Årets jultomte – en riktig överraskning

Det var med spänd förväntan deltagarna i årets julfest samlades i Hörselskadades Förenings trevliga lokal på Kungsgatan i centrala Göteborg torsdagskvällen 8 december. Förväntan över vem som skulle vara årets jultomte och, kanske, vad som kunde dölja sig i tomtens paket. Sixten i Skärhamn var tidigt vidtalad och levererade sitt aptitliga bidrag i god tid. Ett bidrag som gör att många medlemmar troget återkommer till just julbordet varje år. Och när glöggen och välkomstminglet var avklarat och alla hunnit hitta sina platser smugglades årets tomte in i lokalen, bytte snabbt om och gjorde bejublad entré.

Under ordförande Dimmings ledning följde så den traditionella frågeleken där frågorna endast besvaras med nickningar (JA) eller skakningar (NEJ). Allt för att inte rösten ska röja tomtens identitet. Det kom att krävas åtskilliga frågor och mot slutet allt mer avslöjande frågor innan Ingemar Gustavsson kunde avslöja vem som dolde sig bakom tomtemasken:
Lars Hjörne!
Som hälsades glatt välkommen liksom hans fru Lena att slå sig ner vid julbordet, omgivna av en rad gamla välbekanta ansikten från G-P och övriga västsvenska tidningar. På plats fanns också Lars gamla sekreterare, Kerstin Lundström, strategiskt placerad mittemot Lars.

Det blev en mycket trevlig och munter samvaro där samtliga njöt av Sixtens goda sillar, Janssons frestelse, skinka, köttbullar och allt annat som här julbordet till. En rad både kända och okända snapsvisor hanns med innan det var dags för julfestens final: julklappsutdelningen. Den sköttes med bravur av makarna Hjörne, där hustru Lena hämtade fram klapparna och Lars överräckte dem.Det här var jätteroligt och jag kommer gärna tillbaka, sade Lars Hjörne glatt innan alla skildes åt, mätta, belåtna och mycket nöjda med en lyckad och trevlig julfest.
Text och foto: Leif Montell

…………………………………………………………………………………………………………………………

Äldre i mediebruset

Den nya ålderstrappan.

Offer eller hjälte. Det är så äldre människor ofta framställs i media. Allt däremellan är tystnad. Detta delar vi med barnen. Barn och gamla leder ligan som de mest underrapporterade i media. Fokus för den massmediala uppmärksamheten ligger istället på de produktiva åren. Här finns en betydande könsskillnad – män syns mer än kvinnor. Vid fyllda 65 är det ”by and gone”.
I mediebruset har alla bilder betydelse, betonade massmedieforskaren Maria Edström då hon besökte VJS på en välbesökt medlemsträff. Maria Edström är en av 130 forskare i Agecap, en fakultetsöverskridande forskningsgrupp vid GU, vars syfte är att sprida ljus över den åldrande människans situation ur allehanda aspekter – medicinskt, juridiskt och självklart också när det handlar om representationen i massmedia.
– Naturligtvis påverkas synen på äldre genom den bild massmedia ger. Frågan är vad läsaren-tittaren serveras och vad som lämnas ute.
Edström konstaterar också i sin forskning att unga och gamla lever i helt olika medievärldar. De unga tar till sig och använder sociala media i hög omfattning medan äldre här ohjälpligt hamnat på efterkälken. Detta är troligen både en fråga om resurser och livsstil. Däremot har morgontidningen fortfarande en stark ställning bland äldre i motsats till yngre.
– Fram till 75 är det fortfarande många som är aktiva på nätet, men sedan avtar detta raskt, berättade Maria Edström.
Men någonting håller på att hända i gruppen äldre både när det gäller användning av sociala medier och intresset från medias sida gentemot äldre. Gruppen äldre, från 65 och uppåt, är inte alls homogen. En stor andel yngre äldre är numera väldigt aktiva. De reser och lever ett aktivt liv långt efter pensioneringen. Många i den här gruppen har god ekonomi, är friska och har aptit på livet.
Det är mycket tal om ”det framgångsrika ” åldrandet. Det ser vi både i reklamen och i media som riktar sig direkt till äldre, säger Maria Edström.
Åldrandet har börjat bli intressant också ur ekonomisk synvinkel för flera aktörer. En fjärdedel av befolkningen är över 60 och har råd och tid att konsumera. Något som så sakteliga börjar ge avtryck inom massmedia i stort.
Text: Madeleine Sahlman
Foto: Ulla Alvermalm

……………………………………………………………………………………………………………………………….

En lysande afton i Alingsås!

Vädrets makter rår ingen på och de hade bestämt sig för att vara på sitt smågriniga humör när Västsveriges Journalistseniorer (VJS) samlades för en lysande kvällsvandring i Alingsås i oktober. Ljusets månad, i alla fall i Alingsås. Då arrangeras nämligen sedan 17 år tillbaka ”Lights in Alingsas” där.
    Ett 20-tal VJS-are hade infunnit sig till samlingen på ett av stadens många kaféer, Ljungblads, strategiskt beläget vid Lilla Torget. Där togs vi emot av Staffan Gellerman, jodå, han är släkt med Olle Gellerman, känd penna på både HT och G-P. Olle var Staffans pappa.
På plats fanns också stadens turistchef, Gunbritt Reteike, för att berätta om just ”Lights in Alingsas”, som hon följt och under många år också varit aktivt inblandad i.
─ Allt började med att Thorbjörn Eliasson, då lärare i ljusdesign på HDK i Göteborg, tog med sina studenter till sin hemstad Alingsås för att under en helg ”leka” med ljus i offentlig miljö, kunde hon berätta.
Det var 1998 och händelsen gick inte helt obemärkt förbi. Studenterna hade ljussatt en bro i centrala Alingsås och en och annan vaken alingsåsare hade noterat ljussättningen och tipsat bekanta.
─ Men på måndagen var allt borta och det började bli lite prat om vad som hänt, fortsatte hon. Det upprepades nästa år men blev då lite längre än en helg och så hade startskottet gått för det som i dag är Alingsås kommuns största turistattraktion och årligen lockar cirka 80 000 besökare under oktober månad. Både invånarna och de styrande i Alingsås hade insett att här fanns något.
Vid millennieskiftet, år 2000, hade arrangemanget utvecklats till månadslånga ”Lights in Alingsas” och fått gensvar bland de professionella ljussättarna, först i Europa och efter några år i hela världen.

I dag har en rad namnkunniga ljusdesigners gästat lilla Alingsås. Ännu fler studenter ─ runt 50-60 varje år ─ kommer för en studievecka tillsammans med de inbjudna proffsen. Tillsammans ska de ljussätta sex eller sju utvalda platser. Slingan växlar från år till år varför det sällan blir samma platser som ljussätts, även om det händer.
I dag är arrangemanget känt i hela världen och har också fått en av de finaste internationella utmärkelserna i branschen: The award at last.
Årets slinga som hör till en av de kortare av de 17 fick en lysande förklaring av Gunnbritt Reteike innan VJS-arna vandrade ut i nattmörkret för att själva ta del och begrunda. Temat för året är FNs arbete med de 17 målen för att uppnå följande tre mål inom 15 år, nämligen: att utrota extrem fattigdom, att minska ojämlikheter och orättvisor i världen och slutligen att lösa klimatkrisen.
Otroligt viktiga frågor som kanske kan tyckas svåra att sätta ljus till. Men de sju ljussatta platserna gav oss alla en upplevelse och tankeställare. Det blev en mycket annorlunda rundvandring i Alingsås stadskärna där både ljus och ljud hjälpte till att förmedla årets tema.

Att vädrets makter var på smågrinigt humör gjorde alls inget, upplevelsen vid ljusslingans sju stationer suddade effektivt bort grinigheten och det var en samling nöjda och belåtna VJS-are som letade sig hemåt efter fullbordat varv.
Text. Leif Montell
Foto: Kent Hallgren

………………………………………………………………………………………………………………….

Dösnack med Lennart Palm

De som någon gång ägnat sig åt Melodikrysset på lördagar vet precis vem Lennart Palm i Lerum är ─ nämligen han som musikaliskt illustrerar en mängd av frågorna. Men det var inte därför Lennart Palm gästade VJS ─ utan för sin något udda, nu 35-åriga, hobby att krypa under golvet i diverse kyrkor.

Och vad hittar han där? Jo, gravvalv med kistor i minst sagt varierande skick och med i första hand gamla adelsmän från stormaktstiden som innehåll. Men det finns också gravvalv i form av fristående byggnader.

Lennart berättade att det är ganska få i det här landet som bryr sig om de där gamla gravplatserna. Därför har han gjort till sin mission att både ta reda på det mesta om människorna i kistorna och också ombesörja att många av kistorna renoverats till sin ursprungliga skönhet. Vi fick höra om både Bielke, Stake, Kruse och Svante Horn af Åminne. Och det var inte det minsta gravallvarligt – det var grav-valvs-varligt och dökul…
Frågan som slog en på hemvägen ─ och alltså för sent för att ställas ─ var om Lennart Palm planerar att bygga sig ett eget gravvalv. Det senaste som byggdes i Europa finns att beskåda på Östra kyrkogården i Göteborg. Det byggdes av George Seaton och stod klart i mitten av 1910-talet. Omräknat i dagens penningvärde kostade det 65 miljoner!
Text: Carin Linnér
Foto: Ulla Alvermalm

………………………………………………………………………………………………………………………………

Resa till bergiga Makedonien

Årets utlandsresa för VJS kunde börjat bättre. I alla fall för några av deltagarna. Någon upptäckte vid incheckning av resväskan på Landvetter att hans eget och hustruns pass fortfarande låg kvar hemma i en skrivbordslåda. En annan fick vid gaten veta att passet gick ut inom 90 dagar och därför inte var giltigt i Makedonien. Gränspolisen på Landvetter fixar det mesta, så även i dessa fall, fast för passet med kort datum blev det till att ta omvägen över Malmö innan det blev återförening med gruppen i Makedonien.
Det var alltså till det lilla, lilla landet på Balkan som var målet för årets långutflykt. 25 förväntansfulla och nyfikna resenärer fanns med och blev glatt överraskade över vad Makedonien kunde visa upp. Till ytan är det stort som Dalarna. Det är dock betydligt mer kuperat än Dalarna, Dalafjällen inräknade.
Vi flög ut tidigt på morgonen och tog mark vid lunchtid i Skopje, som vi inte såg en skymt av. Istället tog vår guide Ljupco Kumbaroski och en lagom stor buss oss snabbt vidare till resan första stopp, ett av Makedonien största vindistrikt, där vi stannade till på vingården Tikves. Vi togs emot av en trevlig man ur företagsledningen som guidade oss runt och visade hela produktionskedjan, från mottagning av vindruvor till färdiga vinflaskor. Dom avsmakades i vingårdens förnämliga restaurang där vi bjöds resans första trerätterslunch, en för oss okänd makedonsk specialité. Trerätters luncher blev sedan ett återkommande inslag. Gärna sallad som förrätt, stor så den räckt till minst tre personer. För övrigt höll både vin och mat höll högsta klass på denna vingård.
Vi fortsatte sedan vår resa till nästa vingård ─ Pupova Kula ─ där vi också övernattade.  Vi anlände samtidigt med solnedgången och fick snabbt lära oss vad det innebär att bo mitt bland tusentals cikador, som alla gjorde sitt bästa att locka honor där de satt gömda i vinodlingen direkt utanför våra fönster. Dom hörs!
Om vädret varit hyfsat hemmavid var det inget mot vädret vi landat i. Vi var tillbaka till högsommarvärme med temperaturer runt 30-gradersstrecket och högre. Första morgonen blev helt strålande med en gassande sol. Dagen inleddes med besök på ett lokalt, relativt nytt vinmuseum ─ hembygdsmuseum, där vi fick ta del av arkeologiska fynd från de senaste 2-3 000 åren.
Vår guide Ljupco, utbildad arkeolog, tog oss sedan med till den gamla romerska staden i Stobi. En jordbävning totalförstörde staden några hundra år efter Kristus, men delar av staden har i dag grävts ut. Ljupco var här helt på ”sin mammas gata” och berättade. Faktiskt så intressant att vi inte brydde oss att det var närmare 35 grader och inte ett moln på himlen. Inga skuggande träd heller.
Att staden hamnat där berodde på de två floder som möts i området och att det var lätt för romarna att ta sig från Tessaloniki och vidare upp mot de grymma barbarerna i Östeuropa. Följdriktigt hette vägen på den tiden Via Militaria.
Vi lämnade Stobi och började färden mot nästa mål: Orhid vid sjön med samma namn. Men först gjorde vi ett lunch- och bensträckarstopp i staden Bitola. Då hade vi insett att Makedonien är kuperat. Vi jobbade oss upp och ner för bergen i den södra delen av landet och insåg att bergen runt oss låg i samma höjddivision som Åreskutan och Kebnekaise.
I början var sluttningarna fyllda med vinodlingar, därefter följde dalgångar med tobaksodlingar.  Tobak är en av landets huvudprodukter, främst orientalisk tobak. Något som gör att folk röker i Makedonien, överallt.
Staden Bitola blev känd, inte minst under Balkankrigen i början av 1900-talet. Det blev åter en 3-rätterslunch där förrätten, som brukligt var under här resan, stor sallad. Där fick vi också bevittna hur det går till vid ministermöten i Balkanländerna. Den serbiske försvarsministern gästade sin makedonska kollega och det kryllade av säkerhetsfolk.
Ohrid, en mycket trevlig och pittoresk stad vid kanten av den kända Ohridsjön, en av världens äldsta insjöar,  var en pärla. En fantastisk strandpromenad utefter sjön gjorde inte Ohrid sämre, tvärtom. Vi bodde i ena ändan av promenaden och fick därför en vacker vandring när vi i Ohrids Gamla stan skulle testa en fiskspecialitet ─ en mycket unika laxfisk som bara finns i Ohridsjön. Till färg och smak påminner den om vanlig lax med storlek som en öring. Den är hotad och omgärdad av stränga kvotregler. Om de följs är svårare att veta. God var den i alla fall.
Vistelsen i Ohrid fortsatte med en rundtur i Gamla stan som räknar sina rötter tillbaka till tiden långt före Kristi födelse. Och vid hann med både romerska lämningar, lite kyrkor och annat. Inte minst ikoner. Och i Makedonien är det rejäla ikoner, inga små vykortsstora, snarare normal tavelstorlek.
En båttur tog oss till klostret i St Naum, som fått sin namn efter munken, läraren och läkaren Naum. Huruvida han har någon som helst koppling till den lilla orten Naum i Västergötland är fortfarande outrett.
Under båtfärden hann vi också göra ett kort stopp vid en nybyggd kopia av en bronsåldersby, byggd på pålar i vattnet.  Kom inte och säg att våra förfäder var dumma. Ibland framstår de som betydligt mer smarta och geniala än dagens människor.
Efter Ohrid skulle vi återvända till Skopje, staden vi inte varit i. Färden gick genom bergsmassiven i väster på gränsen mot Albanien. I dag är det en stor nationalpark. Vägen slingrade sig fram i djupa dalgångar för att någon gång klättra lite grand upp för sluttningarna. Också här var bergen betydligt över 2 500 meter höga på sina ställen. Vissa dalgångar var fyllda med stora vattenmagasin för elkraftverk.
Det blev stopp både vid ett kloster (där vi åter fick se besökare kyssa ikoner) och en helt makalös italiensk restaurang uppe på en sluttning. Att bussen tog sig dit upp var ett äventyr i sig.
I Skopje checkade vi in på ett hotell mitt i city. Bara ett stenkast från alla statyer, gamla stan och inte minst den svenska ambassaden. Sveriges ambassadör i Skopje heter Mats Staffansson. En trevlig diplomat som ägnade oss en timme och under den timmen berättade han det mesta som var värt att få veta om Makedonien.
─ Landet lider av inte fått börja processen att ansluta till EU och att inte fått löst namnfrågan med Grekland, berättade han.
Landet är något så när politiskt stabilt men har skakats av avslöjandet om omfattande korruption. Avslöjandet ledde till att det skulle hållas val i våras, som sköts upp till juni för att slutligen bestämmas till december i år. Styr landet gör en högernationalistisk partikonstellation med en bokstavskombination som knappt vår ambassadör klarar. Den består ”bara” av 8-9 bokstäver.
─ När man röstar i det här landet röstar man etniskt, förklarade han vidare. Det samma gäller när man bildar familj. Här är det mycket ovanligt att man gifter sig över de etniska grupperna.
Medelinkomsten för en makedonier ligger på 300 euro/mån. Arbetslösheten är stor och många söker sig utomlands för att få jobb. I vissa områden är det också så att de kvarvarande är beroende av att släktingar som fått jobb utomlands skickar hem pengar.
Vi noterade att många ─ för Makedonien tämligen dyra villor ─ verkade stå tomma. Lite som Bohusläns alla sommarhus. Och bakgrunden hade ungefär samma orsak. De tomma husen ägs av makedonier bosatta utomlands, som bygger flotta hus hemma i Makedonien för sommarvistelse eller när man flyttar hem på ålderns höst. Och så finns de som bygger när de har pengar. Vilket innebär att det tar några år innan allt är klart.

En företeelse som såg prov på även i huvudstaden Skopje. Det stora projektet skulle ge Skopje en rad nya, fina offentliga byggnader och snygga monument. Allt skulle stå klart 2014. Delar av det var också klart, då. Som statyn över Alexander den store, triumfbågen och lite till. Men fortfarande står byggnader kvar, som dystra monument över detta kapsejsade projekt, där den politiska oppositionen besegrat den styrande högerpopulistiska partikoalitionens makedonska nationalism.
Det allra mesta i Skopje är nybyggt efter den svåra och omfattande jordbävningen 1963. Några spår av den syns inte i dag. Strax innan VJSs besök upplevde Skopje en ny jordbävning. Inga materiella skador rapporterades, däremot en personskada. En dam blev uppskärrad och valde att hoppa ut från sin lägenhet på första våningen och drabbades av benbrott.
Innan vi lämnade Skopje och Makedonien hann vi med ett besök i huvudstadens egna Gamla stan, en charmig stadsdel utan en enda rak gata. Det blev också en avslutningsmiddag där vår ordförande charmade restaurangens musiker till att spela Sinatras paradlåt My Way. Det gungade rejält när vi alla klämde i refrängen.
Hemresan gick galant. Vi tappade inte bort en enda resenär, trots att vi knappt hade gått och lagt oss innan det var dags att äntra bussen för transfer till flygplatsen. Väl hemma var vi åter tillbaka i den svenska hösten och började så sakta fundera över nästa års resmål.
Text: Leif Montell
Foto: Kent Hallgren

……………………………………………………………………………………………………………………………....

Från idé till framgångsrikt museum

När vissa människor får en idé kan det mest oväntade inträffa. Om det vittnar tillkomsten av Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn dit närmare 30 av Västsveriges Journalistseniorer (VJS) letat sig torsdagen 25 augusti.
Hur det kom sig att museet alls hamnade i Skärhamn på Tjörn är en historia för sig och den berättade Benita Nilsson om. Och hon bör veta då det är hon som är den där människan som fick en idé. Att det skulle skapas ett akvarellmuseum var i och för sig inte hennes idé, utan Akvarellsällskapets. Men Benita var engagerad i kommunpolitiken på Tjörn och tände omgående när Tjörn var en av 40 kommuner som fick frågan om de ville dra igång ett akvarellmuseum.
─ Jag tände på idén och lyckades få med mig kommunalrådet, berättade hon och sedan var stenen satt i rullning.
Fast det tog ett tag innan alla bitar fallit på plats, men med stöd av bland annat Göran Johansson, då stark man i både i Göteborgs kommun och i regionen, kunde arbetet att dra igång.
─ Det stödet 1995 och med löften om en startpott om 3 miljoner så var projektet igång, fortsatte hon. 50 miljoner kronor och tre år senare sattes spaden i marken och vid millennieskiftet var museet klart att invigas.
─ Fast helt utan protester hade det inte gått, berättade hon vidare. Inte minst den äldre fiskarkåren var klart negativa till etablering av ett museum i Skärhamn nere i hamnen vid vattnet.
Ett konstaterade som inte minst VJS-medlemmen Björn Beckman kunde skriva under på. Han arbetade under många år inom Västkustfiskarna och fick hjälpa till med en protestskrivelse när museifrågan skulle miljöprövas. En skrivelse som försenade tillkomsten med ett halvår.
─ I dag är ingen som protesterar mot anläggningen som årligen lockar mellan 200 000 till 350 000 besökare, lite beroende på vilka som ställer ut, berättade Benita Nilsson vidare. När vi öppnade hade vi satt som mål 40 000 besökare.
Nu var det inte bara Akvarellmuseets tillkomst som hade lockat VJS-arna till Skärhamn utan också det faktum att där i sommar pågått en utställning om Walt Disney och hans konst att kunna berätta.
─ Att den hamnade här är faktiskt min förtjänst, berättade VJS-medlemmen och tecknaren Ulf Sveningson. En sann Walt Disney-fan sedan han köpte sin första Kalle Anka på 40-talet.
Ulf berättade hur han kom att träffa, inte Walt Disney, men väl folket runt honom.
─ Jag skrev brev när jag gick i skolan och fick ta hjälp av en lärare att skriva på engelska. Jag fick svar som jag sparade. Men sedan kom andra intressen emellan och det dröjde innan jag återvände till de där breven, berättade han.
Det var först när han fått jobb på G-P som chansen att åka över till USA och Walt Disney Studios gavs, som han ”återvände” till Disneys serievärld igen. I dag är han god vän med flera av personerna runt Walt Disney och besöker dem mer eller mindre regelbundet.
När han så fick se utställningen ”Disney – konsten att berätta” i USA slog det honom att den borde ju visas på akvarellmuseet i Skärhamn och tog kontakt med Benita.
─ Det var för tre år sedan och nu är den här, konstaterade han innan vi kunde ta del av utställningen och förstummas över alla teckningar. Det krävdes åtskilliga förr för att åstadkomma en en enda tecknad film.
─ Och inte bara teckningar utan massor av tecknare, fortsatte han. Jag hade en gång en dröm att bli tecknare hos Disney, men så blev det inte.
Och tur är kanske det, annars hade vi kanske aldrig fått njuta Ulfs teckningar här hemma.
Skärhamnsbesöket bjöd faktiskt på ännu mer. Det inleddes med en fantastisk fisklunch på museets restaurang Vatten och avslutades hemma hos VJS-medlemmarna Laila och Göran Ekstedt, som bor i Skärhamn. De hade ställt i ordning ett eftermiddagskaffe som lär tala om sig länge och det blev en mycket trivsam avslutning på vår första höstaktivitet.
Text: Leif Montell
Foto: Kent Hallgren

……………………………………………………………………………………………………………………..

Stockholmsbesök med antikrunda

Den 24 maj samlades ett 20-tal VJS-medlemmar i gryningen (denna skribents uppfattning…) på Centralstationen i Göteborg för vidare befordran till Stockholm. Både SJ och Banverket skötte sig denna dag utmärkt och vi drabbades inte av en enda minuts försening. Och ännu bättre ─ Stockholm mötte oss med ett strålande sommarväder. Därför var det ju perfekt att vi hade planerat in ett besök i Vaxholm.
På kajen anslöt ett 10-tal stockholmsseniorer och vi fick en härlig båtresa med lunch genom en sommarfager skärgård. Väl framme i Vaxholm promenerade vi till Villa Akleja, där ägaren Claes Moser (känd från Antikrundan) tog emot med kaffe och tårta i sin vackra trädgård med sjöutsikt.

Sedan berättade Claes i närmare två timmar om sin fascination för konstnären JAG Acke, som började med en liten tavla föreställande Ackes italienska adoptivson Fausto i slutet av 60-talet, som fortsatte med införskaffandet av 150 tavlor, av eller med anknytning till Acke, och som fullbordades för ett par år sedan med att Moser köpte Ackes gamla hus ─ Villa Akleja ─ i Vaxholm. Huset är Q-märkt (ett snäpp högre än K-märkt) och är ett bland de första nordiska husen med öppen planlösning. Dessutom är hörnen i ett av rummen runda för att Ackes hustru Eva, dotter till Zacharias Topelius, inte ville att hennes ”tankar skulle fastna i hörnen”.
Det var ett fascinerande föredrag om svensk konsthistoria från förra sekelskiftet men också med kuriosa som att hockeylegendaren Börje Salming tidigare ägt huset.
─ Han visste inte att huset var Q-märkt och renoverade en hel del. Det är jag tacksam för eftersom det ruckel det var innan hade inte gått att bo i, sa Claes Moser.

Efter att ha tagit oss tillbaka in till Stockholm med antingen buss eller båt samlades vi framemot kvällen för middag på restaurang Engelen vid Slussen. Lite strul var det runt middagen, men det kompenserades rejält av krogen och alla blev både mätta och lite lagom beskänkta av vin och öl.

På onsdagen träffades igen vid den enda staty av en göteborgare som finns i Stockholm, nämligen vid Evert Taube-statyn på Järntorget i Gamla Stan. Och så fick vi en mycket annorlunda vandring bland de gamla husen med DN-journalisterna Lars Epstein och Eva-Karin Gyllenberg som ciceroner.
De hade helt klart förstått att de flesta av oss varit i Gamla Stan tidigare och fokuserade därför på sådant som den vanliga turisten knappast lägger märke till. Vi var inne på en gård som var rena parken med gräsmatta och blommande magnolia och syrener. Och på en annan gård som var högst tio kvadrat men pyntad så man trodde sig vara i Italien. Vi var nere i medeltidskällaren på ett vanligt bostadshus och vi fick veta att alla kvarteren med sina namn från grekiska mytologin var placerade på ett sätt som helt stämde överens med sägnerna.
Vi fick veta att Den Gyldene Freden, som gett krogen sitt namn, var freden i Nystad 1722 och att Katitzi, alias Katarina Taikon, en gång bodde på ett flickhem på Köpmangatan 15.
Och så fick vi se blindfönster! Titta uppåt nästa gång ni är i Gamla Stan och upptäck att massor av fönster inte är på riktigt – de är bara målade på fasaderna. Efter en trevlig lunch med våra guider skildes vi åt och hade eftermiddagen ”fri”. Och ungefär samtidigt som kyla, blåst och regn drog in över stan ─ och fick den att mer likna en göteborgsk vinterdag ─ lämnade också vårt tåg Stockholms Central.
Text: Carin Linnér
Foto: Kent Hallgren

……………………………………………………………………………………………..

Byggexplosion i Göteborg

Med Västlänken och projekt Älvstaden som kronan på verket kommer Göteborg under de närmaste tjugo åren att formligen explodera som byggarbetsplats. Anledning: Fram till år 2035 beräknas antalet göteborgare öka med 150 000 till 700 000 personer.

─ Att anpassa staden till framtidens behov blir en gigantisk utmaning, konstaterade stadsarkitekten Björn Siesjö, när han tog emot ett 30-tal VJS:are i informationscentret Älvrummet.
─ Finansieringen av alla de projekt som nu ligger i pipeline är inga problem; avgörande för utbyggnadstakten blir tillgången på arbetskraft inom byggsektorn, underströk han. Den som vill hitta framtidens säkraste jobb i Göteborg bör med andra ord söka sig till byggsvängen…

Ambitionsnivån bland stadsutvecklarna är hög; avsikten är, att redan till jubileumsåret 2021 genomföra en lång rad projekt med siktet inställt på en mer spännande stad att besöka, bo och leva i. Förutom tusentals nya bostäder kommer då exempelvis Marieholmstunneln och den bro som ska ersätta Götaälvbron att stå klara. Till de mera spektakulära projekten inför jubileumsåret är en linbana mellan fastlandet och Hisingen.
─ Mycket av den framtida expansionen i Göteborg sammanhänger med tillkomsten av Västlänken: Då frigörs stora ytor, lämpliga för en fortsatt tillväxt, konstaterade Björn Siesjö.
Ett exempel är området runt Centralstationen, där 8 000 nya arbetsplatser och 1500 nya bostäder planeras. Nya ytor skapas också i samband med att Götaälvbron rivs.

Nyckelord för den framtida utvecklingen av Göteborgs stadsbild är förtätning. Bl a kommer outnyttjade ytor i centrala delar att tas till vara. Men vad gäller t ex Hedens framtid slirade Björn Siesjö på svaret.
─ Som en röd tråd genom hela framtidsplaneringen går en strävan att göteborgarna ska ha möjlighet att bo nära sin arbetsplats, underströk Björn Siesjö.
Text: Sören Edgar
Foto: Kent Hallgren
……………………………………………………………………………………………………..

Huset som rymmer allt

Ute hade magnolian slagit ut efter flera dagars intensiv vårvärme. Fast just denna dag piskade vårregnet mot den tappra skaran av Västsveriges Journalistseniorer som trotsat vädret och begett sig till Prioritet Serneke Arena i Kviberg. Inne i den pampiga byggnaden pågick produktionen av 21 000 ton snö som bäst och omintetgjorde fotograf Hallgrens planer på en bild av vilt framstakande skidåkare i den omtalade skidanläggningen.
Prioritet Serneke Arena liknar ingen annan byggnad i landet. Den ligger granne med det gamla regementet som hyst både artilleri och luftvärn innan det lades ner. Det stod klart förra sommaren och har redan visat sig vara för litet! Bygglovet kom 2014 sedan superentreprenören och byggmästaren Ola Serneke lyssnat på gamle IFK-tränaren Roger Gustavsson, när denne drömde om en riktigt bra träningsanläggning inomhus för de fotbollsskolor som Roger och IFK driver.
Visst kunde hans byggföretag tänka sig att lösa problemet och Ola Serneke är känd för att dels ordna saker och ting snabbt, dels för att gärna dra till lite extra när han väl sätter sina projekt i jorden. Därför finns nu en idrottsanläggning för 800 miljoner kronor på plats som rymmer en inomhushall för fotboll med internationella mått.
─ Den är godkänd av Fifa, berättade Andreas Edman från anläggningens hotelldel, Kviberg Park Hotel, när han guidade seniorerna runt i fastigheten.
Det gjorde att svenska damlandslaget nyligen kunde möta det skotska landslaget i en träningslandskamp i hallen nyligen.
─ Här finns dessutom plats för 3 000 åskådare och allt som krävs för en bra mediebevakning, fortsatte han.
För den förening som funderar på att hyra fotbollshallen är faktiskt timpriset inte avskräckande högt, eller vad sägs om 700 kr i timmen? Här finns dessutom flera inomhushallar för olika sporter liksom en hall för beachvolleyboll. I huset finns också två friskolor, dels en grundskola, dels ett gymnasium, med totalt 500 elever.
─ Här finns också ett stort gym och en rad olika specialistmottagningar för idrottsskador.
Och så har vi det som alla pratar om, vår inomhusslinga för längdskidåkning, berättar Andreas Edman vidare och tar oss med till anläggningen.
Fast förhoppningarna om att få gå in och känna på snön, liksom fotograf Hallgrens planer på en bild av framrusande skidåkare, grusas när vi får veta att man just nu är inne i en period av snöbyte. All gammal snö har fraktats ut och produktionen av ny snö pågår som bäst. Till hjälp finns en snömaskin för 12 miljoner kronor som klarar av att spotta ur sig snö i 25 plusgrader!
Slingan man åker mäter 1,1 km och tar man fotbollshallen i anspråk går det att köra skidskyttetävlingar inomhus i anläggningen. Det enda som saknas är rejäla backar, men helt plan är inte anläggningen. Det skiljer sex höjdmeter mellan högsta och lägsta punkten på banan, som har ett snötäcke om 40 cm.
─ För skidklubbar är vår anläggning perfekt vid träning då allt finns i huset, poängterar Andreas Edman. De kan bo på hotellet, gå direkt ner till skidspåret och sedan få hjälp med allt runt omkring utan att förflytta sig utanför huset.

För den som väntat förgäves på snö att träna på inför ett stundande Vasalopp kan berättas att det kostar 200 kr i timmen att träna där. Skidutrustning finns att hyra och vill man inte åka hem är hotellrummen faktiskt inte dyrare än 4,5 timme i längdspåret, eller 895 kr/pers.
Kviberg kan tyckas ligga lite utanför, men det är lätt att ta sig dit, med bil, men framför allt med spårvagn. De tre linjerna 6,7 och 11 ser alla till att ta besökare till och från arenan.
Text: Leif Montell
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………….

Årsmöte med fotbollsminnen

Fotbollsikonen Ralf Edström stod för underhållningen när VJS hade årsmöte den 15 mars. Men först bjöd föreningen på fika och därefter hölls årsmötet, som inte innehöll några sensationer. Hela klubbstyrelsen valdes om, häften på ett år och hälften på två år. Lasse Dimming påbörjar nu sitt fjärde år som ordförande.Ytterligare en medlem valdes in i valberedningen: Ingemar Gustafsson. Kent Eikeland och Claes-Göran Berglund valdes att justera dagens protokoll.
Under övriga frågor tog ordföranden upp ett förslag om höstresa till Makedonien, vilket verkade falla i god jord. Börje Andersson påminde om Västra Föreningens årsmöte den 31 mars i samma lokal som nu. Alla SJF-medlemmar, unga som gamla är automatiskt medlemmar här. Västsveriges Journalistseniorer (VJS) innehåller dock enbart de äldre.
Ralf Edström berättade om sitt långa liv i fotbollens tjänst. Han verkade komma ihåg namnen på alla sina medspelare och motspelare från tiden i Degerfors på 60-talet, Åtvidaberg, PSV Eindhoven och IFK Göteborg på 70-talet och belgiska Standard Liège, Monaco och Örgryte (där han aldrig var med på plan p.g.a. en korsbandsskada) på 80-talet. 1972-1980 spelade han i svenska landslaget. Vi fick många exempel på spännande spelsituationer.
Ralf blev allsvensk skyttekung 1972 och fick Guldbollen 1972 och 1974. Åren därpå blev han nederländsk ligamästare och cupmästare. Han har gjort 40 landskamper och spelat mot Ungern i snö, så man fick ta in en orange fotboll för att kunna slutföra matchen. Mest minnesvärt under tiden i Monaco var när han fick den undersköna Grace Kelly till bordsdam. Det bästa med fotbollsåren var att kunna tjäna pengar på sin hobby, lära sig nya språk och få nya kompisar.
Under 32 år var Ralf sedan expertkommentator på radiosporten. Tillsammans med Lasse Granqvist gjorde han 130 landskamper. Den mest minnesvärda var VM-94 och Ravellis straffräddning.
─ Då skrek jag högre än Lasse!
Han fick kritik för att han i en match kritiserade Zlatan för passivitet, vilket fick Zlatan att replikera att Edström bara skulle klara att arbeta i hans trädgård. Efter det hade Ralf länge”Trädgårdsarbetare Edström” på sin telefonsvarare. Han vidhåller än i dag att Zlatan var värd kritik den gången.

I familjen är alla barnen aktiva inom fotboll eller handboll och en dotter är fysioterapeut. Ralf erkänner att han är en tävlingsmänniska till och med när han spelar Fia med barnbarnen. Ett av dem var med på ett barndop när han fick frågan från prästen varför han trodde att bebisen skrek under dopet och då svarade: Han kanske inte är nöjd med namnet. Bra kommentar, konstaterade experten Ralf.
Text: Ulla Alvermalm
Foto: Kent Hallgren
……………………………………………………………………………………………..

SR vill lyssna på vad publiken vill ha

Vi var drygt 20 VJS-medlemmar som dök upp i kanalhuset på Norra Älvstranden. Den här gången för att få veta vad som är på gång hos Sveriges Radio, som fyllde 90 år 2015. Programchefen för radio P4 Göteborg, Kjell-Åke Hansson, tog emot oss i receptionen och efter en noggrann säkerhetskontroll blev vi insläppta med namnbricka. Kjell-Åke Hansson tillträdde som programchef i Göteborg i augusti 2014. Han har också ett förflutet som producent för SVT i samma göteborgska kanalhus (Doobidoo och På spåret), men innan han återvände hann han med att i nio år vara VD för uppbyggandet av ett kulturcentrum i Vimmerby. Och då förstår ni säkert att det handlar om Astrid Lindgrens barn- och uppväxtår i detta småländska samhälle.

Tillsammans med Kjell-Åke Hansson tog vi oss upp i den byggnad som med sina stora glasfasader mot älvvattnet gör ett mycket trevligt och inbjudande intryck på alla besökare. Programchefen släppte in oss i ett sammanträdesrum och inledde sin exposé över Sveriges Radios nuvarande ställning bland lyssnarna.
─ Vi är ett professionellt medieföretag med god kompetensutveckling för vår personal och vi lyssnar gärna på vad SR-publiken vill ha. Det gör vi bland annat genom djupintervjuer, berättade Kjell-Åke Hansson.
Sveriges Radio i dag är dock inte enbart ljud utan också text och bild ─  även rörliga bilder. Webben och Facebook är högt prioriterat, särskilt som dagens lyssnare inte längre följer programtablåer slaviskt utan istället ofta väljer själva när de vill lyssna.
Programchefen är själv ett lysande exempel på hur dagens medievanor har förändrats. Kjell-Åke Hansson är en flitig Facebook-användare. Hans 1 498 FB-vänner är fördelade på 56 grupper. Det är många personer att hålla reda på, förutom de som sitter i kanalhuset på Hisingen.
─ Facebook är en del av sociala medier, där man kan hitta nyheter som inte tidningar har. De sociala medierna har kommit för att stanna, de kommer inte att försvinna i Sverige, sa Kjell-Åke Hansson när han lyfte fram de utmaningar som alla medieföretag står inför i dag.
Nyheter i mobiltelefon är numera vardag för miljoner svenskar. Försäljningen av radioapparater i handeln minskar i takt med att mobilanvändarna ökar och tidningarna lägger ut mer material på Facebook.
─ P4 har fyra miljoner lyssnare, nästan halva befolkningen. Men många tittar och lyssnar också på SR Play. Med ännu bättre teknik i framtiden kommer vi kunna sända mer direkt. I Stockholm till exempel sänder man dagligen direkt från en tunnelbanelinje. Och det är väl egentligen inget som hindrar oss från att göra samma sak på spårvagnar i Göteborg.
Cirka 100 personer står i dag på SR:s lönelista i Göteborg, varav 22 är tjänster på P4. Det är dock inga vattentäta skott mellan olika stationer. Programanställningar är vanligt inom SR. Många frilansjournalister och före detta SR-anställda säljer in färdiga program från sina produktionsbolag. Liknande förhållande råder inom Sveriges Television.
Kjell-Åke Hansson ser inte papperstidningar som en konkurrent till SR. I Göteborg är det förstås främst GP han syftar på.
─ Det är ju ingen som låter bli att köpa GP på grund av radion. Vad vi konkurrerar om är människors tid i vardagen och det gäller förstås speciellt storstadsområdena.
─ Min egen tid räcker inte till att läsa alla tidningar som jag har tillgång till. Även mitt bokläsande kommer i kläm märker jag.
Det var stundtals en livlig diskussion mellan programchefen Hansson och vetgiriga västsvenska journalistseniorer i sammanträdesrummet.
I ett mejl efter besöket sammanfattade Kjell-Åke Hansson VJS-besöket så här flott till en av våra medlemmar:
Den samlade professionella journalistkompetens som var på plats har väl det där sammanträdesrummet aldrig tidigare upplevt..!!
Text: Eva Heyman
Bilder: Kent Hallgren

………………………………………………………………………………………………..

Stadsmissionen visar upp sig

På morgonen den 22 februari 1952 kunde göteborgarna läsa en artikel i Göteborgs-Posten under rubriken ”Jag var husvill och i gåven mig”. Den lite ålderdomligt formulerade rubriken var ett citat ur Matteusevangeliet 25:31- 46 där Jesus bland annat säger (i en modernare översättning): ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Författare till artikeln var den då mycket kände kyrkoherden Isaac Béen. Han skrev bland annat:
”Vi behöver … inte längre resa ”hemifrån”. Det räcker med en rundvandring i Göteborg för att se att det inte är ont om hemlösa, och på olika sätt nödställda. Människor som behöver hjälp. Den som inte vill se läget som det är har alla möjliga svepskäl för att komma bort från den obehagliga sanningen. Men den som ser klart ser att det allra dyrbaraste av dyrbart förstörs. Människor går under utan hjälp. Vi borde inte likgiltigt åse detta eller slå oss till ro med vad som gjorts, eller visa på välfärdsordningen och social hjälp. Jag vet nog att det i denna värld aldrig kan bli, som det skulle vara, men jag vet också att det inte behöver vara, som det nu är. Hade människor mer kärlek och vore mindre själviska skulle det se annorlunda ut.” Isaac Béen dog 1962. Men hade han levt i dag kunde han ha skrivit i stort sett samma artikel.
Det råder inte brist på hemlöshet i Göteborg, däremot överflöd på den politiska likgiltighet som gör hemlösheten till synes omöjlig att utrota. Många av oss journalistseniorer känner säkert till att Göteborgs kyrkliga stadsmission blev resultatet av kyrkoherde Béens upprop i GP. Men när 12 av oss den 19 januari trotsade snökaoset för att besöka  Stadsmissionen och Johanneskyrkan blev säkert flera med mig förvånade över att det finns en förhistoria som går tillbaka till tidigt 1800-tal.
Då verkade den kände prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren i Göteborg. Han var inte rädd för att gå utanför kyrkan. Wieselgren predikade på gator och torg, bland annat i slummen på Masthugget bland krogar och horhus, berättade Katinka Randin som är präst i Johanneskyrkan. 1862 fick Wieselgren en grundplåt till Johanneskyrkan i födelsedagspresent av konsul Oscar Ekman. Kyrkan kom att bli centrum för det andliga arbetet bland Masthuggsbergens fattiga och utslagna men också sjömanskyrka. Fattig och rik skulle ha samma rätt. Till skillnad från andra kyrkor i 1800-talets Göteborg behövde man inte köpa bänkplats för att få sitta ner under gudstjänsten.

För 20 år sedan tog Stadsmissionen över Johanneskyrkan sedan sjömanskyrkan flyttat sin verksamhet till Stigbergstorget. I dag är Johanneskyrkan Göteborgs ovanligaste kyrka. Du måste gå igenom Stadsmissionens kafé för att komma in i kyrkan. Då kan man minnas Ebbe Hagard, prosten i Haga, som1952 hjälpte Isaac Béen att dra igång Stadsmissionen. Hagard var en historieberättare av rang och mycket slagfärdig. Stadsmissionens uppgift sammanfattade han till ”Tro med händerna”.

Det är det många som gör. Stadsmissionen har 250 anställda, 80 volontärer och omsätter 200 miljoner kronor, varav 50 miljoner är gåvor, berättade Malin Lernfelt, tidigare ledarskribent på GP nu kommunikatör på Stadsmissionen.
Verksamheten är minst sagt omfattande. De flesta känner till Gatljuset, natthärbärget för hemlösa missbrukare. Gatljuset driver också Crossroads med frukost och rådgivning för fattiga EU-medborgare på Andra Långgatan. Och det finns mycket mer. Några exempel: Bakom fasaden vid Stigbergsliden döljer sig en avgiftningsklinik och flera boenden med rehabilitering för människor med missbruksproblem och/eller psykiska diagnoser. På Drottninggatan finns ett centrum för unga familjer. På stan arbetar fältassistenter och boendestödjare. Isaac Béen såg nöden och behoven. 64 år senare gäller fortfarande det han skrev i GP den 22 februari 1952; ”Hade människor mer kärlek och vore mindre själviska skulle det se annorlunda ut.”
På senare år har fattigdomen inte minskat utan ökat bland de mest utsatta ─ som barnfamiljer med ensamstående lågavlönade föräldrar. Samhällets sociala förmåner håller inte jämna steg med kostnaderna för att leva. Det händer att kommunens socialsekreterare tvingas hänvisa hjälpsökande till Stadsmissionen när pengarna inte räcker till både mat och räkningar.

I julas var det 580 hushåll i Göteborg, varav 450 barnfamiljer, som tack vare Stadsmissionen kunde fira jul med både julmat och julklappar. Underligt nog är det ganska tyst kring Stadsmissionen. På stan märks Second hand-butikerna Ebbes hörna. Men annars är Stadsmissionen märkvärdigt anonym. Så kommer det inte att förbli. Jag har arbetat tillsammans med Malin Lernfelt på GP:s ledarredaktion. Jag vet vad hon går för. Tystnad och anonymitet är inte hennes grej. Så det var bara början när hon före jul använde sociala medier för att genomföra en stor julklappsinsamling tillsammans med Spårvägssällskapet Ringlinjen.
Text: Gert Gelotte
Foto: Bror Augustsson

………………………………………………………………………………………………………………………….