillfredsställas. Deckare är för övrigt väldigt poppis på våra fängelser. Men deckare behöver inte bara handla om mord och våld. Det kan vara bedrägerier och annat också, fortsätter Bibbi.
Båda känner sig tveksamma till att utnämna världens bästa deckare, men till sist kommer det ändå fram några förslag. Baskervilles hund från tidigt 1900-tal, skriven av Sir Arthur Conan Doyle med Sherlock Holmes i huvudrollen. Det är Johans val, för Bibbi är förslaget Stenarna skola ropa, skriven 1977 av brittiska författaren Ruth Rendell.  Men även om de båda läser fler nya deckare än de flesta andra händer det att läser om gamla böcker.
─  Ibland har jag så dåligt minne och ibland när jag har glömt vem mördaren är, behöver jag läsa om boken, säger Johan.

Svenska Deckarakademin, grundad 1971, syftar till att verka för kriminalgenrens särprägel, dess utveckling och litterära anseende samt medverka till att genren hålls på en hög nivå. Akademin är känd för sina priser, men den ger även ut böcker, den senaste 221 Bra deckare du bör läsa innan du mördas. Fördelningen bland ledamöterna bör vara jämn mellan kritiker, författare och sakkunniga. I dag finns 20 ledamöter. De understrukna är göteborgsbaserade:
Karin Alfredsson, Tomas Arvidsson, Kerstin Bergman, Ulf Durling, Jan-Olof Ekholm, Lilian Fredriksson, Anders Hammarqvist, Dag Hedman, Bo R Holmberg, John Henri Holmberg, Per Olaisen, Mårten Sandén, Nisse Scherman, Ninni Schulman, Aino Trosell, Karin Wahlberg, Christina Wahldén, Gunilla Wedding, Bibbi Wopenka och Johan Wopenka.
Text: Eva Heyman
Foto: Ulla Alvermalm

…………………………………………………………………………………………………………………………………….

Från 1000-årig borg till ny etno-by i Kroatien

Årets resa, den femte i ordningen för Västsveriges Journalistseniorer (VJS), gick till Kroatien i första hand, Bosnien-Hercegovina i andra. Söndag den 7 oktober samlades 25 resenärer Landvetter för att med Norwegian flyga till Split, Kroatiens näst största stad, vackert belägen vid Adriatiska havet.
Att staden är vacker upptäckte vi inte när vi damp ner där efter mörkrets intåg utan först när vi återvände på en dagsutflykt lite senare. Då blev det desto mer vandring både i hamn och inte minst i den gamla borgen, uppförd för några tusen år sedan av romarna och därefter renoverad samt om- och utbyggd under alla de århundraden som gått sedan den stod klar.
Men vi kan ta resan lite mer i kronologisk ordning. Vi anlände till vårt huvudmål, den lilla kuststaden Makarska, belägen mellan havet och bergskedjan Biokovo, och vårt hotell Dalmacija. Ett trivsamt hotell av den typ man hittar i de flesta resekataloger. Massor av rum och våningar samt en rejält tilltagen uteplats med pool.
Det blev tidig sänggång på söndagskvällens för redan kl 8 måndag morgon rullade vi iväg för en dagsutflykt till grannlandet Bosnien-Hercegovina och staden Mostar. Det tog oss nästan tre timmar dit, med ett fikastopp. Och vilken resa. Vägen slingrade sig fram i mjuka serpentiner upp och över bergskedjan Biokovo, som reser sig som en brant vägg bara några hundratals meter från kustlinjen. Högsta toppen är på dryga 1 700 meter, resten pendlar från 7–800 m och upp till 1 500 meter.
Vegetationen är mest träd och buskar och så sten i alla storlekar. Bergen är inte vårt hårda svenska urberg av granit och gnejs, utan en mjukare bergart som är både vass och kantig till strukturen. Vi var många som förundrades över att det överhuvudtaget gick att odla marken där uppe i bergen, men det gick. Där fanns både vin, oliv- och tobaksodlingar.
Till vår hjälp att förstå landet hade vi vår alldeles fantastiska guide Lucija (jo, det stavas så och uttalas precis som vår svenska Lucia), som på klingande norska proppade oss fulla med information och kunskap om allt vi såg och upplevde i Kroatien. Hon gjorde också sitt bästa att få oss att förstå den komplexa politiska och etiska situationen i Kroatien. Sin barndom hade hon tillbringat i Drammen i Norge, med norsk mamma och kroatisk far, men efter kriget hade familjen flyttat hem till Kroatien igen.
På plats i Mostar avlöstes Lucija av en ny norsktalande lokalguide, som också till följd av kriget, tillbringat ungdomsåren i Norge. Vi vandrade genom den gamla staden i Mostar, gick över den berömda stenvalvsbron, som länge såg ut att klara sig genom kriget, men till slut föll offer. Nu är den återuppbyggd, precis som den var innan den förstördes, berättade vår guide. Det fanns äldre stensättare som kunde tekniken att dels hugga ut nya stenar, dels veta hur man bygger den här typen av broar på samma sätt som man gjorde förr i tiden.
Vi kunde konstatera att det inte gick att se skarven mellan det gamla och det nya när vi gick över bron. Inte heller vilka stenar som var nytillverkade och vilka som var gamla.
Spännande var det också att se de unga män som mot ekonomisk ersättning (minst 25 euro) hoppade ner i floden från broräcket cirka 30 meter över vattenytan.
Vi hann med en tre-rätters lunch innan vi åkte hem igen och kunde konstatera att maten var god, men kanske lite tam i kryddningen. Den såg ganska kraftig ut men visade sig vara rätt lätt. Influenserna kommer såväl från det turkiska som grekiska och italienska köket, vilket inte är så konstigt med tanke på Balkans historia.
En dag var helt programfri vilket gav möjlighet för vår grupp att utforska Makarska och dess omgivningar på egen hand. Några tog chansen att med båt besöka den stora ön Brac, känd för sina kalkbrott och högskola i konsten att bygga med kalksten. Andra strosade runt i Makarska och tog också chansen att bada. Vi hade jättetur med vädret, som visade upp sin absolut bästa sida.
Havsvattnet var kristallklart, salt och perfekt tempererat. Alltså badade de flesta av oss i havet och inte i poolen, även om en och annan tog vägen förbi poolen för att skölja av sig saltet.
Det var på den här programfria dagen då vi samlades till gemensam middag, som vi fick lära oss att Lasse Dahlqvists sång heter ”Oh boy, oh boy, oh boy” och inget annat. Vår tidigare VJS-ordförande, Lars Dimming, hade knåpat ihop ett musik-quiz som vi skulle försöka lösa i grupper om två och två. Fina priser lockade och vann med ofattbara 17 poäng gjorde Lasse Bred och Elisabeth Eriksson.

Sista heldagen på resan ägnades åt Split, belägen ca en och en halv timme norr om Makarska. Det blev resa dit på den nya motorvägen A1, som ska förbinda norr och söder i landet, men som ännu inte är helt klar.
Det blev en rundvandring i den gamla borgen som utgör själva hjärtat i Split. Den anlades av romarna, och det känns rätt fantastiskt när man står nere i källarvalven eller innergårdarna och tittar runt och börjar inse att en del väggar och byggnader har mer än tusen år på nacken.

På vägen till Split tog vi en avstickare till en nybyggd etno-by, Stella Croatica. Den skapades av en grupp människor som på en ö utanför Split började använda gamla metoder vid tillverkning av marmelader, olivolja och andra produkter. I dag har man flyttat in till fastlandet och anlagt en modern produktionsanläggning, men med starka krav på att arbeta miljövänligt och ekologiskt.
Efter tre hela dagar i Kroatien och två resdagar var vi på torsdagen tillbaka på Landvetter och Sverige. Att vi lämnat värmen i Kroatien vid den Makarska Rivieran märktes inte då både värme och sol följt med hem.
Vart resan går nästa år? Inte en aning, men bli inte förvånad om det blir Balkan igen….
Text och foto: Leif Montell

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Floda fick oss minnas 60-talet

Vi samlades på idylliska Floda station och letade oss fram till Lilla Ön, belägen mitt i Säveån, som sedan urminnes tider skär tvärs genom Floda på sin väg ner till Göteborg. Där på Lilla Ön, har entusiasten och musikern Ulf Nilsson skapat ett alldeles fantastiskt litet museum, såväl över legenden Elvis som också över både svensk och inte minst amerikansk rockhistoria.

Till denna lilla pärla kom en sensommardag ett 30-tal medlemmar i VJS och deras medföljande. Det blev en rejäl påminnelse om de allra flestas tonårstid, när striden stod mellan Tommy Steel och Elvis Presley.
Peter Kaufeldt berättade om gitarrer, bilder och andra föremål med anknytning till Elvis Presley.

Ulf Nilsson har satsat på Elvis och alla musiker runt honom, så har du aldrig sett en riktig Fender Stratocaster förr, passa på och gör ett besök på Lilla Ön. Då får du dessutom se ett exemplar som hanterats av Elvis musiker. Och massor av andra saker som minner om den tiden.
─ Jag har samlat olika prylar i över 35 år, berättade Ulf när vi samlats för att avnjuta en äkta hamburgertallrik på fiket TCB Bar i anslutning till museet.

Han började med museet i Nossebro, utefter den s k Nostalgivägen, väg 190 från Gråbo mot Sollebrunn och Nossebro. Men av olika skäl hamnade han för 5-6 år sedan i Floda på Lilla Ön mitt i Säveån. Där har han sakta men säkert byggt upp en liten museiverksamhet med tillhörande fik, TCB Bar, och biograf.  TCB står för Take Care of the Band vilket var namnet på Elvis kompband.
Tillsammans med sina goda vänner Peter Kaufeldt och Janne Lucas Persson visade Ulf Nilsson oss runt i anläggningen uppdelade i tre grupper. Vi fick bland annat se en exakt kopia av det hus Elvis föddes och växte upp i. Definitivt inget Graceland. Och vi fick se instrument och höra om musikerna runt Elvis, varvat med svensk rockhistoria med Cadillac Band som gemensam nämnare.
Cadillac Band är ett svenskt band som under många år samlat flera framstående och kända svenska musiker och ännu fler både svenska och inte minst amerikanska gästartister/bandmedlemmar. Så är bandet också invalt i The Rockabilly Hall och Fame och turnerar flitigt i USA.

Innan vi lämnade Lilla Ön och Floda hann vi avnjuta en lunchkonsert med Janne Lucas Persson på klaviatur och Ulf Nilsson på trummor. Men till inledningslåtarna kompades Janne av sin gamle bandkompis från 60-talets glada dager, SVT-profilen Ulf Caresten (övre bilden), en av dagens VJS-gäster.
Och som en extra liten bonus hade dessförinnan Elvis gamle basist, Jerry Shell (t.v.), som i dag bor i Floda, berättat om sina år med Elvis.
Se det var en riktigt rolig dag i Floda!
Text: Leif Montell
Foto: Kent Eikeland och Ulla Alvermalm

……………………………………………………………………………………………………….

Höststarten blev en gemytlig båtutflykt


Det var ett litet, men trivsamt, gäng som bestämt sig för att lämna ett mulet kulturkalas-Göteborg för ett något soligare Hönö. Båten Kungsö är årets båtnyhet i Göteborg även om båten tidigare hette Walona och då var en vanlig syn i älven och skärgården. Men i sommar har hon gjort dagliga turer från Stenpiren via Eriksberg till Hönö Klåva ─ en trevlig båttur på en timme.

Undertecknad, som inte varit på Hönö på evigheter, blev förvånad över att här nästan fanns ett Smögen i miniatyr precis vid kajen där Kungsö la till. Många uteserveringar, butiker och galleri. Så vi hann med både en utmärkt lunch, rundvandring på fiskemuseet och ett litet glas på en solig plats vid havskanten. För att få lite omväxling tog vi bussen tillbaka och fick både se mer av Hönö och spännande nybyggnation runt Torslandas gamla flygledartorn.
Text: Carin Linnér
Foto: Okänd medpassagerare

………………………………………………………………………………………………………

Besök på Bästkustens Vrångö

Ingrid W bland fikande gäster i trädgården i förgrunden Bengt Plomgren.

Vrångö ─ Bästkustens sydligaste bebodda ö ─ blev VJS:s sista utflykt för säsongen. Där har Ingrid Wirsin, fd GP-journalist, sitt sommarviste och vi kom för att höra henne berätta lite om sitt paradis sedan 37 år.

I trädgården under ett skuggande päronträd (Greve Moltke) satt vi och mådde som bäst med kaffe och bulle, och Ingrid lät bomben brisera:
─ Kungen var här!
Nåja, inte just i hennes trädgård, men en bit bort, vid invigningen av  den nya hamnen på öns västra sida, byggd av sprängsten från Göteborgs  hamninlopp. Det var den 4 juli 2014. Kungen var trevlig, minns Ingrid.
─ Han va´som folk, och så fick vi äta så mycket räkor och kräftor vi ville.

Vrångö är en gammal fiske- och lotsö.
─ Männen var ute på havet i runda små båtar, kvinnorna gick hemma och väntade men alla män kom aldrig tillbaka. Det var många svåra år, nödår. Gudstron var stark. Man förlitade sig på Gud. Vi har fortfarande tre kyrkor på ön: Svenska kyrkan, Missionskyrkan och Betelförsamlingen.
På Vrångö, med ursprungsbefolkning från 1500-talet, bor idag ca 380 personer året runt. Inga privatägda bilar är tillåtna förutom taxi/färdtjänstbilen, ett par hantverksbilar och en och annan golfbil. För övrigt är det flakmoppe som gäller.
Lugnt och stilla. Inget större ståhej?
─ Nej, men en stormig natt 1712 hände det saker. Lars Gatenhielm, den svenske sjöfararen, hade kapat en dansk båt med salt i lasten, men kom undan tack vare en driftig lots som lurade den danske skepparen så att han gick på grund.
Fisket är fortfarande en viktig näring på ön, om än i mindre skala. men idag har många sina jobb på Donsö eller i Göteborg.

En sista fråga: Hur är det med kriminaliteten på ön?
─ Det fanns visst ett fruntimmer på 1800-talet som  var hembrännare. Sen var det en som försökte göra inbrott. Han var portugis och  ingen förstod vad han sa.
Tredje brottet upptäcktes av en polis på besök: En flakmoppeförare utan hjälm.
Sist men inte minst:
─ Man pallar päron i min trädgård men det gör inget…. säger Ingrid, ägare av Hus Nr 46, Vrångö.
Text: Christina af Ekenstam
Foto: Leif Montell
PS: Vrångö ( förledet “vrång” betyder vred, sned)
Fakta:
Namn: Ingrid Elisabeth Wirsin
Ålder: 88 år
Yrke: Journalist, författare
Bor: sommartid på Vrångö
Har jobbat på: Bohusläningen, Aftonposten, freelance HT, GT, GP från 1969-1995
Böcker: Lindomesnickeriet, Göteborg då och nu, Hus med hiskeliga historier, Göteborgarnas hus, Göteborg trampar på sin historia, Bakom fasaden, Blåsmusik i 100 år, Utflykt på stan m fl, m fl
Motto: Jag fortsätter att skriva så länge pennan inte är trubbig.

…………………………………………………………………………………………………………..
Så startade Hammarkullekarnevalen

När VJS besökte Hammarkullen ville vi i första hand fokusera på “det goda” med stadsdelen. Men, som vår guide Maria Wångersjö (i mitten på bilden) sade måste man, för att nå dit, börja med “det onda”.

Hammarkullen, en av Angereds sju stadsdelar, började byggas i slutet av 60-talet och fick dåligt rykte redan innan första spadtaget tagits. Inte minst media talade om vilket betongghetto det skulle bli och att ingen skulle vilja bo där. Men de som faktiskt flyttade dit trivdes och efter några år, 1974, var några ungdomar från fritidsgården så trötta på nidbilden av deras hem att de beslöt att göra något positivt i stadsdelen, att visa upp en annan sanning. Så startade Hammarkullekarnevalen.
I spåren av de många militärkupperna i Latinamerika hamnade många flyktingar, och framför allt bolivianer, i Hammarkullen. i Bolivia finns en stark karnevalstradition och när de nyinflyttade såg ett ord de kände igen, karneval, på några affischer var de inte sena att haka på.
Idag, 44 år senare, är karnevalen en institution och tradition, som sista helgen i maj varje år lockar uppemot 70.000 besökare. Förutom själva karnevalståget som går på lördagen bjuds på scenuppträdanden, massor av exotisk mat och knallemarknad.
Vi lyssnade till Maria Wångersjös intressanta berättelse, både om karnevalens historia och om hur det faktiskt är att bo i Hammarkullen. Vi fick också en rundvandring i området kring torget, fick se de fantastiska muralmålningarna och träffa mannen som varit spindeln i karnevalsnätet sedan mitten av 90-talet, Tony Porath (t.h. i bilden nedan).

Han berättade att det förekommit en hel del påtryckningar om att flytta karnevalen in till centrum.
─ Nä, det finns inte en chans! Det här är Hammarkullens egen nyårsafton och betyder jättemycket för självförtroendet här.

Vi fick titta in i gruppen Chile Lindos klädförråd med 100-tals fantastiska kreationer – och en kopia av Påsköns statyer.

Som avslutning fick vi också besöka en av dansgruppernas, Chile Lindo, klädförråd och systuga. Här hängde 100-tals karnevalsdräkter från tidigare år. Snacka om en orgie i färger och paljetter!
Efter besöket var det många av VJS-medlemmarna som sade “jag måste ta mej hit och titta på karnevalen i år”.
26 maj är det dags.
Text: Carin Linner
Foto: Kent Eikeland

………………………………………………………………………………………………….

Med Skånes seniorer på vårlig utflykt

Karlsbron, ett av Prags mest kända landmärken, alltid lika full med folk.

   Att intelligenta byggen kräver kreativa huvuden har jag full förståelse för, men varför just detta krävs av företaget Porr(!) fick jag aldrig någon förklaring till. Det är sådana filosofiska funderingar man kan få om man gör en resa utomlands, vilket fem av Västsveriges Journalistseniorer nyligen gjorde. De hakade på den resa tur-och-retur Prag som Skånes Journalistseniorer bjöd in även VJS-medlemmar att delta i.
Söndagen 13 maj drog vi iväg, 50 förväntansfulla resenärer, från Malmö med buss. Första målet var den gamla fina tyska staden Dresden. Totalt sönderbombad under andra världskriget, men i dag återuppbyggd. Vad varken vi eller bussföretaget insett var att berlinare på väg hem efter en helg kan ordna timslånga köer på autobahn.

Rundvandringen i borgen i Prag genomförde i hällande regn, varför lunch med konsert blev en välkommet avbrott i vätan.

Här har vår grupp av västsvenskar och skåningar samlats vid Semperoperan i Dresden som blev totalförstörd men återuppbyggdes efter kriget.
Alltså kom vi till Dresden tre timmar senare än beräknat, men bra hotell och god mat och dryck löste alla problem. Innan vi lämnade Dresden hann vi med att se det viktigaste av Dresdens centrum och insåg att staden är väl värd ett återbesök.
Prag var huvudmålet för resan och dit kom vi utan några problem. Staden klarade sig undan förstörelse under andra världskriget. I gengäld gör den unga tjeckiska staten och staden Prag sitt bästa att bygga om allt i stan. En liten föraning om vad Västlänken kan ställa till med. Staden är dessutom starkt kuperad med både en järnväg och en flod (Moldau) som skär tvärs genom staden.
Vi hamnade på ett hotell med annex tvärs över gatan. Normalt brukar sådana lösningar ligga på sidogator, här var det på en starkt trafikerad huvudgata med tät spårvagnstrafik och backe. Tänk er en smal Aschebergsgatan. Vi sov på ena sidan och intog frukosten på den andra. Korsade gatan gjorde vi med livet som insats.
Fast Prag-bilisterna var snabba på att släppa fram oss äldre när vi skulle korsa gatan.
Vi såg det viktigaste under våra dagar i Prag, Gamla stan (fast det speciella uret är på renovering), Karlsbron och borgen på höjden och lite till. Vi lyssnade på fin klassisk musik liksom mycket bra jazz. Vi hann också uppleva vädersvängningar värdiga fjällen. Ena stunden högsommarvärme och gassande sol. Någon timme senare, blygrå moln och ösregn. Ett regn som återkom den dag vi gjorde borgen.
På vägen hem blev det ett snabbt stopp i Berlin, där vi övernattade i hjärtat av forna Västberlin och hann med en rundtur till de viktigaste platserna i staden. Det var också ett stenkast från Alexanderplatz som den underfundiga skylten dök upp från företaget Porr. Uppenbarligen i full färd med att bygga om någon av alla de gamla paradgatorna. Ett annat plakat förkunnade att bygget var ”Powered by Porr”. En svindlande tanke.
Skåneseniorerna gör gärna sina utlandsresor med buss. Ett alternativ vi i VJS hittills bara använt för korta utflykter, men faktiskt värt att fundera vidare på. Och det är inga problem med språket. Skånska är lättare att förstå än vi anar. Vi har alla dessutom en massa gamla intryck från yrkestiden gemensamt som förenar oss.
Ta chansen nästa gång vi får en inbjudan att hänga med.
Text och foto: Leif Montell
OBS! Ett fylligt repotrage med bilder finns även på www.skaneseniorer.se

………………………………………………………………………………………………………………………..

Nya begrepp att lära sig

Webbjournalist, influencer, bloggar och sociala medier. En massa nya begrepp, som inte fanns när vi pensionärer en gång klev in i yrket. Men är det just det de lär sig på journalistutbildningen nuförtiden eller finns det något kvar som vi kan känna igen?

VJS gjorde ett studiebesök på det som en gång hette JHG, men som idag är en del av Göteborgs universitet och har det betydligt krångligare namnet “Institutionen för journalistik, medier och kommunikation” och som sedan tio år tillbaka huserar på Seminariegatan 1.
Vi fick en rundvandring i fräscha lokaler som innehöll både tv-studio, radiostudio och redigeringssalar.
Tillsammans med lärarna Sandra Foresti och Tomas Odén berättade studierektor Ulrika Tengby Holm om hur utbildningen ser ut idag.
Här är lite kortfakta:

1. Utbildningen är numera treårig. Första terminen är mycket praktiskt inriktad, där eleverna redan från start skickas ut “i verkligheten” för att intervjua människor. En termin ägnas åt forskningsarbete om journalistik och C-uppsats, vilket är ett måste för att få ut en universitetsexamen. Först sjätte och sista terminen gör man praktik på en arbetsplats.

2. Kommer in på utbildningen gör man antingen på sina gymnasiebetyg eller via högskoleprovet. Man tar numera bara in elever en gång per år och då cirka 70 stycken. Journalistutbildningen är fortfarande populär, senast hade man 1350 sökande och hamnade därmed på tio-i-topp-listan på Göteborgs universitet.

3. Och, jodå, de flesta får faktiskt jobb efter avklarad examen. Vid senaste undersökningen hade 88% jobb fem år senare och hela 90 % av dem inom klassisk journalistik som radio, tv och tidningar.

Så visst var det mycket som var sig likt, vilket ytterligare bekräftades när vi fick tillfälle att ta en fika med några av studenterna, för precis som många av oss en gång i tiden, så ville de förstås inte gärna flytta från Göteborg för att få jobb…
Läraren Sandra Foresti kanske uttryckte det tydligast:
─ Äsch, det är samma gamla hantverk vi lär ut ─ bara med lite nya verktyg!
Text: Carin Linnér
Foto: Kent Eikeland

………………………………………………………………………………………………………………..

Programledaren: Landet runt ger hopp


─ Man fylls av hopp om Sverige, tyckte Henrik Kruusval då han var gäst på vårt årsmöte den 15 mars.
Få har väl så bra koll på vårt avlånga land som just Henrik Kruusval. Det är ju han som numera gör det populära programmet Landet runt i SVT. Programmet produceras i Göteborg och sänds på söndagar.
På onsdagar går Henrik och en medarbetare i Kanalhuset igenom ungefär 300 inslag som sänts i distrikten den gångna veckan. På torsdagar kommer en tredje medarbetare in, och då sätter man ihop programmet. På fredagar tillkommer ytterligare några när man spelar in med Henrik som programledare.
Allt har sänts någon gång tidigare i något av distrikten, men de flesta har ju inte sett inslagen.

I genomsnitt 800 000 tittare – med hög medelålder följer programmet de mörka årstiderna. Och det ger nog en rättvis bild av Sverige, trodde Henrik.
─ Landet runt är raka motsatsen till dramatiken i Rapport, ansåg Henrik. Vi visar att det småputtrar i Sverige. Det ger hopp. Vi gör ett viktigt program.
De mindre distrikten levererar jämförelsevis flest inslag. Till exempel Blekinge, Halland och nordligaste Sverige. Från Stockholm är det svårt att hitta särskilt mycket.
─ Där är väl allt riksnyheter, grymtade en av lyssnarna på göteborgskt vis.
Henrik Kruusval har förstås lärt sig en hel del under de här åren med Landet runt.
Bland annat att man ska akta sig för vilda getabockar och inte närma sig älgar framifrån.

30 medlemmar hade slutit upp på årsmötet, där Lasse Dimming avgick efter sex år som ordförande och sju år i styrelsen. Men Lasse fortsätter dyka upp i klubbsammanhang nästan lika troget som han följer GAIS. Och som nyvald sammankallande i valberedningen tänker han hålla ett strängt öga på styrelsen.
Till ny ordförande valdes Carin Linnér, GT-veteran och tidigare vice ordförande.
Till ny ledamot i styrelsen valdes GP-veteranen Kent Eikeland.
Text: Börje Andersson
Foto: Ulla Alvermalm

…………………………………………………………………………………………………………………………

Från läsklass till professur i modern svenska

E’ du go’ eller?
Ett gott exempel på typisk göteborgska och det var också rubriken på Västsveriges Journalistseniorers senaste möte. Men varför heter det att något går med världens parra och vilket vanligt ord i vokativ används flitigt av göteborgarna. Detta och mycket mer utredde allas vår professor emeritus i modern svenska Lars-Gunnar Andersson.

I dag finns göteborgskan, men ingen vet hur länge till. Den kom till stan genom alla invandrade från landsbygden under industrialismen och urbaniseringen, typ Västergötland. Den var tydligare i arbetarklassområden som Annedal och Landala snarare än i Örgryte.
Men vad är då en dialekt?
─ I Göteborg lekte vi med spann och spade medan andra lekte med hink och spade. Eller hur, sade L-G och kollade av resultatet med handuppräckning.
Och nog var det mest göteborgarna som åt i bamba, men uttrycket från barnbespisning spred sig neråt till Onsala och Halland. Däremot lyckades inte göteborgskan tränga ut i skärgården till Styrsö och Donsö. 
Och i Göteborg satt man jämte nån, medan man i övriga landet satt bredvid nån i bänken. Så var det uttrycket med en bil som går med världens parra, fort alltså.
─  En gammal spårvägare kom med en bra förklaring. Jag tror att uttrycket kommer från 1920-talet, då man kunde parallellkoppla vagnarna för att få dem att gå fortare. Det är kanske ingen vetenskaplig sanning, men den är ganska bra, sade L-G själv med ett ganska så göteborgskt uttal på det mesta.
Han växte upp på Norra Guldheden och gick sina första år på Götabergsskolan. Efter ett par år flyttades han till läsklass, på grund av läs- och skrivsvårigheter. Eller kanske var det mest för att han hade svårt att sitta still. Sedan följde realen och studenten på Vasa Hal, numera Schillerska gymnasiet, innan han läste filosofi, nordiska språk, litteraturhistoria och allmän språkvetenskap. 1975 disputerade han med specialkunskaper om Ordföljden i bisatser.
Och det i Göteborg flitigt använda tilltalsordet dô med cirkumflex för uttalets skull är vokativ, enligt professorn. 
Text: Eva Heyman
Foto: Leif Montell

……………………………………………………………………………………………………………………….

Startade eget konstmuseum

Berit och Bengt Swegmarks brinnande konst- intresse lade grunden till det som i dag är Abecita Konstmuseum i Borås.

─ Allt började med att Berit och jag ville ha något att hänga på väggen, berättade Bengt Swegmark, grundare av Abecita Konstmuseum i Borås.
─ Vi fick kontakt med en gallerist, Björn Bengtsson, som var oerhört kunnig och som satsade på grafik. Efter 30 år hade samlingen blivit så stor att det egentligen bara fanns en utväg att hantera den. Vi fick rådet starta ett konstmuseum!
Så blev det också och runt millennieskiftet slogs portarna upp till Abecita Konstmuseum, beläget i de gamla fabrikslokalerna, där det ända fram till 1990-talet syddes korsetter. I dag omfattar museet 2 400 kvm fördelat på tre våningar i öppna, ljusa rum, väl lämpade att hänga konst i. Lokaliserat i kanten av Knalleland med egen gästparkering.
Av alla Västsveriges Journalistseniorers medlemmar hade 26 hittat hit en typisk västkustvinterdag när regnet kommer och går och ingen egentligen vill vara utomhus. Guide under rundvandringen var museets grundare, Bengt Swegmark, själv och det blev några timmars mycket underhållande rundvandring i lokalerna.

 

Bengt inledde med att berätta hur det gick till när de började samla konst, framför allt grafik. Dom behövde något ovanför soffan, fick kontakt med galleristen Björn Bengtsson, som var den som tipsade paret Swegmark att de skulle satsa på grafik. Den var billigare än stora målningar.
─ Vi fick också rådet att satsa på grafik där serierna aldrig översteg 100 blad, berättade han.
Tidigt fastnade de för konstnärer som då var relativt okända, men i dag världsnamn, som David Hockney, Richard Hamilton och Louise Bourgeois för att bara nämna några. Samlandet hade hållit på i drygt 30 år, när de kontaktades av några museichefer som bad att få komma och se på deras samling.
─ Dom frågade om vi hade några barn, och när vi sade att vi har fyra blev de förskräckta!
Rådet de fick var att samlingen under inga omständigheter skulle skingras vid ett eventuellt arvskifte, utan bästa lösningen vore att donera den till ett museum.

Det blev starten till stiftelsen Fokus Borås och Abecita Konstmuseum. Stiftelsen ska stimulera kulturen i Borås bland annat genom att driva Abecita Konstmuseum. Den ligger också bakom The Nordic Award in Textiles. Varje års pristagare finns representerad i ett särskilt rum på museet.
Det var också stiftelsen som låg bakom Pinocchio-statyn av Jim Dyne i centrala Borås, en händelse som skapade enorm publicitet. Men det är en helt annan historia.
Museet har också kommit att bli en mötesplats för fotografin. Också det lite av en slump, men Bengt Swegmark insåg att man borde visa och uppmärksamma våra största fotografer. Han tog hjälp att få en lista på våra tio mest namnkunniga och intressanta fotografer, kontaktade dem och bad att få köpa in 20 bilder, som de själva fick välja ut.
Det gör att museet i dag inte bara visar konst utan också foton. Och i likhet med många andra stora museer visar man hela tiden bara ett axplock ur sina samlingar, samtidigt som man bjuder in konstnärer att ställa ut.
─ Allt för att hela tiden skapa intresse att återvända och se vad det är för nytt som hänger på väggarna, berättade Bengt Swegmark.
Under vintern har museet haft en utställning till den internationellt kände Boråsfotografen Lars Tunbjörks minne liksom fotografen Hasse Perssons berömda bilder från Studio 54 i New York.
Det blev ett besök med mersmak.
Text och foto: Leif Montell