Hänt 2026

Rekordmånga lyssnade på kreativa tecknare

– Jag tror inte det kommer fler än kanske tio stycken, sa tecknaren Ulf Sveningson när vi möttes en timme före han och kollegan Sture Hegerfors skulle inta scenen på Redbergsteatern. Så fel han fick.

Västsveriges Journalistseniorer, VJS, hade tillsammans med Radions och Televisionens Pensionärsklubb, RTPK, och Svensk Mediehistorisk Förening bjudit in till ett tidningstecknarmöte i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan.

I sanningens namn ska erkännas att ingen av oss arrangörer hade en aning om hur intresset skulle bli. Men vi blev mer eller mindre tagna på sängen. Vi blev nästan hundra (100) personer och troligen ett av de mest välbesökta arrangemangen som VJS hållit i.

På scenen satte sig de båda åldrade, men fortfarande kreativa, tecknarna Sture Hegerfors och Ulf Sveningson nöjt tillbaka i sina fåtöljer och på plats att leda deras samtal fanns kollegan från GP, Peter Lenken,

I dryga trimmen berättade de båda om hur allt började för dem och sedan fortsatte i år efter år. Sture hade sin första teckning i GP redan 1951. Ulf betydligt senare. Under tiden som de berättade visades prov på teckningar på duken bakom dem.

Det går inte att ge full rättvisa åt deras berättelser genom ett skrivet referat, varför VJS tagit hjälp av ett etermedieproffs, Neta Norrmo, som filmade hela tillställningen.

– Så snart jag har redigerat klart materialet kommer jag att se till att ni har det tillgängligt på en bra plattform, sa hon efter framträdandet. Men ni får ge mig lite tid för att det ska bli bra.

När Neta är klar med sin film kommer vi att gå ut med information om var och ur ni kan se filmen. Men det dröjer några veckor.
Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge …

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

Se en inspelning av hela samtalet här >>

————–

Gunnebos guider gav grundlig genomgång

Visst är det skillnad på att gå en guidad tur och att bara se något på egen hand. Det fick vi erfara vid guidningen på Gunnebo slott och trädgårdar en tisdag i juni. Vi fick oss till livs en rejäl dos arkitekturhistoria varvat med en intressant beskrivning av hur hantverkskunnandet bevaras i dag.

Vi var ett 20-tal VJS:are som trotsade regnet och tog oss till Gunnebo, som anses vara en av Sveriges mest välbevarade 1700-talsanläggningar. I år är det 230 år sedan den pampiga byggnaden och de tre trädgårdarna runt den stod klar några mil utanför Göteborg – ”mitt ute i ingenstans” som en av guiderna beskrev det ur ett 1700-talsperspektiv.

Hit ville köpmannafamiljen Hall, en av Sveriges rikaste, dra sig undan på somrarna från smutsiga Göteborg. Det var alltså köpmannen John Hall och hans hustru Christina som lät bygga anläggningen åt sig och sina två barn John och Christina (!) samt ett antal sommargäster.

Rundvandringen började inomhus i ovala vestibulen med blekrosa väggar (originalkulör) och fortsatte via stora salen och matsalen vidare till sovrum och gästrum. Guiderna Helena Thiel och Johanna Lindén berättade om nyklassicism och om Göteborgs första stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, som ritade byggnaden i italiensk stil. Den är för övrigt helt byggd i trä, men fasaden och pelarna har putsats för att se ut som stenkonstruktioner.

De kunniga guiderna pekade på intressanta detaljer som till exempel värmeskåpet för tallrikar i matsalens kakelugn och blinddörrar som finns där enbart för symmetrin, en viktig ingrediens i nyklassicismen.

John Hall den yngre ärvde Gunnebo men hade inte faderns förmåga att driva affärer. 1807 gick sonen i konkurs och Gunnebo såldes. Han dog utfattig 1830.

Gunnebo hade sedan ytterligare sex ägare innan Mölndals stad köpte egendomen 1949 för att bevara dess kulturvärden för framtiden. Det arbetet har med åren blivit alltmer framgångsrikt och pågår ständigt på olika sätt.

– Mycket av det vi håller på med är restaureringsarbete, förklarade guiden Helena Thiel.

Det förklarade att vi inte kunde titta in i en del av rummen, men sanningen att säga hade vi inte heller hunnit med alla 25 som ryms på de tusen kvadratmeterna.

Vi tog sedan klivet ut i försommargrönskan. Den franska trädgården på framsidan av slottet ser, enligt guiden Johanna Lindén, ut som på 1700-talet. Intill den finns en imponerande lövsal (treillage), sju meter hög med lindar som klättrar på en välvd träkonstruktion. Arbetet med att rekonstruera den har pågått i över tio år.

Via den engelska trädgården och köksträdgården tittade vi till sist närmare på det nybyggda orangeriet, där växter förvaras under vintern, men som också innehåller den tjusiga paviljongen Grottan, där paret Hall kunde svalka sig under heta sommardagar.

Orangeriet är uppfört av hantverkare, flera av dem under utbildning, efter Carl Wilhelm Carlbergs gamla ritningar. Också detta är ett jobb som tagit flera år att göra hantverksmässigt korrekt.

– Nu är det mest lull-lull och dekor som återstår, konstaterade guiden Johanna Lindén.

Text och bild:
Stefan Samuelsson

Läs mer om Gunnebo slott och trädgårdar här >>

————-

JHG-rapporten blev en thriller i tidningsmiljö

Rapporten om sex tidningars arbete under natten när statsminister Olof Palme sköts till döds är – kanske något oväntat – en verklig thriller. Nu, 40 år senare, har den getts ut som bok. Här kan vi bland annat läsa om missen i Borås Tidnings tryckeri, Hallands Nyheters extrema tur, glappkontakten i Arbetets telefotomottagare och Kvällspostens försök att hålla mordet hemligt för Sydsvenskan i samma hus.

Ett 30-tal personer valde bort det vackra vårvädret och bänkade sig i Redbergsteatern onsdagen den 22 april för att lyssna till och delta i ett samtal om boken Palmenatten – nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna.

Boken innehåller dels Pia Svenssons och Anders Olssons examensarbete på Journalisthögskolan i Göteborg vårterminen 1986, dels ett långt efterord av Bo Bernhardsson, både om S-tidningen Arbetets nyhetsarbete efteråt och om hatet som Olof Palme utsattes för.

– Vem som än mördade honom så spelade hatet en roll, hävdar Bernhardsson.

Han konstaterar att hatkampanjer mot politiker hade förekommit även tidigare och förekommer fortfarande.

– Men hatet mot Palme var exempellöst.

Bo Bernhardsson är ordförande i Svensk Mediehistorisk Förening, som Pia Svensson vände sig till häromåret med förslaget att ge ut hennes och Anders Olssons rapport i bokform. Föreningen nappade och i samarbete med bokförlaget Korpen blev det verklighet.

– Jag är jätteglad. Jag har under åren tänkt att det här är ett historiskt dokument och det är spännande läsning, säger Pia Svensson, som har jobbat större delen av sitt yrkesliv på Göteborgs-Posten.

Flera av åhörarna håller med Pia. ”Som en kriminalhistoria”, ”ett fantastiskt tidsdokument” och ”det visar också den professionalitet som rådde på de här redaktionerna” är några av kommentarerna från dem som hade hunnit läsa boken.

Svensson och Olsson ombads av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att kartlägga arbetet på sex tidningsredaktioner under Palmenatten – minut för minut, timme för timme.

Tillsammans med forskarna föll valet på Expressen (stor), Borås Tidning (medelstor och ensam på utgivningsorten), Hallands Nyheter (liten), Arbetet (största S-morgontidningen), Sydsvenskan (Arbetets främsta konkurrent i Malmö) samt Kvällsposten (koncernkollega i samma hus som Sydsvenskan).

Det faktum att Palmemordet förändrade svensk medias arbetssätt, och mycket annat i vårt land, bidrar till den här bokens historiska värde. Läsaren förflyttas tillbaka till papperstidningarnas storhetstid med annorlunda förutsättningar än i dag.

Minut för minut-redogörelserna utgör en tredjedel av boken, en tredjedel är tio kapitel om intressanta berättelser som JHG-eleverna ramlade över och den sista tredjedelen är Bo Bernhardssons efterord.

I det sistnämnda finns en intervju med Palmes efterträdare Ingvar Carlsson, som dels berättar att regeringen ett år efter mordet tog initiativ till att byta ut den kritiserade Hans Holmér som chef för utredningen, dels förklarar att han (Carlsson) ser skjutningen av Olof Palme som ett politiskt mord.

Trots att hatet, som florerade i en mängd skrifter och tidningar ända sedan slutet av 1950-talet, kan ha lett till Olof Palmes död försvarar Bo Bernhardsson yttrandefriheten.

– Men har har ett ansvar när man använder den, påpekar han.

Mycket av de sex redaktionernas arbete under Palmenatten hann aldrig nämnas under boksamtalet i Redbergsteatern. Den som vill sätta sig in i detaljerna får helt enkelt läsa boken, som kan köpas från bokförlaget Korpen, vars ägare David Karlsson satt med i panelen.

Här är en länk till bokförlaget: www.bokforlagetkorpen.se

Träffen arrangerades av Studieförbundet Vuxenskolan med stöd av Västra Götalandsregionen, i samverkan med Svensk Mediehistorisk Förening och Västsveriges Journalistseniorer.

Text och foto: Stefan Samuelsson

Fotnot: Missen i Borås var att tryckeriet tryckte och skickade ut 10 000 fler exemplar av Borås Tidning än nödvändigt utan nyheten om mordet. Detta trots att redaktionens nattchef och distributionens nattbas hade kommit överens om en annan lösning.

Turen i Halland bestod i att nattchefen var kvar extra sent och väntade på en färgbild som skulle ligga på förstasidan. Att göra en färgbild var ju på den tiden omständligt och tidskrävande. Tack vare detta fick Hallands Nyheter med nyheten om mordet i hela sin upplaga.

————–

Först valde vi ny ordförande – sedan åkte vi till Vietnam

En ny ordförande och massor av nya intryck från Vietnam. Västsveriges Journalistseniorers årsmöte innehöll både det ena och det andra.

Tråkigt nog hade bara ett 20-tal medlemmar tagit sig till Redbergsteatern denna torsdag den 19 mars 2026. Kanske tänkte de att ett årsmöte är långt och trist, men det var ganska snabbt överstökat och vi kunde sedan njuta av Lasse Edwartz och Ulf Johanssons bilder, videor och berättelser från Vietnam.

Årsmötet utmynnade hursomhelst i att styrelsen fick ansvarsfrihet för det gångna året, då föreningen hade nio arrangemang, en del i samarbete med Svensk Mediehistorisk Förening och/eller RTPK, Radions och Televisionens Pensionärsklubb. Läs om arrangemangen under Arkiv/Hänt 2025.

Leif Montell tackade för sig som ordförande efter tre år, men stannar kvar i styrelsen som kassör. Mångårige kassören Björn Hansson hade avsagt sig omval och avtackades nu för väl utfört arbete.

Till ny ordförande valdes Agneta Behlin Waern. Övriga i styrelsen är nämnde Leif Montell samt Björn Beckman, Lis Hellström Sveningson, Ulf Caresten, Kersti Raiend och Patrik Paulsson, den sistnämnde ny som ordinarie ledamot.
Till suppleanter valdes Lasse Råde (omval) och Ingrid Norrman (nyval).
Vår nya ordförande Agneta Behlin Waern presenterar sig närmare på avdelningen Ordföranden har ordet. Klicka här för att komma dit.
Protokollet från årsmötet finns här >>
Protokollet från det konstituerande styrelsesammanträdet finns här >>

”Vårt andra hemland”

Sedan bar det av till Vietnam under ledning av fotografen Lasse Edwartz och skribenten Ulf Johansson, som besökt landet i öst runt 15 gånger var sedan 1988, ibland tillsammans och ibland var för sig. Häromåret samlade de en mängd bilder och intryck i boken ”Meetings in Vietnam”.

– Det har blivit lite grann av ett livsverk. Vi har båda Vietnam som vårt andra hemland och har många vänner där nere, sa Ulf Johansson. Han har för övrigt utbildat journalister i Vietnam, precis som han just nu gör i Ukraina och Albanien.

Lasse och Ulf turades om att berätta personligt om människor de mött och miljöer de upplevt, såväl i huvudstaden som i byn Da Ban. Samtidigt fick vi i bilder och videoklipp se hur Vietnam har utvecklats under de senaste 30-40 åren.

– Jag har mest tagit bilder i gatumiljö, streetphoto, sa Lasse Edwartz och tillade:

– Vietnameserna är otroligt positiva till att bli fotograferade. Då blir det gärna bra.

Ett av hans allra foton från den första resan 1988 är på en liten flicka som bär på sin lillebror. Den bilden förenar fysiskt parhästarna Lasse Edwartz och Ulf Johansson – de har tatuerat in bilden på var sin arm.

Text och bild:
Stefan Samuelsson

———–

Nu vet vi betydligt mer om Röde Martin

För hundra år sedan välkänd i Göteborg som kontroversiell kommunistisk kommunpolitiker och uppkäftig tidningsredaktör. På senare år mer eller mindre bortglömd, trots att han har en gata uppkallad efter sig i Olskroken.

Men nu har i alla fall vi 50-talet personer, som samlades i Redbergsteatern onsdagen den 25 februari, fått lära känna Martin Andersson (1886-1946).

Det kan vi tacka historikern Jan Christensen för. Han berättade valda delar ur sin biografi om ”Röde Martin”. På köpet fick vi en ordentlig dos Göteborgshistoria.

Med ett stort antal journalister bland åhörarna fokuserade Christensen lämpligt nog på Martin Anderssons gärning som tidningsman, men vi fick också bland annat veta att Röde Martin var organiserad nykterist, talade esperanto, var en hängiven teaterälskare och ateist, i motsats till föräldrarna som var schartauaner. Familjen bodde i fattiga Haga.

År 1923 startade Martin Andersson två tidningar, dels boulevardtidningen Minareten, dels Hyresgästen.

Den förstnämnda en ”mottidning” mot den nazistiska Vidi, också det en boulevardtidning, som från 1923 i praktiken var Svenska antisemitiska föreningens organ.

Hyresgästen var landets första tidning för hyresgäströrelsen.

Namnet Minaret anspelade på de två 60 meter höga minareterna som fanns på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Martin Andersson framhöll att minaret betyder ljusbringare och såg sin tidning som ett upplysningsprojekt.

Han kämpade mot sociala orättvisor och skrev till exempel om dåliga bostäder och barnmisshandel, men också mycket om kultur.

– Man kan inte riktigt jämföra Minareten med morgontidningarna G-P och Handelstidningen, men det var en folktribun och hade stor läsekrets och folkligt stöd, sa Jan Christensen.

– Minarets stora scoop kom 1929 då man publicerade en lista med 485 av de cirka 1000 medlemmarna i antisemitiska föreningen. Det fanns en del kända namn där, berättade han vidare.

1929 var också året då Martin Andersson lämnade SKP, Sveriges kommunistiska parti, i samband med att partiet splittrades. Efter några som syndikalist återvände han senare till sin ungdoms parti, socialdemokraterna.

– Jag har valt att kalla kommunismen han stod för för frihetlig kommunism, sa Christensen.

I Hyresgästen förde Martin Andersson en mer specifik kamp för bättre bostäder åt fattiga arbetare. Det var tack vare sina insatser under Olskrokenupproret 1936-37, beskrivet som Sveriges största hyreskonflikt, som han fick en gata där uppkallad efter sig. Martin jobbade under ett antal år på Hyresgästföreningen i Stockholm.

Han avled 1946 i leukemi, några månader innan han skulle ha fyllt 60 år.

Föreläsningen arrangerades av Studieförbundet Vuxenskolan i samverkan med Svensk Mediehistorisk Förening och Västsveriges Journalistseniorer med stöd från Västra Götalandsregionen.

Text och bild:
Stefan Samuelsson

———–

Stort intresse för Hisingens store författare

Det vore fel att påstå att jag inte gick från Ingrid Norrmans föreläsning om Bengt Anderberg fullproppad den 27 januari med ny kunskap om honom. Jag gick därifrån än mer nyfiken än när jag kom dit. Och det var en föreläsning befriande fri från träigt faktamatande. I stället var det en i högsta grad levande föreläsning.

Ingrid Norrman har varit kulturredaktör och kulturchef på G-P och kom som sådan i kontakt med Bengt Anderberg, Hisingens store författare och kulturpersonlighet.

I drygt en timme berättade Ingrid livfullt om hans liv och gärning på ett sätt som säkert hade uppskattats av honom själv om han fortfarande levt. Han gick bort 2008, 88 år gammal.