Hurdan var relationen mellan journalister och politiker i årets valrörelse?
Min lite elaka reflektion landar i att man hade enats om att de stora frågorna inte skulle diskuteras. Klimatfrågan, de växande klass- och förmögenhetsklyftorna, de båda pågående krigen som hotar att utlösa ett tredje världskrig, den dramatiska omvandlingen av världsordningen, inget av detta diskuterades eller berördes bara liksom i förbifarten.

De ideliga opinionsmätningarna och regeringsfrågan ältades däremot. Det handlade om politik som ett betydelselöst men underhållande (?) maktspel.

Journalistiken och politiken har förändrats under de sextio år som gått sedan de tre O:na, Lars Orup, Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark introducerade skjutjärnsjournalistiken. ”De får ställa sig i bostadskön givetvis”, svarade Tage Erlander på en fråga i valrörelsen 1966 om vilket råd han kunde ge ett ungt par, utan stora ekonomiska resurser, som sökte bostad i Stockholm.

Erlander och den tidens politiker svarade som regel på de frågor som ställdes. Det är idag ett sällsynt beteende. Så sällsynt att när den kristdemokratiske socialministern Jacob Forssmed, i årets valrörelse svarade på en fråga om sd-politikern Richard Jomshofs oblyga twittrande, fick han kritik av sina partikamrater: ”Varför skulle han uttala sig om det? Han kunde väl bara ha sagt att det pågår en rättsprocess och att han inte kan kommentera.”

I Mediehistorisk årsbok 2026 skriver statsvetaren Peter Esaiasson om dessa händelser och om ämnet Maktkampen mellan journalister och politiker. Artikeln beskriver hur samspelet mellan journalister och politiker förändrats sen de tre O:na uppfann skjutjärnsjournalisten. Det är en spännande och tänkvärd berättelse.

Politikerna idag har satt i system att inte svara på frågor, att kringgå dem eller att omformulera dem så att de passar marknadsföringsplanen och de förberedda svaren. Lyckas manipulationen? Nej, jag är övertygad om att väljarna ser, hör och förstår. Jag träffar så gott som ingen medborgare som inte irriteras på just detta fenomen. Det som händer är att förtroendet för den demokratiska processen urholkas successivt.

Svensk Mediehistorisk Förening kommer att följa upp den fortsatta historien om journalistiken och politiken. Genom att anordna seminarier och i kommande årsböcker. Rubriken för ett sådant seminarium med koppling till den senaste valrörelsen skulle kanske kunna vara Valrörelsen – politisk upplysning eller massmedialt spektakel.

Nämnda text av Peter Esaiasson ingår alltså i Mediehistorisk årsbok 2026 som utges av Svensk Mediehistorisk Förening. Boken innehåller också ett antal andra viktiga berättelser om svensk mediehistoria. Ellinor Mellander har skrivit om Första världskriget i svensk kvinnopress. Tobias Lindberg om Ett lärorikt misslyckande, om kulturtidskriften Prisma. Och Maria Edström om Långsam utveckling mot jämställda nyheter. För att nämna några andra texter i årsboken.

Svensk Mediehistorisk Förening stödjer och stimulerar den mediehistoriska forskningen genom att bland annat dela ut stipendier
och uppsatspriser, ordna föredrag och seminarier och ge ut publikationer inom det mediehistoriska området. Föreningen är öppen för alla som stödjer dess syften. Medlemsavgiften är 200 kronor per år för enskilda medlemmar. I avgiften ingår Mediehistorisk årsbok som utkommit varje år sedan 1984, tidigare under namnet Presshistorisk årsbok.

Klicka på länken och bli medlem mediehistoria.se/bli-medlem/
Som medlem i Svensk Mediehistorisk Förening får man alltså årsboken utan extra kostnad. Och dessutom löpande information om våra seminarier och övrig verksamhet.

Bo Bernhardsson
Ordförande i Svensk Mediehistorisk Förening