Aino Trosells senaste bok heter Sos, egentligen den mest vedertagna förkortningen av allt som har med socialtjänst att göra. Det är oftast till Sos du vänder dig när du behöver hjälp. Men boken är en skildring av livet för en socialarbetare och hur arbetet är på Sos.

Så titeln är medvetet dubbelbottnad, förklarade Göteborgsförfattaren hon när hon inför knappt 20-tal medlemmar i RTPK (Radions och Televisionens Pensionärsklubb) samt VJS (Västsveriges Journalistseniorer) berättade om sitt författarskap.

Platsen var Redbergskyrkan och det var synd att inte fler letat sig dit. Aino delade med sig av sitt liv som började på 50-talet i Malung i hjärtat av Dalarna. Som 17-åring kom hon ensam till Göteborg sedan mamman gått bort och pappan dragit till Stockholm efter skilsmässa.

I Göteborg blev hon kvar. Hon gillade Göteborg och skaffade sig utbildning. Det blev socionomexamen och jobb fanns i överflöd. Men hon hade svårt att släppa jobbet när hon gick hem och gick in i den berömda väggen. Resultatet av det blev omskolning till svetsare och jobb på Arendalsvarvet. Då fick hon helt plötsligt fritid och chans att tänka på annat än jobbet, under jobbet.

– Jag tänkte fram min första roman där under svetsarbetet på varvet, berättade hon.
När den, med titeln Socialsvängen, kom 1978 blev det succé, trots att hon inte gått någon skrivarutbildning. Hon lärde sig författarskapet den hårda vägen, för det blev några böcker som inte slog lika bra som den första.

Det har blivit några böcker till sedan debuten 1978, noga räknat 30. I olika genrer. Den senaste boken kom så sent som i våras och det var Sos. Hon återvände till den miljö hon slog igenom i som författare: att skildra socialarbetets olika sidor.

– Då hade jag haft förmånen att få jobba inom socialtjänsten på nytt under några år för att lära mig vad som hänt sedan jag var där sist, avslutade hon. Och mycket hade ändrats.

Den som läser debutboken och jämför med den senaste kan själva märka förändringarna. Och vänta på hennes 31:a bok som kommer att handla om kärlek.

Text och bild:
Leif Montell