Hänt 2015
Tidig julafton hos VJS
Torsdagen den 3 december var det julafton hos VJS. Glögg med russin, mandel och pepparkakor inledde och därefter var det dags att njuta av Sixtens traditionella julbord med extra mycket sillinläggningar. Glada visor sjöngs, stämningen steg och snart var det dags för jultomten att träda in på scenen.
Ordförande Lasse ställde frågor som skulle avslöja personen bakom tomtemasken och så småningom visade det sig vara författaren Åke Edwardson, bördig från Vrigstad. Han berättade om hur författarlivet utvecklats från att han jobbade som maskinsnickare, pressofficer i Mellanöstern och som journalist på GP. Han var även lärare i journalistik under en period.
Han debuterade som författare 1995 och ett par år därefter introducerades kriminalkommissarie Erik Winter, som även synts i TV i gestaltning av Johan Gry.
Efter 17 böcker och flera priser drabbades han av utmattningssyndrom med tinnitus och det tog ett drygt år innan han kom igång med skrivandet igen. Numera blir det lugnare tempo, och han skriver även noveller och ungdomsböcker. Han läses i många länder och har nu givit ut cirka 7 miljoner exemplar av sina böcker.
Slutligen var det dags för julklappsutdelningen. Varje medlem hade lämnat en liten julklapp och fick vid entrén en nummerlapp som tack. Sedan fick var och en ─ efter tomtens dragning ─ möjlighet att välja bland de vackra paketen.
Text: Ulla Alvermalm
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………………………………………….
För lätt välja bort kvalificerad info
Att det går dåligt för pappersmedia, ibland även kallad gammelmedia, vet vi. Tiden för de generella papperstidningarna, de som försöker vara allt för alla, tycks ute. Det är sorgligt och inte blev vi gladare när Ingela Wadbring sammanfattade krisen åt oss vid vårt möte den 17 november. Ingela är nybliven institutionschef på Nordicom vid Göteborgs universitet. Nordicom är, som namnet röjer, ett nordiskt kunskapscentrum för medieforskning.
Dit kom hon från en professur i medieutveckling vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Dessförinnan var hon lärare vid JMG i Göteborg. Flera av oss hade tidigare mött henne som expert på gratistidningar.
Krisen för pappersmedia kan ses som en fråga om gammal och ny teknik. Men det är långtifrån så enkelt. Samtidigt som tillgången på information aldrig varit så omfattande och lättillgänglig som nu ökar riskerna dramatiskt för en framtid där få är mer välinformerade än någonsin tidigare och fler lever i bubblor där rykten och information blandas utan åtskillnad.
Ingela Wadbring liknade den nyhetsvärld vi är på väg in i vid ett besök i en godisbutik.
─ I stället för att köpa färdiga godispåsar går det bra att välja vilket lösgodis som helst.
Ingela koncentrerade sitt föredrag på tre drivkrafter bakom medias allt snabbare omvandling, teknikutvecklingen, finansieringen och konsumenternas val. Teknikutvecklingen handlar kort och enkelt om att prenumerationer och lösnummerförsäljning av papperstidningar minskar medan webben drar till sig allt fler läsare. Intressant är att även gratistidningarnas upplagor tycks ha kulminerat.
Den ekonomiska utvecklingen illustrerade Ingela Wadbring med några jämförelser. 1980 omfattade annonsmarknaden (omräknad i 2014 års priser) 11 miljarder kronor. Av detta tog dagspressen hem 77 procent. 2014 hade annonsmarknaden ökat till 31 miljarder kronor och dagspressens andel minskat till 18 procent. Samtidigt som den betalade dagspressens annonsintäkter sviktar faller upplagorna brant. Från all time high med nästan fem miljoner exemplar 1989 till dagens cirka 3,5 miljoner exemplar.
Ändå står papperet för 90 procent av dagspressens intäkter. Problemet att få betalt för journalistik på nätet tycks alltså olöst, vilket underminerar de gamla tidningsföretagen. Konsumenterna väljer alltså bort papperstidningarna.
─ Tidigare var det ett åldersfenomen nu är det ett generationsfenomen, förklarade Ingela.
Det innebär att de ungdomar som tidigare skaffade sig en morgontidning när de kom upp i 30-årsåldern inte längre gör det. Det är bara 17 procent av dagens 30-åringar som läser en papperstidning.
På nätet är det inte bara webbtidningar som står för konkurrensen. Sociala medier är en växande nyhetsförmedlare, ofta med obefintlig källkritik. Det jäser i sörjan av rykten, trams och desinformation. Tiden då professionella journalister hade makten över nyhetsförmedlingen som gatekeepers tycks ute. Ingela Wadbring menar att detta lägger ett stort ansvar på skolan.
─ Man måste kunna bedöma det man tar del av.
Demokratin förutsätter informerade medborgare. En bred utbildning i källkritik är nödvändig. Men samhället som helhet måste också ta ställning hur behovet av kvalificerad information till alla skall tillgodoses när det är så lätt att välja bort just kvalificerad information. Hur det skall gå till tål att tänka på och diskutera ─ en annan gång.
Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Vi blev blåsta på toppen
Hotellen uppbyggda i lego.
Precis två dussin journalistseniorer hade hoppats nå toppen den 14 oktober. För då besökte vi det stora hotellet Gothia Towers mitt emot Liseberg.
Det nya tornet har 29 våningar och mäter 100 meter i strumplästen. Där skulle vi väl få uppleva Göteborgs bästa utsikt?
Men icke! Guiderna tog oss inte dit upp. Det blev i stället en rundtur på lite lägre nivåer.
Men lyxsviterna då? Fick vi se dem? Nog hade det varit något. Men de vänliga guiderna ville nog inte att gamla murvlar skulle smutsa ner de fina golven och kanske kladda på möblerna. Även det fina badet fick vi skåda på avstånd. Inget murvelsmuts dit in heller.
På våning 20 kunde man prova bron med glasgolv. Man ser rakt ner på den hårda marken. Åtskilliga vågade ställa sig på glaset. Guiderna gick före med gott exempel. De mest höjdrädda höll sig på mattan bredvid för att slippa svindel.
En av väggarna täcks av en målning av Carolina Falkholt.
Vi fick veta att stadens enda dygnetruntöppna blomsterhandel finns på hotellet. Och hela det väldiga komplexet ägs av Svenska Mässans stiftelse. Seniorerna suckade av lättnad. Inga giriga hotellkungar får stoppa vinster i egna fickor. Här investeras överskotten.
Besöket avslutades med lunch – en god buffé – på Incontro, en av hotellets restauranger. Under stilla glam och sedvanligt gemyt förflöt lunchen. Alla blev mätta och glada och nöjda med besöket.
Text: Börje Andersson
Foto: Kent Hallgren
………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Till Krakow och mörkrets hjärta
Hela vägen till Auschwitz tänkte jag på den polsk brittiske författaren Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Conrad skildrar i förtäckta ordalag en resa uppför Kongofloden, in i den belgiske kungen Leopold II:s privata koloni. I det som 1908 blev Belgiska Kongo och nu är republiken Kongo pågick runt sekelskiftet 1900 ett av världshistoriens mest brutala folkmord. Få mins i dag de förslavade kongoleser som mördades eller fick händerna avhuggna när de inte levererade nog med rågummi och elfenben till kolonialmaktens fogdar. Spåren efter dem har vuxit igen.
Auschwitz är annorlunda därför att spåren av 1,2 miljoner offer är så tydliga och därför att Auschwitz var folkmord som industri. På höjden av lägrets kapacitet kunde SS-personalen gasa och bränna 6 000 människor åt gången – judar, romer, ryska krigsfångar, polska intellektuella, hårdföra motståndsmän och små barn.
Vägen till Auschwitz slutar vid mörkrets hjärta. Innanför lägerportens ”Arbeit macht frei” upphör all normalitet. Ord och känslor blir till kaos inför 20 000 mördade kvinnors avklippta hår – avsett som råmaterial till madrasstyg.
Allt saktare går vi från hög till hög med mördade människors tillhörigheter, berg av glasögon, skoborstar, rakborstar, skokrämsburkar, resväskor med namn och hemadress noggrant textade. Mycket få anade vad som väntade dem. Och så alla dessa skor. Små barns första kängor och högst upp i den väldiga högen med barnskor en tonårsflickas röda sandaler med hög klack. Kanske de första vuxenskorna. Jag tänker att hon måste ha blivit väldigt glad när hon fick så fina sandaler.
Vi vet att det är detta vi kommer att få se. Men det är oändligt långt från böcker och dokumentärfilmer till Auschwitz brutala saklighet.
Länge står jag framför ett av tusentals registerkort med namn, bild och personuppgifter på fångar. Det är en 14-årig flicka som just kommit till Auschwitz. Hon gråter och ögonen är rädda. Några veckor senare är hon död. Någon dödsorsak uppges inte, men sannolikt kasserades hon som arbetskraft och mördades i den gaskammare vi kunde besöka – en betongkällare med hål i taket där SS-männen hällde ner insektsgiftet Zyklon B över hundratals försvarslösa människor.
Men det är inte säkert att flickan dog av vätecyaniden i de vita kristallerna. Kanske trampades hon ihjäl i mörkret, paniken och den sakta kvävande gasen. Överlevande bland de fångar som hade till uppgift att tömma gaskamrarna på döda kroppar har berättat att offren låg i hårt sammanflätade pyramider. De starkaste männen högst upp, närmast luckorna i taket. Längst ner de svagaste, kvinnor och barn, många trampade till oigenkännlighet.
Auschwitz var vårt sista organiserade besök under resan till Krakow. Det var en bra planering. Vi hann med mycket före resan till mörkrets hjärta.
Tillsammans och med kunniga guider beundrade vi torget med den stora saluhallen från 1400-talet. Utanför Mariakyrkan väntade vi på trumpetaren som en gång i timmen dygnet runt påminner om tatarernas invasion på 1200-talet.
Vi gick upp till Wawel där kungliga slottet och katedralen, Polens hjärta, konkurrerar om uppmärksamheten. Kryptan med sina kungliga kistor och hjältemonument är tung av polsk historia, mest förenad med smärta.
Den gigantiska saltgruvan i Wieliczka, med kyrkor och kapell huggna direkt ur saltet, är svår att beskriva. Den måste upplevas liksom staden Krakow och den polska maten ─ mer stabil än finessrik.
Fem dagar i Krakow räcker till mycket, men långt ifrån till allt. Det finns outforskade museer, vackra hus, intressanta kyrkor, underbar stadsmiljö, mycket att lära och gott öl kvar för fler besök. Så tror jag vi alla tänkte på vägen hem. Högre betyg kan en resa inte få.
Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
……………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Teater med Markurell
VJS:are samlades lördagen den 26 september på Stadsteatern i Göteborg. Där fick de möta den dynamiske Dan Ekborg som Markurell, Carina M Johansson som den färgstarka hustrun och Olof Mårtensson som ”gossen”.
Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping blir en komprimerad historia i en spännande scenografi som i en vridscen inrymmer såväl värdshus som skola och Häradshövdingens (Johan Gry) hem. En uppskattad föreställning.
Foto: Ulla Alvermalm
………………………………………………………………………………………………………………………………………………
Jigenius om Stampen och tidningskrisen
Hur skall det gå för Stampen och vad händer med bredden i den seriösa journalistiken, den som presstödet skulle garantera? Det blev ett kompakt möte med fika och föredrag den 22 september när Per-Arne Jigenius och Sten Sjögren reflekterade över läget på mediefronten. Jigenius har en lång publicistisk meritlista, bland annat som chefredaktör och ansvarig utgivare för Göteborgs-Posten och som Allmänhetens pressombudsman. Sjögren var ekonomireporter på GP under många år och klubbens representant i Stampens styrelse.
Svar är för mycket begärt. Stampens framtid är lika svår att förutsäga som det är svårt att skissa på ett presstöd i en tid när de politiska önskemålen inte hinner med den tekniska utvecklingen.
Stampen delar samma kris som flertalet mediekoncerner, byggda kring traditionstyngda papperstidningar. Det är svårt att få med sig intäkterna i skiftet från papper till webb. Men Stampens kris är också självförvållad. Köpet av Centertidningarna till överpris för lånade pengar sånär knäckte koncernen och än är faran inte över.
Det var öppet mål för Per-Arne Jigenius som ur Harry Hjörnes bok ”Äventyr i tidningarnas värld” kunde berätta om försök med tidningskedjor på 1890-talet. Med förebild i USA och Storbritannien köpte DN närstående Skandinaviska Tryckeribolaget, GP samt en tidning i Malmö. Avsikten var att tidningarna skulle ha en gemensam redaktion i Stockholm. Delat material skulle göra produktionen billigare.
─ Det gick åt helvete, summerade han och tog fram nästa bok, ”Avstampet berättelsen om en mediekoncerns uppgång och framgång”.
Boken, skriven av bland andra Anders Westgårdh kom ut 2012 när det redan luktade nedgång och fall om Stampens försök att bli en av de stora medieaktörerna.
─ Det är en självförhärligande spökskriven hyllningsskrift till Tomas Brunegård, betygsatte Jigenius och konstaterade att när boken kom ut skakade marken redan under imperiebygget.
Några år senare var framgångssagan förbytt i konkurshot. Lånen var för stora och någon konsolidering hade inte hunnits med. Som koncernchef och styrelseordförande var Tomas Brunegård arkitekten bakom Stampens köpfest. Det hägrande målet var att samordna en stor del av den svenska landsortspressen.
─ Som om Skandinaviska Tryckeribolaget aldrig funnits, kommenterade Per-Arne.
Peter Hjörnes roll i 1990-talets äventyr i tidningarnas värld är inte lika omskriven som Tomas Brunegårds. Men som huvudägare hade Hjörne sista ordet, nu som då farfar Harry Hjörne1926 köpte Göteborgs-Posten för lånade pengar och vände ett konkurshot till framgångssaga. Fast tvärtom.
Hur det går för Stampen återstår att se. Det gäller också presstödet. Det inrättades efter en utredning som blev klar 1976. Avsikten var att rädda de så kallade andratidningarna som inte kunde konkurrera om annonsintäkterna med förstatidningarna.
─ Genom annonsskatten fick förstatidningarna betala för andratidningarna, konstaterade Jigenius.
Fyrtio år senare är medielandskapet helt förändrat. Där andratidningarna fortfarande ges ut ägs de ofta av förstatidningarna. Och opinionsbildningen är inte på samma sätt beroende av att det finns en mångfald av tidningar tryckta på papper.
─ Om det behövs ett mediestöd bör det inte se ut som på 70-talet och inte nödvändigtvis utgå till dagstidningar, menar Per-Arne Jigenius.
Frågan anförtroddes en ny utredning som åren 2011-13 leddes av Hans-Gunnar Axberger. Då Justitieombudsman, tidigare Pressombudsman. Utredningen havererade och Axberger reserverade sig. Jigenius förklarade misslyckandet med att LO, Centern och högern delade ett gemensamt intresse av oförändrat presstöd.
─ Det är djupt beklagligt. Presstödet är oerhört dyrt och stöttar mängder av småtidningar utan inflytande i debatten. Förr eller senare måste kartan anpassas till terrängen. men presstödet förblir oförändrat, åtminstone fram till 2017. Då kommer frågan upp igen.
Sten Sjögren följde imperiebygget Stampen på nära håll. Han beskriver en tid med enorm framtidstro, Tomas Brunegård som entusiastisk predikant och en styrelse med möten på lyxhotell i Lausanne.
─ 2007 bodde jag i en svit med utsikt över sjön. Vi matades med presentationer.
2009 var styrelsen tillbaka i Lausanne. Dock med något enklare inkvartering. Sten Sjögren frågade vart de utlovade intäkterna tagit vägen.
─ Det beror på dig, på journalisterna, svarade Brunegård och skyllde Stampens ekonomiska problem på förändringsmotstånd.
Grundproblemet var naturligtvis att Stampen köpt väldigt dyrt. Förvärvet av Centerpressen kostade 1,8 miljarder kronor. Men med följdaffärer stannade prislappen inte där. Stampen höll tillbaka krisen genom ett högt goodwillvärde i boksluten. Revisorerna varnade, men dröjde med att tvinga fram en nedskrivning. 2012 gick det inte längre.
─ Goodwillvärdet var då ett fantasivärde, menar Sjögren.
Det tyckte även bankerna och tvingade fram en hård amorteringsplan och nytt folk i styrelsen.
─ Varningssignalerna fanns, men även jag chockades över att det gick så fort när Stampen gick in i väggen, sammanfattade Sten Sjögren.
Stampen har sparat, demonterat, sålt av och amorterat. Men krisen är långt ifrån över. Bankskulden är en halv miljard och Peter Hjörne letar efter en kapitalstark delägare.
─ Vart tog journalistiken vägen, frågade Göran Ekstedt och möttes av en lång talande tystnad.
Text:Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
……………………………………………………………………………………………………………………………………………
En alldeles underbar resa till Taubes Vinga
När sommaren hållit sig undan i två månader tror jag vi var många som undrade om det skulle bli någon utflykt till Evert Taubes Vinga. Men sommaren kom, lika försenad som efterlängtad. När journalistseniorerna gick ombord på Wallona vid Stenpiren den 19 augusti strålade solen från en molnfri himmel. Det evinnerliga blåsandet var som bortblåst. I stället fick vi sällskap av en lätt bris och havet glittrade. Det var alldeles, alldeles underbart.
På Vinga mötte två kunniga guider, Ulla och Kenneth, från föreningen Winga Vänner med mycket att berätta om Göteborgs västligaste utpost ─ 10 sjömil från stadens centrum.
När de första människorna kom till Vinga vet vi förstås inte. Men den förste båkvaktaren hette Torkel Smed. 1646 flyttade han in i en liten stuga på ön med uppgift att vägleda sjöfarten genom att elda på berget. Båken och fyren, som vi ser dem i dag, är från 1851 respektive 1890. Men de har haft många föregångare.
Det är båken och fyren vi spanar efter när vi kommer med färjan från Danmark. Kanske tänker vi också på Evert Taube. Han föddes 1890 i en lägenhet på Stora Badhusgatan i Göteborg, men kom till Vinga bara några dagar gammal. Pappan Carl Gunnar Taube var fyrmästare och Evert växte upp på ön. Barndomen på Vinga lyser igenom i visorna, både sådant han själv såg och sådant han hörde talas om. Men Taube skrev bara en enda visa med motiv från Vinga och i den nämns inte ön vid namn. Kanske var minnena inte enbart idylliska.
Evert ville bli konstnär. Det ville inte pappa. Så Evert rymde till Stockholm för att studera på konstakademien. Där hann pappa ifatt och fann sin son i ett beklagansvärt tillstånd. Det blev ultimatum. Gå på internatskola och bli något eller ta hyra och gå till sjöss! Evert valde sjön och i Eldarevalsen beskriver han livet på en ångare vid seklets början. På haven härskade sjömansengelskan och Evert sticker skickligt in ett engelskt ord då och då.
”När jag börja att segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Alannah …”
Trimmern stod bokstavligen längst ner – i skutan och hierarkin. Han lämpade kol till eldarna och såg till att kolboxarna, ”det var kolboxar stora som hus”, tömdes i någorlunda samma takt. Fartygets stabilitet fick inte äventyras. Visan handlar om Charlie Barr. Han är lika lite Evert Taubes alter ego som den mer kände Fritiof Andersson. Båda får i poesins form återberätta sådan som Evert upplevt och mycket som han hört talas om.
Paradexemplet är möte i Monsunen.
”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
där vi ångade mot Röda havet opp, …”
Charlie Barr blir nästan kokt när han glöms kvar i ångpannan. Den behövde rengöras inifrån då och då. Fritiof Andersson drar den ena historien värre än den andra. Han blir rånad i Shanghai, gifter sig med dottern till en mördare, får hjälp av Sveriges konsul kapten Fredrik Adelborg och möter en vacker kvinna:
”… konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,
hon var det sötaste jag dittills hade sett.”
Kulmen på historien är en tyfon där lasten av vilda djur kommer lös,
”Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
en gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinister slog hon fram och back och stopp,
tills jag sköt henne med skepparens karbin.”
Ibland har frågan ställts om Evert Taube fabulerade. Naturligtvis gjorde han det. Den som reser i Everts fortspår på Pampas i Argentina och söker efter Samborombon, ”en liten by förutan gata” finner en flod med det namnet. Byn i närheten heter Cerro della gloria. Men rimma på det den som kan. Evert skrev inga historiska notiser. Han skrev litteratur och stor poesi. Pappa kunde naturligtvis inte stoppa honom. Evert blev konstnär, författare och poet. Länge sågs han över axeln för sjömansvisornas skull. I dag är det obegripligt. Evert Taube är Bellmans, Frödings och Ferlins jämlike.
Men det var alltså på Vinga det började. Där finns minnena kvar, ömt vårdade av föreningen Winga Vänner. Dock var det nära att arvet gått förlorat. Den siste fyrmästaren lämnade Vinga 1974. Under tio år förföll byggnaderna. Nu är allt så prydligt som det bara kan bli. En solig sommardag är det lätt att tänka att det var här Evert Taube upplevde det som blev en av hans allra vackraste visor, Inbjudan till Bohuslän. Formellt tillhör Vinga Västergötland. Men det behöver vi ju inte bry oss om.
”Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna
Men slån och hagtorn, böjda djupt av storm
Med gamla båtvrak som har multnat gröna
Men än, i brustna skrov, bär vågens form
Där mellan hav och land, på sand som skrider
På tång som gungar, kan du ensam gå
Och leva i de längst förflydda tider
Och i ditt släktes framtid likaså.”
Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………
Stockholmsbesök på Brännö
Det finns många bryggor, men bara en brygga, den på Brännö, varifrån vi sägs höra ”blandat med dragspelslåt dunket från en feskebåt”. Observera e:et i feskebåt. Lasse Dahlquist slarvade inte med götebosskan. Fast han var lika bra på stockholmska och skånska. Det var Lasse från Örgryte, Lidingö och Brännö som skrev Edvard Perssons Kalle på Spången. Och nog är det märkligt hur han kunde krypa in i Edvard Perssons urskånska filmpersonlighet med strofer som:
”Det har talats så mycket om dynga och lort, men betänkt vilken oerhörd nytta den gjort. Kan hände de retar en del, men i så fall e de deras eget fel.” Dock var det morfars Brännö som blev hemma för Lasse och dit gick vårens sista utflykt. Till vår glädje i sällskap med en stor grupp stockholmsseniorer.
I samlad tropp var vi cirka 60 personer, så Brännö värdshus gjorde lysande affärer. Äntligen sken solen och klirrade det i kassan efter denna kalla och blöta vår. Torsken var god och till den serverades trevlig underhållning. Lasse Swahn pratade med Anders Wällhed som skrivit en tjock biografi om Lasse Dahlquist. Bosse Andersson spelade och sjöng – med lite trevande hjälp från oss andra.
Lasse Dahlquist föddes alltså i Örgryte den 14 september 1910. Familjen flyttade till Stockholm, men somrarna tillbringade Lasse hos morfar på Brännö. Det fanns gott om sjöfolk i släkten och Lasse blev själv sjöman på riktigt. 42 månader till sjöss på fullriggaren Beatrice och två resor runt Kap Horn. Det gör honom dubbelt så salt som Evert Taube. Han gjorde bara dryga 20 månader till sjöss och rundade aldrig Hornet.
Men som Evert Taube bröt Lasse Dahlquist familjens sjömanstraditioner. I stället blev han mångsysslare i nöjesvärlden. Enligt Wikipedia skrev han text och musik till över tusen visor. Tonen är oftast käck, ibland poetisk som i Blås Kajsa blås eller Morfar har berättat, men alltid på pricken. Det är stor konst att med få ord fånga så mycket som i visan Oh boy, oh boy, oh boy. Ja ni vet den om engelska flottan som siktats vid Vinga:
”Beda har köpt sig en klänning på Grand Bazar, ryggen är nästan bar, prislappen sitter kvar.”
Som vissångare reste Lasse Dahlquist i folkparkerna årtionde efter årtionde. Han spelade in otaliga skivor och gjorde succé som charmör på film. Vad jag vet fick Evert Taube aldrig kyssa Alice Babs. Det fick Lasse.
Till sist hittade han hem till Göteborg och Brännö. Lasse Dahlquist blev ett med Liseberg, där sitter han nu välförtjänt staty. Han ledde Göteborgs Luciatrupp i decennier. Han skrev krönikor i GP och hade stambord på Park. Där sågs han ofta med pannkakor på tallriken. Sjöng gjorde han tills det inte längre var möjligt.
Lasse Dahlquist dog i strupcancer den 14 oktober 1979. Men i varje allsångshäfte lever han och på Brännö följde vi honom i fotspåren med guide från Lasse Dahlquist-sällskapet.
Först till det lilla museet med minnen från förr när Lasse var liten pojk och satt lyssnande i morfars knä. I visan Morfar har berättat skriver han:
”Morfar har berättat fantastiska saker för mig om Lasse i gatan som ännu i stormnätter visar sig.”
Sen gick vi förbi morfars gård och besökte Lasse och Inez Dahlqvists hem innan vi sakta strosade ner mot Brännö brygga.
I visan och legenden är där ”fullt med publik och trevlig musik … för många ett stort äventyr”.
Tiden är hård mot legender. Brännö brygga finns inte längre. Om man inte räknar den betongbrygga för skärgårdsbåtar som ligger där visans brygga låg och det gör man inte. I stället finns en dansbana alldeles i närheten. Där är det dans på torsdagskvällar – ”en gammal och kär tradition”.
Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………………………………………………………
Reseberättelse från Köpenhamn
Vi var 25 journalistveteraner som en regnig morgon den 19 maj steg på bussen i Göteborg för en tvådagarsutflykt till Köpenhamn. Gott om plats i bussen alltså. Framför oss väntade lunch med smörrebröd och Danmarkskorren Staffan Dahllöf samt en avspänd afton i Kongens by.
På hemvägen såg vi fram emot Glyptoteket och en chans att inspektera de snart färdiga tågtunlarna genom Hallandsås. God mat på skånsk gästgivaregård samt en möjlighet att köpa ost i Kvibille ingav också förväntan.
Men ingen bussresa utan komplikationer. Ganska snart hade vi alldeles för mycket tid till vårt förfogande. Vad göra? Varför inte en extra paus och en öl i Helsingör? Jomenvisst. De flesta av mina reskamrater tycktes lida av samma åkomma som jag. Så fort jag nalkas danska gränsen känner jag en pockande längtan efter öl – stor och kall!Chauffören svängde djärvt in på de medeltidssmala gatorna på jakt efter en parkeringsplats. Gatorna blev allt smalare och krokigare. Till sist var det stopp. Ingen parkeringsplats och ingen öl. Nu gällde det i stället att få ut bussen, utan att locka fram polis och bärgningsfirmor.Det såg omöjligt ut, men chauffören lyckades backa ut ur labyrinten med imponerande koll på centimetrarna. En bedrift som drog ner välförtjänta applåder.
I Köpenhamn väntade smörrebröd, öl och svensk journalistik på danska villkor. Staffan Dahllöf har varit stringer och freelance i Köpenhamn i många år. De flesta av oss blev nog överraskade när han beskrev Danmark som ett mer auktoritärt samhälle än Sverige. En av förklaringarna är att ministerstyre gör det svårare än i Sverige att få tjänstemän att svara exakt på frågor. Skillnaden mellan tjänstemän och politiker är otydligare i Danmark.
Kvällen var fri. De flesta enades om en gemensam middag. Själv tog jag bussen till den nya operan och en kväll med Verdis I Vespri Siciliani (Sicilianska aftonsången).
Operahuset på Holmen är spetsen av dansk arkitektur. Bara att komma innanför dörrarna är en upplevelse. I Vespri Siciliani tillhör inte Verdis allra främsta operor men föreställningen, med integrerad Bournonville-balett, var bland de bästa jag sett och hört. För mig var detta resans höjdpunkt.
Nästa morgon väntade frukosten. Knappast en hälsokur, men vem kan motstå bacon och varma danska wienerbröd? Inte jag i varje fall.
Utanför Glyptoteket upptäckte vi att museet öppnade först senare. Lasse Dimming gav dock inte slaget förlorat. Sim salabim släpptes vi in bakvägen.
Glyptoteket med dess samlingar av antik och modern (1800-talet) konst är ett exempel på hur nyttigt det är att dricka öl. Museet donerades i sin helhet av Carlsbergbryggeriets grundare och otaliga är de danskar som druckit ihop till inköpen av mumier, romerska kejsare och Auguste Rhodins mästerverk.
Så bar det hemåt. Efter lunchen med förädlad husmanskost, stekt fläsk med löksås, samt närproducerat öl för dem som så önskade, såg vi fram emot tunneln genom Hallandsås.
Första tåget enligt tidtabell avgår den 13 december, så det borde finnas mycket att se på. Men tji fick vi.
Tunneln är en arbetsplats, upplyste guiden och visade in oss i en filmsal. Några kolleger visade att de inte glömt bort skjutjärnsjournalistiken. Men det var ju inte guidens fel att vi inte fick se det vi trodde att vi skulle få se. Nåja, filmen var informativ.
Nu fick vi i stället tänja på tiden. Men gästgivaren och osthandlaren i Kvibille ställde mer än gärna upp med lite försening för att berätta och sälja. Han gjorde strålande affärer med ost från det lokala bymejeriet några hundra meter bort. Dock avslöjar förpackningarna att osten varit i Vara och vänt. Det är inte osthandlarens fel. Svensk livsmedelslagstiftning hänger inte med vår tilltagande svenska förtjusning inför lokalt producerade livsmedel. Hem kom vi något sent. Men vad gjorde det? Platt intet. Det var en mycket trevlig resa och jag som junior bland seniorer ser fram mot nästa tillfälle.
Text: Gert Gelotte
Foto: Kent Hallgren
………………………………………………………………………………………………………………………………………
Våga inte röra Heden!
Så länge göteborgarna kan minnas har Heden varit en öppen plats, anpassad för alla olika slags fritidsaktiviteter. Men nu kan dess dagar som en oas i stadens hjärta vara räknade. Det är anledningen till att gamle Blåvitt-hövdingen och kommunpolitikern(S) Gunnar Larsson engagerat sig för Hedens framtid. Det blev nämligen Gunnar Larsson som fick ersätta den gamle fotbollsprofilen Ralf Edström när Västsveriges Journalistseniorer (VJS) hade årsmöte under god tillslutning. Som alla minnesgoda göteborgare vet användes och anlades Heden en gång i tiden som övningsfält för militären. När de övergav Heden beslutades att en stadsplan skulle tas fram för området och 1925 kunde den klubbas igenom av de styrande i Göteborg. Redan då talade dåvarande stadsarkitekten sig varm för Heden som en plats för fritidsaktiviteter av olika slag.
Så har det varit sedan dess, berättade Gunnar Larsson, som gav en kort historisk tillbakablick över Heden fram till i dag. Men i början av 2000-talet vaknade de styrande till och insåg att det kanske var dags för en ny stadsplan. Inget hade hänt med planen från 1925. År 2006 gav fullmäktige i Göteborg byggnadsnämnden i uppdrag att beställa en ny stadsplan, men det dröjde fram till 2012 innan nämnden drog igång arbetet.
– Det resulterade i att fem arkitektbyråer valdes ut att få lämna förslag på hur Heden skulle se ut i framtiden, berättade han, och visade sedan det förslag som vann tjänstemäns och politikers öra. Ett förslag som går ut på att dela Heden i två delar, där den norra delen (den mot Allén) blir bebyggd, medan den södra delen sparas för fritidsändamål.
– Och det var vi en grupp i Göteborg som inte kunde acceptera och inledde därför en dialog med de styrande. Vi fick till ett bra samtal och tyckte vi hade bra förståelse för våra synpunkter, fortsatte Gunnar Larsson. Inte minst hade gruppen pekat på Gothia Cup och Partille Cup, två av världens största ungdomscuper. Båda har Heden som hjärta och nav.
– Men det senaste valet förändrade allt. Av byggnadsnämndens 15 ledamöter, som vi tyckte vi hade fått att förstå våra invändningar, var nu 13 ledamöter helt nya. Och de hade inte samma förståelse för våra invändningar. Det är orsaken till att gruppen valt att offentligt debattera Hedens framtid och lyfta fram Heden som den plats där fritidsaktiviteter ska bedrivs i hjärtat av Göteborg.
– Vi tror oss ha fått viss ökad förståelse hos åtminstone presidierna i de berörda nämnderna, men mycket återstår än, klargjorde han vidare. Än är inte Hedens framtid klubbad och än finns tid för påverkan var hans slutbudskap, men bland årsmötesdeltagarna ställdes frågan om gruppen tagit kontakt med Frida Boisen, tidigare chefredaktör på GT, som framgångsrikt förde kampen mot trängselskatt. Ett seriösare förslag var att mer tydligt tala om vad Heden kan användas till.
VJS-medlemmarna hann inte bara få sig en tankeställare om Heden, denna korpfotbollens oas i hjärtat av Göteborg, utan också hålla sitt sedvanliga årsmöte. Och om Gunnar Larsson dragning bjöd på dramatik, var årsmötet helt befriad från sådan.
Två ledamöter i styrelsen, Ulla Alvermalm och Ingemar Gustafsson, hade båda avböjt omval och avtackades med blommor och gåvor. Ulla har suttit i styrelsen för VJS i dryga tio år och varit dess sekreterare och som sådan hållit ett argusöga över medlemsregistret. Till den nya styrelsens lättnad har hon lovat att fortsätta sköta VJS hemsida.
Den nya styrelsen ser ut på följande sätt: ordförande Lars Dimming, vice ordförande Ann Bergling, kassör Sören Edgar, sekreterare Leif Montell, ledamöter Eva Heyman, Madeleine Sahlman och Börje Andersson, samtliga omvalda, och suppleanter nyval av Carin Linner och Kent Hallgren.
Årsmötet kunde avslutningsvis konstatera att föreningens ekonomi är stark.
Text: Leif Montell
Foto: Kent Hallgren
……………………………………………………………………………………………………………………….
Besök i Göteborgs synagoga
Judarna i Göteborg är hotade och behöver extra skydd. Det blev journalistseniorerna tydligt påminda om vid sitt besök i Göteborgs synagoga den 18 mars. Både polisbilar och uniformerade poliser fanns på plats. Dessutom gällde vissa säkerhetsregler för besökarna. Församlingens kanslichef Daniel Jonas gav ett 40-tal Seniorer intressanta inblickar i judiskt liv och i synnerhet det som funnits och finns i Göteborg.
Hoten mot judar i Sverige har uppmärksammats mest i Malmö. Daniel Jonas konstaterade att judar som visar sig med kippa – den speciella huvudbonaden – utomhus i Göteborg också får glåpord efter sig. Vilka yttrar sig antisemitiskt?
– Muslimer från Mellanöstern, förklarade Daniel Jonas. Men förvånansvärt ofta också vanliga svenskar.
Kan man visa sig som jude i vilken stadsdel som helst?
– Nej, svarade Daniel Johans bestämt.
Judar har bott i Göteborg sedan 1780. Synagogan stod färdig 1855 och är nu alltså 160 år. Församlingens verklige veteran, 89-årige Leopold Sommerfeld, var förstås inte med redan då. Men 89-åringen har ett kristallklart minne från sin uppväxt i Göteborg, ett minne som alla har anledning att avundas honom men även tacksamt ta del av.
Leopold Sommerfeld berättade bland annat att han redan som tonåring fick hjälpa sin far med arbetet i det viktiga begravningssällskapet. Senare kom han själv att i många år vara ansvarig för sällskapet.
– Egen begravningsplats är det första judar skaffar sig när de slår sig ner på en ny ort, förklarade han.
Själv växte Leopold Sommerfeld upp i Linnéstaden under knappa förhållanden. Han ingick i en syskonskara på sju. Många judar bosatte sig i just Linnéstaden. Det gav dem trygghet att finnas nära varandra.
– Efter gudstjänsten på lördagar talades det mer jiddish än svenska i stadsdelen, konstaterade Leopold Sommerfeld.
Synagogan har ofta skolklasser på besök. Eleverna får veta mycket om de intresserar sig. Vilken är då den viktigaste fråga de ställer? David Jonas avslöjade:
– Hur får man kippan att sitta fast?
Text: Börje Andersson
Foto: Kent Hallgren
…………………………………………………………………………………………………………………………………………
Granskning av omdebatterat program
Uppdrag Granskning är kanske det mest omdebatterade av alla SVT:s program. Alla tycks ha en åsikt om programinnehållet – även de som inte själva sett programmen. Inte konstigt då att ett drygt 40-tal VJS:are kom till besöket på UG i TV-huset i Göteborg tisdagen den 17 februari.
– Vi har ett tufft uppdrag, sade ansvarige utgivaren Nils Hansson .
Redaktionen sänder 45 program per år, varav 37-38 är nyproducerade. Sedan starten har UG sänt 500 program, flera av dem starkt berörande. Skandalerna som blottlagts har inte bara skapat tillfälliga debattoppar utan även fått konsekvenser för inblandade tjänstemän, myndigheter och företag.
Programmet är påpassat och anklagas ofta för orättvisa granskningar och för att svartmåla. Minsta lilla faktafel kan bli förödande för trovärdigheten.
– Det har ju varit så att vi inom journalistiken varit ovilliga och ogenerösa med att bemöta kritik och tillrättalägga det vi brustit. Det håller inte. Idag blir vi ofta granskade själva.
Nu sitter de flesta människor med någon form av publiceringsverktyg och kan omedelbart bemöta påståenden i programmen.
– Det blir allt vanligare att de vi granskar själva publicerar egna ”motfilmer”, sade Nils Hansson och tillade att sanningen inte är så svartvit.
Antalet anställda varierar något. Just nu jobbar cirka 40 personer på redaktionen, mer normalt är cirka 35 i tjänst. Längden på grävjobben varierar men det finns en deadline. Bland alla de tusentals tips som varje år kommer till redaktionen gäller det att välja rätt. Inte så lätt med tanke på att man har mellan 10-15 000 tips att välja på. Tipsen kommer från hela landet liksom tipsarna. Det är inte ovanligt att människor kört långa sträckor och oanmälda kommer till TV-huset på Lindholmen för att berätta om ”sin” skandal.
– I bland är vi människors sista hopp att få sin sak belyst, säger Nils Hansson.
Inför varje tänkbart grävprojekt har hela redaktionen ett startmöte, en sorts första kvalitets- och säkerhetsmöte där idén nagelfars. En idé som passerat det nålsögat läggs nästan aldrig ner. Så förekommer också ett och annat program som är rena nödlösningar, medgav Nils Hansson.
Då blir det mycket filmat bilåkande och fokus på reportern som tar sig från det ena stället till det andra, tyckte ett par VJS:are Men eftersom varje program kostar mellan en halv till en miljon gäller det att hushålla med materialet även om allt inte innehåller sprängstoff.
Redaktionen och enskilda medlemmar får ofta ta emot hot. Idag kommer hot nästan varje vecka, något som var ovanligt när Nils Hansson började på UG 2003.
– Lyckligtvis verkställs inte hoten, men de skapar stor oro. Säkerheten kan ju tyvärr aldrig garanteras, säger Nils Hansson.
Hur är det med självcensuren, finns det ämnen man avstår från att belysa på grund av en eventuellt ökad hotbild?
– Nej. Vi har inte dragit oss för att granska företeelser, organisationer eller förhållanden som kan upplevas som obehagliga eller hotfulla för den enskilde reportern. Då gäller det att sprida riskerna, att vi är fler som kliver in och på så sätt sprider risken.
UG:s starka genomslag och kontroversiella ämnen leder ofta till en debatt om arbetsmetoder, t.ex. dold kamera och dold mikrofon.
– Frågan om dold kamera är en fråga om etik och inte om juridik, påpekade Nils Hansson. Vi måste diskutera och göra en avvägning mellan allmänintresset och eventuell skada för den enskilde. Men frågar någon rent ut om man kommer med dold kamera måste man ju förhålla sig till det.
Och till sist några program vi inte får missa – inom kort utlovades en rejäl granskning av medierna.
– Ni kommer att få ert lystmäte, utlovade Nils Hansson.
Text: Madeleine Sahlman
Foto: Ingemar Gustafsson
…………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Folkomröstningen i Göteborg
Politikerna i Göteborg överraskades av siffrorna 57% emot och 43% för i folkomröstningen om trängselskatt. Men det är inte säkert att resultatet fått samma utgång om politikerna från början valt att kalla det för något helt annat, som exempelvis infrastrukturskatt. Den slutsatsen var inte helt främmande för Folke Johansson, inbjuden föreläsare hos Västsveriges Jounalistseniorer, som på Tjugondag Knut valde att dra igång vårens aktiviteter.
Många medlemmar infann sig för att höra professor emeritus Folke Johansson, välkänd statsvetare vid Göteborgs universitet, förklara folkomröstningsinstitutet, som är något av hans specialämne. En bidragande orsak till att han ofta anlitas av just media som expert i ämnet. Han försökte också ge en liten förklaring till varför politikerna inte gör som folk vill.
─ Folkomröstningar i Sverige är endast rådgivande och inte beslutande. Enda gången som en folkomröstning i Sverige är beslutande är när det handlar om grundlagsändringar, förklarade han.
Men samtidigt betonade han att politikerna ofta inför en folkomröstning gärna framhåller att de självklart kommer att följa resultatet av omröstningen.
─ Att Sverige inte har beslutande folkomröstningar är också något unikt för oss, påpekade han. Övriga länder har beslutande folkomröstningar.
Folkomröstningar har blivit populärare på senare år och de kan genomföras både på riksnivå som lokal. Det har också hänt att man haft folkomröstning i en landstingsfråga.
På riksplanet är det framför allt sex stora folkomröstningar som etsat sig fast i folks medvetande: alkoholförbudet, allmänna tjänstepensionen (ATP), högertrafik, kärnkraftsfrågan, EU-frågan och införande av euro. I två av dessa gavs väljarna möjlighet att välja en av tre linjer. Något som inte gjorde uttolkningen av resultatet lättare.
─ Det har också gjort att väljarna tenderat att mer och mer tappa tilltron till politikerna. Oftast tar man till folkomröstning när de politiska partierna inte är överens, fortsatte Folke Johansson.
Men det är heller inte ovanligt att det är folkviljan som kräver en omröstning. Tidigare gällde att minst fem procent av valmanskåren skulle stå bakom kravet och att en enkel majoritet i fullmäktige biföll för att det skulle bli av. Sedan 2011 krävs det tio procent av valmanskåren och att två tredjedelar av ledamöterna i kommunfullmäktige ställer sig bakom kravet för att det ska gå igenom. Något som resulterat i att vi sedan 2011 haft 44 krav på omröstning, men att bara 31 har genomförts.
Den mest omtalade av dessa är utan tvekan folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg.
─ En skatt som ska finansiera västsvenska paketet och inte i första hand minska trängseln på Göteborgs gator, till skillnad mot i Stockholm, där den hade som huvudsyfte att minska just trängseln, påpekade han vidare.
─ Alla mätningar inför 14 september förra året visade att det skulle bli ja till trängselskatten. Men så började det debatteras om just Västlänken strax innan valet och folk kopplade samman de två frågorna.
Göteborgs Tidningen drev frågan i sina spalter och gav stort stöd åt Vägvalet, som bildats som en protest mot trängselskatten. Och så kom strax före valet moderaten Martin Wannholts ifrågasättande, som vände opinionen ytterligare. Hade politikerna varit mer lyhörda tidigare för vad medborgarna tyckte och vågat ta debatten och kanske öppnat för omförhandlingar, hade valutgången kanske blivit en annan.
─ Det är inte omöjligt att ett annat namn på trängselskatten också hade kunnat påverka valutgången. Göteborgs kommunpolitiker har långt kvar tills de har återvunnit medborgarnas förtroende igen. De har inte gjort det bättre efter valet genom att komma med en rad olika besked om hur man ska gå vidare, framhöll han.
Detta till trots tror han inte att folkomröstingsinstitutet spelat ut sin roll i det svenska politiska livet.
Text: Leif Montell
Foto: Ulla Avermalm
……………………………………………………………………………………………………………………………………………….
