VJS på grönbete på Stora Förö

Ursprungligen var det tänkt att det skulle byggas en stor oljedepå på Stora Förö i Göteborgs södra skärgård. Men istället blev det en semesterö för motorbåtsentusiaster. VJS har besökt den idylliska lilla ön som allmänt går under namnet  Lilla Diamanten.
Efter att oljedepå-planerna hade skrinlagts var det ett gäng ungdomar som väckte idén att köpa ön och göra den till ett litet semesterparadis.
Sagt och gjort. Motorbåtsföreningen Delfin bildades 1930. Etthundra tomter styckades av och såldes för 1 400 kronor styck till hugade föreningsmedlemmar.
─ Under de första åren var det ett ständigt byggande här enligt Bengt Plomgren ─ VJS-medlem ─ vars föräldrar hörde till pionjärerna.
Själv tillbringade han som barn sina första 16 somrar på Stora Förö, som enligt föreningens bestämmelser skulle vara just en semesterö och inget annat. Måtten på de stugor som fick byggas var begränsade och vattenfrågan fick ägarna själva lösa.
Bengt minns att sammanhållningen alltid har varit god på ön och konstaterar:
─ Om folket inte var släkt när dom kom hit så blev dom det.
Tillsammans med barndomskamraten Kerstin Pettersson lotsar han oss tio VJS-are, som trots en inte allt för lysande väderleksprognos, har rest med en av Styrsöbolaget båtar från Saltholmen till Stora Förö. Omkring tio minuter tar resan.

Efter att ha besökt öns handelsbod, som precis hade vaknat upp ur sitt vinteride, gjorde vi ett hembesök hemma hos Kerstin och hennes make samt i Bengts kusins stuga. Därpå promenerade vi på den smala välbyggda stigen som ringlar sig runt ön till den paviljong och idrottsplats som föreningen har byggt och där bland annat öns damförening och bastuförening håller sina möten.
─ Förr om åren var det alltid dans på lördagskvällarna till levande musik. Orkestern disponerade till och med en liten egen lägenhet som låg i anslutning till handelsboden, minns Kerstin.

Danskvällar med levande musik hör numera till ovanligheterna. Men annars är mycket sig likt på Stora Förö. Fortfarande är den enbart avsedd för sommarboenden. Det till finns till exempel inget allmänt vatten eller avlopp på ön. Inte heller förekommer det någon motortrafik. Hör och häpna, vi såg inte ens en enda el-skooter vid vårt besök på den lilla idylliska Diamanten, knappt en distansminut väster om Önnereds brygga.
Text och bild: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………………..

Öl med baddare och glass


─ Det här är 50 procent arbete och teknik, men också 50 procent ”vuxna som leker”.
Ungefär så sammanfattade marknadschefen Magnus Pettersson verksamheten på Poppels bryggeri, dit ett 15-tal VJS-medlemmar tagit sig på studiebesök.
Medan han guidade oss runt bland silverglänsande cisterner fick vi med oss en hel del historiska fakta:
Ett av de absolut äldsta bryggerierna i Göteborg hette Poppelmans, startade i mitten av 1600-talet och låg där konditori Brogyllen ligger idag. Det var härifrån Poppels fick sitt namn, eftersom en av grundarna hade avlägsna släktband till familjen Poppelman. Men så fanns det en nu levande Poppelman i Stockholm, som inte ville förknippas med Göteborgs-öl, så då blev det Poppels.
Det nuvarande bryggeriet startades av 15 kompisar år 2012 (idag finns tre av dem kvar i verksamheten). Då hade man sina lokaler i Mölnlycke, men 2015 hade man vuxit ur dem och drog in i Jonsereds gamla fabriker. Och man fortsätter växa ─ senaste tillskottet är en jättelik lokal som tidigare använts för filminspelningar, t ex var interiören av restaurangen DK, från ”Vår tid är nu”, uppbyggd här.
Idag är Poppels Sveriges största ekologiska bryggeri ─ malten hämtar man i Halmstadtrakten, humlen på Nya Zeeland och i USA.
Magnus hade förstås också en hel massa siffror att komma med. Här är några:
Det finns 350 mikrobryggeri/hantverksbryggeri i Sverige. 40 av dem finns i Göteborg.
Poppels har idag 17 anställda och bryggeriet har kapacitet att brygga 2,5 miljoner liter öl per år. Wow, tyckte vi ─ tills vi fick veta att det är så mycket Spendrups brygger per dag!

Poppels exporterar i dagsläget öl till 33 länder, men 80% av produktionen säljs till Systembolaget. Man har 13 olika öl i sitt standardsortiment, men brygger massor av andra öl i liten skala. Och det är väl här det där med ”vuxna som leker” kommer in i bilden. När Kexfabriken i Kungälv för ett tag sedan sålde ut de, troligen sista, Baddare som tillverkades i Sverige, köpte Poppels in ett rejält lager för att smaksätta sin öl med. 9000 flaskor producerades ─ och sålde slut på tre timmar!
Och dagarna innan vårt besök hade en helt ny produkt lanserats ─ Ölglass. VJS-styrelsens Kent Eikeland hade hunnit ta vägen förbi glasskaféet i Sävedalen och inhandla en bytta glass för oss seniorer att provsmaka denna premiärdag.
Det var faktiskt riktigt gott ─ smakade inte öl ett dugg…
Text: Carin Linnér
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………………………………..

Tranor, konst och vedkreatörer

Utflykten startade klockan nio den 10 april vid Tyska kyrkan i Göteborg och ganska precis åtta timmar senare var vi tillbaka.

Första sevärdheten var tranorna vid Hornborgasjön, ett av länets säkra vårtecken ─ den europeiska tranan, Grus grus, på latin.

I år kom de första tranorna runt mitten av mars. Då hade de flugit från södra Spanien, över Frankrike och Tyskland, innan de landade på favoritplatsen i Sverige, den 3×12 km stora och dyiga Hornborgasjön, sydöst om Skara.  Hur länge tranorna stannar beror på väder och vind, men drygt en månad är vanligt. Under den tiden är matbordet ständigt dukat med korn och majs. Inte bara tranor hör till gästerna. ”Gratis är gott”, sägs det, så hit kommer en massa andra fjäderfän som rödbena, bofink, kricka, knölsvan, tofsvipa m fl.

Tusental tranor, hur lyckas man räkna dem alla? Räkningen sker varje dag i skymningen när tranorna flyger ut i sjön för att sova. Fyra personer har kikare och räkneverk till sin hjälp och det är en ganska lätt uppgift eftersom tranorna flyger i mindre flockar.

Nästa dag är de tillbaka för frukost…. korn och majs som vanligt, och som vanligt startar då ett öronbedövande tjatter och trumpetande och kanske lite dans. Den berömda trandansen går till så att fåglarna står mitt emot varandra och flaxar och bugar, ibland skojar någon till det med plocka upp en pinne och kasta den i luften. Tranorna är trogna sin partner hela livet, och när de dansar gör de det för att skapa samhörighet.

─ Idag är ingen bra dansdag, säger Lars-Erik Thim, volontärguide, och syftar på det molniga vädret. Det ”bjuds upp” mer när solen skiner. Några börjar dansa, sen sprider det sig.
En eller ett par veckor efter påsk beräknas tranorna lämna Hornborgasjön. Då lyfter de, mätta och belåtna och flyger i ca 70 km/tim till nästa mål ─ häckningsplatserna längre norrut.

Sen var det dags för lunch hos Löfwings Ateljé och Krog som drivs av paret Göran, konstnär, och hans fru Linda, kock, i Broddetorp öster om Hornborgasjön. Ett tips till er seniorer som inte var med på resan ─ lägg adressen på minnet. Här serveras mat av högsta klass (när vi var där serverades ugnsbakad lax resp. tjälknöl på dovhjort). I anslutning till restaurangen finns en konsthall med Görans fantastiskt vackra målningar.

Dagens tredje stopp gick också i konstens tecken: konsten att förvandla tre kubikmeter ved till en sevärdhet. Platsen är lilla Gökhem väster om Falköping. Detta slit lyckas de två pensionerade svågrarna Egon Svärd (75) och Sven Lindberg (88) med. Varje år.  Sedan 2013 bygger de något av veden de sedan eldar upp. Nytt tema varje år. En gång byggde de en kyrka.
─ Vi ställde ett par skidstavar utanför och då blev det en stavkyrka, säger Egon.
Ett annat år förvandlade de två kreatörerna vedhögen till ett fängelse med ett antal kända ansikten bakom lås och bom. 2019 års tema är Cirkus. En pappfigur av Stefan Löfvén sitter i kassan. Donald Trump är ormtjusare med flöjt, och drar man i ett snöre kommer det en ton. Andra kändisar är Mr Bean, Gudrun Schyman och Tony Blair.
Ungefär en månad tar det att förvandla mängden virke till konstverk. De började såga i februari. Verktygen är elklyv och kapsåg.  Alldeles i dagarna var cirkusen färdig. I augusti rivs den och läggs i ladan för att torka och så småningom eldas upp.
6 000 besökare kom förra året. Gratis inträde, men man får gärna lägga en slant i bössan. 52 000 kronor skänktes 2018 och allt går till cancerfonden.

Text: Christina af Ekenstam
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………….

Årsmöte med fotboll, fotboll

Alf Westerberg är journalisten som bytte planhalva och blev fotbollstränare. Honom kunde VJS:arna, företrädesvis män, som slutit upp på årsmötet andäktigt lyssna till när han berättade om sin karriär. 

Alf Westerberg började som journalist på Trelleborgs Allehanda, sedan följde Skånska Dagbladet och Barometern. På fritiden var han, enligt sig själv, en medioker fotbollsspelare, som istället blev en framgångsrik tränare. Bland annat var Alf huvudtränare för Kalmar FF samtidigt som han jobbade som journalist. Inte ett helt ok upplägg insåg till och med han själv. Och 1998 la han ner pennan och det blev fotboll och tränarjobb för hela slanten.

För sju år sedan lämnade han Sydsverige, dock ej sitt skånska idiom, och flyttade till Göteborg för att bli tränare i Blåvitt där han arbetar kvar och ingår i IFK:s ledarstab.

Efter presentationen blev det frågestund, och många frågor om allt från pengar inom fotbollen, sociala medier, och att dagstidningar alltmer börjar likna kvällsdito.

Någon undrade om tränaren Alf haft glädje av sina erfarenheter som chef inom journalistiken.

Det tyckte han. Att leda ett fotbollslag eller en redaktion har många beröringspunkter. Starka egon och viljor.

En annan fråga som kom upp var hur han såg på huliganproblematiken.

─ Hopplöst, erkände han och tyckte att det var helt surrealistiskt att sitta i raketregnet på Bravida arena under den avbrutna cupmatchen IFK-Gais. Men något svar på hur man ska komma till rätta med huliganerna kunde inte heller han presentera.

Och vem kan det…

Innan Alf Westerberg tog till orda hölls sedvanliga årsmötesförhandlingar. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för det gångna året, Carin Linner omvaldes som ordförande och Sören Edgar och Kent Hallgren avtackades efter 16(!) respektive fyra års arbete i VJS styrelse. Nyvalda i styrelsen är Björn Hansson och Åke Svanberg. 

Text: Anki Raun
Foto: Kent Eikeland

…………………………………………………………………………………

Seniorerna fick en lektion om vallöften

Vi var 18 åhörare på journalistseniorernas möte den 20 februari, alltså fler än vad Svenska Akademien har ledamöter just nu.
Och bildade blev vi.
Elin Naurin började som nyfödd fotomodell i GT där hennes mamma Pia var journalist. Nu är hon docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och vet allt om vallöften, eller rättare sagt hur vallöften hålls av regerande partier.

Tack vare att Elin Naurin höll sitt eget löfte att komma till mötet fick vi veta följande:
□ Antalet vallöften har ökat kraftigt under åren.
□ Svenska regeringar är bra på att uppfylla sina vallöften. I vissa frågor upp till 90 procent.
□ Enpartiregeringar är bäst på att hålla löften. Eller de som har statsministerposten i koalitioner.
□ Politiker vet inte alltid själva vad som står i valmanifest.
□ Väljarna missuppfattar ofta vad vallöften innebär.
□ Vallöften är i hög grad till för partiernas egen skull. Man vill nå en rad olika väljargrupper.
Mer sades. Men det behåller Vi Aderton för oss själva.
Text: Börje Andersson

……………………………………………………………………………………………..

Extra trivsamt på Berzelius Bar


Från och med i år försöker vi göra våra månadsluncher lite populärare genom att också bjuda in en talare. Första gången pratade Lasse Dimming om Pressens rundtur. Det lockade så många att vi knappt fick plats. Den här gången kom Ulf Benkel och pratade om den typiska göteborgska humorn – ordvitsarna.

Vädret utanför var förfärligt, men trots det kom uppemot 15 personer och fick sig några goa skratt. Peter Lenken och Janne Österström är bokade och kommer att dyka upp senare i vår.
Har du tips om nån som kunde vara kul att lyssna på i det här sammanhanget så mejla hemskt gärna carin.linner@gmail.com
Text: Carin Linnér
Foto: Leif Montell

……………………………………………………………………………………………………………………..

Bland lurendrejare och fulla sjömän

2019 års första arrangemang blev riktigt lyckat, ett 30-tal VJS:are visade sig sugna på att få höra allt om brottsligheten i Majorna på ”den gamla goda tiden”. Tyvärr kunde vi bara ge plats åt 24, så vem vet, vi kanske får ta en repris så småningom…
Vi träffades på krogen Hakelverket på Karl Johansgatan och redan till den jättegoda fisksoppan fick åtminstone undertecknad lära sig något nytt ─ nämligen att Hakelverk betyder koja, liten kåk. Och det är precis samma betydelse som det finska ordet maja. Majorna betyder alltså kojorna och de första som bosatte sig här var mycket riktigt finska och estniska, sjömän.

Janne Palmén (t.h. i bild), vår ciceron för kvällen, var tidigare tekniker och producent på SR Göteborg, men sadlade om och började plugga kriminologi. Han har sedan jobbat som analytiker hos polisen och på Ekobrottsmyndigheten. Men han har också ett stort intresse för historia ─ inte minst kriminalhistoria ─ och idag ordnar han guidade turer runt både Haga och Majorna och berättar de ruskigaste, men också en hel del roliga, detaljer om brott och straff i det gamla Göteborg.

Den här kvällen började Janne sin berättelse med Ostindiska kompaniet och mitten av 1600-talet. ”Lurendrejare”, som är det gamla ordet för smugglare, hade väl funnits tidigare, men nu tog det ordentlig fart. 75% av allt te skeppen hade med sig smugglades till England och det fanns 800 namngivna varor som inte fick föras in i Sverige. Människorna på öarna och i havsbandet hade full försörjning med att märka om varor så att de såg svenska ut, innan de kunde fraktas in iland. I dagens penningvärde förlorade Sverige 300 miljarder kronor på den här smugglingen!
Ännu större uppsving fick smugglingen under Napoleons kontinentalblockad i början av 1800-talet, som i första hand var en handelsblockad mot England. Men via en manöver till Göteborg och Sverige kunde varor lastas om och blockaden kringgås. Det sägs att det tidvis kunde ligga över 1000 brittiska fartyg ute på redden.
Det innebar förstås att en väldig massa sjömän samlades i framför allt Majorna. Och sjömän ska ju ha något att roa sig med, så 1810 fanns det runt 100 krogar, med namn som Blodpölen, Slink in och Gyllne Suggan bara mellan Stigbergstorget och Klippan. (Det innebar 25 krogar per 1000 invånare ─ idag är det 1,5). Många, många greps för fylleri ─ inte minst p g a att polisen som grep dem fick provision.
I spåren på krogarna följde förstås bordellerna och på väg till pub nummer tre (vi hade hunnit med Västerhus däremellan) passade vi på att titta på det hus på Såggatan där Jack the Rippers svenska offer Elisabeth från Torslanda, hade försörjt sig som prostituerad.
I sammanhanget fick vi också veta skillnaden på de tre gamla brotten ”dubbelt hor”, ”enkelt hor” och ”lönskaläge”.
Kvällen avslutades på Oceanen med den ruskiga historien om den sista sjörövaren Johan Andersson Flatås, som tillsammans med två kumpaner och med viss medhjälp av Johanna Hård från Vrångö, anföll ett skepp, skadesköt de tre i besättningen varav en var elva år, allt för att komma över en last av sagogryn och gurkmeja… Andersson greps, erkände och fick ett hårt straff. Hans högerhand höggs av, han halshöggs och till slut steglades han!
Det här var förstås bara en bråkdel av allt Janne Palmén hade att berätta om det brottsliga Majorna, så jag kan bara rekommendera er att lyssna på honom om ni får chansen.
Text: Carin Linnér
Foto:Christina af Ekenstam