15 VJS:are lärde sig mer om funkisstilen

Anne Brügge tog med oss på en stadsvandring i arkitekten Ingrid Wallbergs fotspår och visade byggnadsritningar som finns i hennes bok.

I stadsdelarna Skår och Bö i Örgryte byggdes många funkishus på 1930- och 40-talen. En drivande kraft bakom den utvecklingen var arkitekten Ingrid Wallberg (1890-1965), som 1928 blev Sveriges första kvinna med eget ritkontor. Hon ritade själv flera av husen, såväl villor som radhus och flerfamiljshus.

Nästan hundra år senare, fredagen den 25 oktober 2024, deltog 15 VJS:are i en stadsvandring i området, ledd av kollegan Anne Brügge, som för fyra år sedan gav ut boken ”Ingrid Wallberg: arkitekt och funktionalist”.

Stadsvandringen med Anne Brügge började här vid Stora Gårda.

Vi träffades vid herrgården Stora Gårda, dit Wallberg flyttade när hon gifte sig med stadens dåvarande stadsingenjör Albert Lilienberg 1909. Paret skilde sig 1927 men Ingrid Wallberg bodde kvar här hela livet.

Anne Brügge gav oss en initierad beskrivning av den kvinnliga pionjären Wallberg som person, arkitekt och företagsledare. Parallellt med arkitektbyrån i Göteborg var hon från 1934 och livet ut starkt engagerad i familjeföretaget Wallbergs Fabriks AB i Halmstad, som handlade med bland annat tegel och konfektion. Nämnas kan att avstyckningar och markförsäljningar runt Stora Gårda hjälpte till att klara familjeföretagets ekonomi i början av 30-talet. Gården bestod till en början av 11 hektar mark, ungefär lika stort som 22 fotbollsplaner.

Vi gick sedan till korsningen Prytzgatan-Olof Skötkonungsgatan, där en av Wallbergs mest kända byggnader ligger – en villa som efter bygglovsturer ända upp på regeringsnivå stod klar 1935. Den pryder för övrigt omslaget till Annes bok. Tanken var att Ingrid Wallberg och sonen Björn, född 1917, skulle flytta in där men hans tragiska död i en jaktolycka 1934 fick henne att släppa den tanken och bo kvar på Stora Gårda.

VJS-gruppen utanför Villa Wallberg.

Medan vi betraktade villan förklarade Anne Brügge att en typisk sak för ett funkishus är att det man tar av marken vid byggnationen läggs tillbaka på en terrass på taket. Ingrid Wallberg och hennes medarbetare Alfred Roth ritade till och med hyreshus med gungor och sandlådor på taken.

– Det blev inte så här, konstaterade Anne vid den ståtliga villan, som numera är uppe i ett värde av minst 14 miljoner kronor, priset vid senaste ägarbytet.

Vi gick vidare till bron över spårvagnsspåren vid hållplatsen Ekmanska. Därifrån har man bra uppsikt över Bö och ett av hyreshusen som Wallberg ritade. Anne pekade särskilt på en speciell detalj, den sneda alkoven som sticker ut på ena kortsidan av byggnaden med fönster som fångar upp ljuset från söder. På husets andra sida finns en typ av franska balkonger, som Ingrid Wallberg var med och införde i Sverige.

Hyreshuset i Bö, bakom Anne Brügge, är ritat av Ingrid Wallberg.

Vi tog oss vidare in i Bö och tittade på såväl parhus som radhus, signerade arkitekt Ingrid Wallberg. Radhusen vid Brödragatan stod klara i slutet av 30-talet och är lika omskrivna som villan vid Prytzgatan. Dessa radhus har den för funkisen så typiska takterrassen.

På närbelägna Bångejordsgatan ligger den allra första funkisradhuslängan. Vi fick veta att flera boende här har inrett sina hem i 30-talsstil. En av radhusägarna fick syn på oss och visade entusiastiskt runt i sitt hem.

Ingrid Wallbergs skapelser finns framför allt i Göteborg, förutom i det här området även bland annat på Guldheden och Hisingen. Hon har också ritat en hel del hus i barndomsstaden Halmstad.

Allt som allt var det en intressant och givande stadsvandring i skönt höstväder.

Text och foto: Stefan Samuelsson

Landets första radhuslänga i funkisstil finns på Bångejordsgatan i Bö.

Stadsvandring i Örgryte med Anne Brügge i arkitekten Ingrid Wallbergs fotspår.

Stadsvandring i Örgryte med Anne Brügge i arkitekten Ingrid Wallbergs fotspår.

I mitten Ingrid Wallbergs version av franska balkonger. Hyreshuset i Bö byggdes 1948.

——————–

VJS på resa: Den gröna ön visade upp sig från sin bästa sida

Hela gruppen samlad runt vår guide Peter Ellsén på torget i Galway.

Klockan var runt halv sex på tisdagsmorgonen 3 september och en del välbekanta ansikten började dyka i ankomsthallen på Landvetter. Det var dags för VJS – Västsveriges Journalistseniorer – att återuppta sina utlandsresor sedan pandemin hade satt stopp för dom.

Den här gången hade vi bestämt oss för att besöka den gröna ön: Irland. För att få ihop en tillräckligt stor grupp bjöd vi också in systerföreningen Skånes Journalistseniorer. Vi blev till slut 33 deltagare, vara en tredjedel från Skåne. Vi skulle varit några fler men sjukdom i sista minuten tvingade några avstå från resan.

Via Arlanda tog vid oss så till Dublin där vi fick vänta in våra skånska vänner som flugit från Kastrup. Genom att flyga så tidigt vann vi mycket tid och kunde sedan vi lämnat våra väskor på hotellet redan vid lunchtid promenera till vårt första besöksmål: Trinity College och utställningen Book of Kells, att jämföra med vårt svenska Riksarkiv. Oerhört intressant.

Long Room, Trinity college. Foto: Jan Arell

Se fler av Jan Arells bilder från resan i vår Facebookgrupp >>

Kvällen skulle egentligen varit fri, men vår eminente reseledare och guide Peter Ellsén hade varit förutseende nog att boka in oss på ett populärt matställe en bit från hotellet, dit vi alla begav oss.

Tanken var att vi skulle få en chans att lära känna varandra i gruppen och kanske presentera oss för varandra. Det kunde vi glömma. Akustiken i irländska matsalar/pubar är inte sådan att normal samtalston är möjlig. Då ska man ha röst som överfuriren på kaserngården när han drillade oss i exercis.

Dagen efter inleddes med en stadsrundtur i buss, uppdelad i två block. Däremellan hann vi med ett besök på det välkända bryggeriet Guinness. När det bryggeriet anlades skrevs ett historiskt markavtal. Man hyr marken på sådär 10 000 år och avtalet finns väl bevarat under pansarglas i entrén. Snacka om bra markaffär!

Vi fick lära oss allt om hur man brygger ölet och besöket avslutades med provsmakning längst upp i anläggningens skybar. Här har svenska bryggeriet något att ta efter. Köpenhamn har ett liknande koncept hos Carlsberg. När får vi ett hos Pripps i Göteborg? Det lockar garanterat turister.

Kvällen andra dagen fick vi för oss själva och min rumskamrat Björn Hansson och jag valde att leta upp en musikpub där vi under några timmar kunde njuta av två otroligt duktiga musiker som verkligen kunde hantera gitarr och banjo. Riktigt härlig irländsk folkmusik.

Det blev sedan mer irländsk folkmusik på pubar på orterna vi bodde på. På en av pubarna satt Björn och jag i flera timmar och lyssnade på fyra unga grabbar (två brödrapar) som på tre dragspel och en flöjt bjöd på folkmusik med ungdomlig entusiasm. Duktiga på att sjunga var de också.

De fyra grabbarna som bjöd på fantastisk fin folkmusik.

En kväll tillbringades på galoppbanan i Killarney där gruppen Celtic Steps har sin hemmascen. Det är åtta dansare (fyra tjejer och fyra killar) samt fem oerhört duktiga musiker som bjuder på en show som är något alldeles extra. Tack Peter för att du tog oss med på den. Det var steppdans, sång och musik av högsta klass.

I Kilkenny hamnade vi på en musikpub ägt av bryggeriet Sullivan, bildat på 1700-talet. Det var folkmusik av det lite modernare slaget, men mycket njutbart. Dessutom kunde man få testa tre olika sorters öl: en stout, en red och en gold, där glasen placeras på en bricka med hål för glasen. Perfekt när du skulle ta glasen till bordet.

Vi testar öl och lyssnar på musik på Sullivans Bryggeris bar i Kilkenny.

Vi besökte naturligtvis de branta klipporna vid Moher och gjorde rundturen Ring of Kerry, vilket innebär landskap med höga berg och gröna, djupa dalar. Vi tittade på gamla slott och besåg typ hembygdsgårdar som visade hur man försörjde sig förr i tiden.

I Galway fick vi chansen att äta fisk & chips på en restaurang som är berömd för den maträtten. Annars var kanske just maten inte resans största behållning. Och definitivt inte hotellens och restaurangernas matsalar. Arkitekterna har aldrig hört talas om att akustikexperter vet hur man dämpar ljud i lokaler med hårda tak, golv och väggar.

Vi hann också med ett besök på ett spritbränneri: Teeling Whiskey Distillery. Irland var en gång i tiden världens främsta tillverkare och distributör av whiskey. I början förra århundradet gick luften ur den handeln. Nu laddar man för ta tillbaka lite av marknaden.

Interiör från Teeling Whiskey Distillery. Spriten destilleras i de tre kopparpannorna.

Teeling återuppstod runt 2012 och är i dag åter stora. De skiljer sig lite från övriga whiskeybrännerier då de destillerar sin sprit tre gånger, inte två som övriga. Dessutom har man en något högre alkoholstyrka än övriga, då Teeling håller 46 procent mot övrigas 40 procent. Vi fick en intressant rundvandring i anläggningen och avslutade med en provsmakning. Trots sin högre styrka var den faktiskt riktigt god och rund i smaken.

Den gröna ön är ju känd för att av årets 365 dagar brukar de flesta på ett eller annat sätt bjuda på regn. Av det såg vi inget. Jag tror det regnade totalt några timmar under de åtta dagar vi var där. Och det var under resans första dygn, i Dublin. Det var några korta skurar som snabbt gick över. Mulet var det, liksom disigt av och till, men påfallande ofta kunde vi faktiskt njuta av sol.

Då var det betydligt tristare väder som Göteborg bjöd på när vi landade där sent på eftermiddagen 10 september. Själv gick jag i regn från stationen i Alingsås till lägenheten. Som tur var inget ösregn, men blöt blev jag.

Text och foto:
Leif Montell

Fler bilder finns här (skrolla längst ner i artikeln) >>

——————–

Utställningen som gör teaterbesöken intressantare

Lis Hellström- Sveningson tog oss med på en rundvandring i den göteborgska teaterhistorien.

Visst är den spännande, teaterns värld.

Det erfor de tolv medlemmar i VJS, Västsveriges Journalistseniorer, som hörsammat inbjudan att besöka Göteborgs Stadsmuseum och dess utställning Frispel.

Det är en utställning som berättar historien om hur teatern blev en del av Göteborgs kulturliv. Det började så smått redan på 1700-talet, växte sakta men säkert för att blomma ut på allvar efter förra sekelskiftet.

Det fanns en period när det var gott om scener i Göteborg, med olika inriktning. Här har funnits scener för alla olika inriktningar, både tal- och musikteater och inte att förglömma dans.

Om allt detta berättar utställningen på museets tredje våning, inte helt lätt att hitta om man inte varit på museet tidigare. Texten till utställningen har VJS:s egen styrelseledamot Lis Hellström Sveningson stått för och därför föll det sig helt naturligt att det var hon som guidade oss runt på utställningen.

Utställningens namn, Frispel, gör gärna att man förleds att tro att den bara handlar om de fria teatergrupperna men var lugn. Här får man HELA historien.

Ta gärna vägen förbi Stadsmuseet och besök utställningen. Efter det blir säkert kommande teaterbesök intressantare.

Text och foto:
Leif Montell

Lennart Karlsson spanar in några av bilderna på utställningen.

Mycket att se och mycket att fundera över.

FRISPEL – scenkonst i förvandling 1960-2000. Göteborgs Stadsmuseum. Foto: Kristin Lidell.

——————–

Lärorik vandring förbi spioncentralerna i andra världskrigets Göteborg

Både Flygarns Haga, till höger i bakgrunden, och Röhsska museet spelade roll i agenternas Göteborg under andra världskriget.

I Göteborg fanns två svenska och tre utländska spioncentraler under andra världskriget. Agentvandringen med historikern Lars Hansson passerade såväl byggnaderna där de var inhysta som flera andra historiskt intressanta platser i centrala staden.

25 nyfikna VJS:are deltog i vandringen i strålande majsol. Vi utgick från slussen vid ingången till Trädgårdsföreningen. Här i slusshuset satt Göteborgs säkerhetspolis och fotograferade dem som gick in till och ut från det tyska generalkonsultatet i posthuset på andra sidan av Fattighusån. Konsulatet var tyskarnas spioncentral i staden.

– De höll till på fjärde våningen. Nazistfanor hängde ut från fönstren, berättade Lars Hansson, som dock inte har hittat något foto på det nazidraperade posthuset.

Här inleddes agentvandringen. I posthuset där borta hade tyskarna sitt konsulat och sin spioncentral.

Vi gick sedan över Drottningtorget till Hotell Eggers, där många utländska gäster tog in, även tyskar. Här fick vi veta att hotelldirektören tog ner alla flaggstängerna och sa att de var på reparation – för att slippa hissa nazistfanan.

Gustav Adolfs torg var nästa anhalt. Lars Hansson pekade mot Nordstan och berättade att de svenska nazisterna hade sitt högkvarter i gamla Östra Nordstan under nästan hela 1930-talet. Sedan vände han blicken mot Börshuset och lyfte fram den lokale S-ledaren Ernst Jungen, stadsfullmäktiges ordförande under kriget.

– Han var så nära en försvarsledare man kan komma i Göteborg, sa Hansson.

Ytterligare en huvudvridning och vi betraktar Rådhuset, där det avhandlades påstådda tryckfrihetsbrott men spionrättegångar hölls på Härlanda fängelse under stor sekretess. Handlingarna blev offentliga först efter 70 år, alltså från 2010 och framåt. Mellan 100 och 120 sådana rättegångar blev det, enligt Lars Hansson. Bland de dömda fanns både svenskar och personer från andra länder – och spionerandet var inte enbart riktat mot Sverige utan i en del fall mot andra länder.

Börje Andersson berättade minnen från Handelstidningen.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings huvudredaktör Torgny Segerstedts envisa kamp mot nazismen gjorde honom legendarisk. Vi stannade till vid GHT-huset i hörnet Köpmansgatan-Tyggårdsgatan och fick ta del av såväl Lars Hanssons berättelse som den forne GHT-medarbetaren Börje Anderssons minnen härifrån.

– Torgny Segerstedt ville inte bli tillfångatagen levande av nazisterna och fick hjälp av polismästaren att skaffa en pistol och att provskjuta med den, sa Hansson bland annat.

Därifrån tågade vi till bron över Stora Hamnkanalen intill Stadsmuseet, som var en av två svenska spioncentraler under kriget. Museichefen Stig Roth var chef för den västsvenska avdelningen M-gruppen inom C-byrån, Försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, som samarbetade med den norska motståndsrörelsen.

På andra sidan av hamnkanalen fanns det amerikanska konsulatet, vägg i vägg med landshövdingens residens. Det konsulatet var förstås också en spioncentral.

I telegrafhuset vid Kaserntorget avkodades tyska telegram.

Utanför Telegrafverkets hus vid Kaserntorget berättade Lars Hansson om den hemliga verksamheten som pågick längst upp i den pampiga byggnaden. Tyska telegram mellan Berlin och Oslo avkodades av ett antal kvinnliga medarbetare och lästes under ett par års tid i början av kriget. Informationen sändes vidare till Stockholm. Dessutom avlyssnades en gång ett telefonsamtal mellan en upprörd Hitler och tyskarnas ambassadör i Oslo.

Hagaplan var nästa stopp på vår agentvandring och en tillbakablick över två andra kända anti-nazister och förkämpar för fred och frihet. Här finns både Raoul Wallenberg Monument, skapad av konstnären Christina Gyllenhammar, och skulpturen Aktivisten, det vill säga Ingrid Segerstedt Wiberg, av konstnären Johan Malmström.

Efter att ha vandrat längs Vasagatan kom vi så till Röhsska museet, där svenskarnas andra spioncentral var inhyst, ledd av museichefen Gustaf Munthe. Två göteborgska museichefer samarbetade alltså nära i den hemliga underrättelsetjänsten.

Intill Röhsska ligger än i dag Flygarns Haga, under andra världskriget ett av stadens spionkaféer. Här samlades sjömän som spioner försökte värva, spioner som i sin tur jagades av stadens säkerhetspolis.

Slutet på agentvandringen. I denna byggnad låg det brittiska konsultatet och deras spioncentral.

Agentvandringen avslutades efter drygt två och en halv timme vid Avenyn 1, där britterna hade sitt konsulat och således även sin spioncentral. Lars Hansson berättade bland annat att hela källaren var full av vapen.

Vi sög åt oss så mycket information vi förmådde och kunde sedan bara tacka historikern Hansson för en lärorik och initierad vandring genom Göteborg. Den som i lugn och ro vill ta del av hans forskningsrön kan kolla in hans bok Göteborg under krigshot – i skuggan av andra världskriget, som nyligen har getts ut.

Lars Hansson höll ett föredrag hos VJS tidigare i år. Läs om det här >>

Text: Stefan Samuelsson
Foto: Bror Augustsson

Se fler bilder från vandringen här >>

——————–

Avtackade vid annorlunda årsmöte

Carin Linnér och Börje Andersson tackades för sina mångåriga insatser i VJS styrelse av Leif Montell. Anki Raun avgår också men kunde inte vara med på årsmötet.

Varför inte prova något annorlunda tyckte vi i styrelsen för Västsveriges Journalistseniorer – VJS. Alltså bokade vi årets årsmöte i samma hus som vi höll vår 50-årsfest, GTS Konferens & Festlokal.

Anledningen var rätt simpel: vi slapp att själva ta hand om den planerade förtäringen i samband med mötet.

Av den anledningen var vi ett 30-tal personer som samlades måndag 18 mars för att på knappa timmen hålla årsmöte innan vi fick oss en massa spännande kunskap till livs av professor Ingela Wadbring!

Mötesordförande Börje Andersson och föreningens ordförande Leif Montell, här mötessekreterare.

Ordföranden, Leif Montell, hälsade välkommen och lämnade raskt över ordförandeklubban till Börje Andersson då föreningens ordinarie sekreterare var sjuk. Pennan sköttes sedan av Leif, som efter att föreningens ekonomi under 2023 redovisats och befunnits vara god samtt föreningens verksamhet varit tämligen livlig av verksamhetsberättelsen att döma, blev omvald som VJS ordförande under 2024 liksom stora delar av den avgående styrelsen.

Nya i VJS styrelse för 2024 blev Lis Hellström Sveningson som ordinarie ledamot och Ulf Caresten och Lasse Råde som suppleanter. Lämnade styrelsen gjorde Carin Linnér, Börje Andersson och Anki Raun.

Länk till protokollet och verksamhetsberättelsen >>

Nämnde jag att den avgående styrelsen beviljades ansvarsfrihet? Men det gjorde den. Och årsmötet följde en tradition som började med det ryska anfallet mot Ukraina. Årsmötet beslöt skänka bidrag om 5 000 kr till vardera UNHCR och SJFs fond för ukrainska journalister samt nytt i år, 5 000 kr till Reportrar utan Gränser med anledning av striderna i Gaza.

Patrik Paulsson, Carin Linnér, Cissi Krönlein och Hans Burell i samspråk under pausen.

Det fick avsluta själva årsmötet och vi lämnade glatt över ordet till Ingela Wadbring som inledde med att ge oss en genomkörare av läget i det svenska medielandskapet. Det tog inte lång stund för oss att inse att den värld med papperstidningar och etermedia som de flesta av vuxit med och jobbat i, den finns knappt längre.

Det tog 100 år för papperstidningen att bli en etablerad nyhetsplattform. Det tog två år för de smarta telefonerna att bli etablerade.

Den nya styrelsen kommer att presenteras mer utförligt på vår hemsida  inom kort. Kanske ska vi också försöka få er att hitta både till hemsidan, men också till den slutna Facebook-grupp VJS har. Den kan användas av er VJS-are om ni vill hitta på något som inte vi i styrelsen arrangerar.

Leif Montell
Ordförande VJS – Västsveriges Journalistseniorer

Foto: Stefan Samuelsson

——————–

Uppskattat besök av mångsysslande professor

Sanna och Bertil Kilner tittar närmare på Ingela Wadbrings smycken.

Årsmötets gäst Ingela Wadbring hann med att hålla två mycket uppskattade föredrag för oss 30-talet VJS:are som hade samlats.

Alingsåsaren Ingela Wadbring är professor i medieutveckling och journalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Först bjöd hon på axplock ur ”Det svenska medielandskapet”, som numera är namnet på den klassiska bok som Stig Hadenius och Lennart Weibull gav ut från början, den som först hette ”Press, radio och tv” och sedan ”Massmedier”.

Nu kommer den 17:e upplagan, med Ingela Wadbring som medförfattare. Fokus ligger på  kampen om opinionsbildningen och journalistiken.

— Kanske är det sista upplagan som utgår från traditionella medier, sa hon.

Mycket har förändrats. Det finns till exempel inte längre några klara gränser mellan skriven text, radio och tv. Och de sociala medierna har en given plats i det här sammanhanget sedan flera år tillbaka.

Ingela kom bland annat in på så kallad plattformslogik, att allt är mätbart och inget är beständigt — en självklarhet för dagens unga.

— Kidsen har sin främsta nyhetsinhämtning på TikTok, konstaterade hon krasst.

Undersökningen Mediebarometern från 2022 visar detta svart på vitt. 15-24-åringar lägger cirka 130 minuter om dagen på sociala medier, 65-85-åringar knappt 30 minuter. För tablåbelagd tv och direktsänd radio är förhållandet ungefär tvärtom.

En av förra valrörelsens viktigaste mediehändelser för unga väljare var influencern Margaux Dietz partiledarutfrågningar på Youtube.

— En spännande utveckling, sa Ingela Wadbring.

Ingela Wadbring berättade om ett medielandskap som har förändrats mycket de senaste åren.

Finns det då något hopp för de traditionella medierna och dess journalister? Jodå, enligt medieprofessorn, som pekade på att mediernas viktigaste roll i demokratin alltmer är att granska. Att informera och att vara forum för debatt står inte längre lika högt upp på dagordningen.

— Bara mediehus kan hålla igång kontinuiteten i granskandet, sa Ingela Wadbring.

Dessutom förutspådde hon att det kanske framöver ännu mer än tidigare kan behövas redaktioner som har kompetens att bedöma vad som är sant och falskt, med tanke på dagens flöde av ”fake news” och risk för AI-manipulerade nyheter.

En av Wadbrings avslutande reflektioner var att nyhetsjournalistiken kommer att fortleva men inte prägla samhället på samma sätt som idag. Det finns en risk för ett större gap mellan en medveten elit och övriga.

Hur journalistiken ska finansieras är förstås en stor och avgörande fråga. Ingela Wadbring kom även in på det nya mediestödet som ingen ännu vet exakt hur det faller ut. Klart är att fokus har flyttats från företag och opinionsbildning till medborgare och lokala nyheter.

Förlorare blir främst andratidningar och nationella tidningar. Nedläggningar är att vänta, enligt medieprofessorn.

Mångsysslaren Ingela Wadbring vill ha något handfast att göra vid sidan om det akademiska.

Hon gör konst av luffarslöjd

Efter fikapausen och mingel var det dags för Ingela Wadbring att berätta om sin trådkonst. Hon gick första kursen i luffarslöjd för 20-25 år sedan.

Det har nog alltid funnits en ådra i mig att jobba med något annat än akademin, något med händerna, berättade hon för VJS:arna när medieföredraget var avklarat.

Sedan började jag laborera med det efter några år, tillade hon.

Det man behöver är tråd och tänger, plattång, rundtång och avbitare.

Det kallas luffarslöjd många av de luffare som förr vandrade omkring på vägarna tillverkade vardagsföremål i järntråd, som de gav i utbyte för ett mål mat eller en övernattning i någon gård. Det var ofta saker till hushållet, som underlägg till kaffepannan, brödkorgar och ljusstakar.

Ingela Wadbring har utvecklat sin egen form av luffarslöjd, ett skapande som snarast kan kallas trådkonst.

Hon använder koppartråd, aluminiumtråd och järntråd, såväl ståltråd som rostfri och galvaniserad tråd.

De är olika i sin konsistens.

Jag måste alltid ha handskar på mig.

Men hon har också andra hjälpmedel för att kunna forma de långa metalltrådarna hemma i ateljén utanför Alingsås.

Jag har en man som är en fena på att göra de verktyg jag behöver.

Hon frågade sig var gränsen går mellan att vara konstnär, konsthantverkare och slöjdare.

Det känns lite förment att kalla sig konstnär.

Men många av hennes skapelser får ändå med rätta betecknas som konst. Favoritfiguren är träd.

Det är en form som jag tycker mycket om. Det är något vackert över träd som jag fastnat fullständigt för.

Ofta sätter hon in ett träd, ibland tillsammans med en gunga, i en lagom sliten ram. VJS:arna fick se flera exempel på Ingelas verk, allt från sådana inramade träd till smycken. Till sommaren ställer hon för övrigt ut i Strandverket på Marstrand.

Den energiska medieprofessorn har också provat på annat skapande. Just nu är det abstrakt landskapsmåleri som gäller. Men allra roligast är att skriva romaner, förklarade hon för oss. Hennes tredje relationsroman, med titeln Livet ut, har nyligen lanserats.

Text och foto: Stefan Samuelsson

——————–

30-tal trotsade stormen för att lära mer om Göteborg under kriget

Lars Hansson hade mycket att berätta om bland annat spioner i Göteborg.

Göteborg, liksom övriga Sverige, låg ju försvarslöst när andra världskriget bröt ut. I stället för tyska soldater dök det upp tyska spioner. Och brittiska spioner och amerikanska spioner.

Röhsska museet blev centrum för den svenska underrättelseverksamheten i stan. Till Göteborg kom även en stor mängd flyktingar från Danmark och Norge. Från Göteborg exporterades SKF:s kullager till Tyskland vilket inte var så populärt hos de allierade.

Detta och mycket mer redogjorde historikern Lars Hansson för då han besökte journalistseniorerna den 23 februari.

Lars Hanssons nya bok Göteborgs under krigshot skulle snart komma ut. Så författaren kunde berätta en del om innehållet.

Några av dem som anmält sig till mötet hade lämnat återbud på grund av stormen som lamslog delar av tågtrafiken. Ändå kom ett 30-tal seniorer för att lära mer om den storm andra världskriget innebar.

VJS-medlemmen och kulturjournalisten Anne Brügge passade på att prata om sin bok om Ingrid Wallberg, en av Sveriges första kvinnliga arkitekter som satsade på funktionalismen. Hon har bland annat ritat funkisvillor i Örgryte i Göteborg. Anne Brügge planerar för ett nytryck av boken i höst.

Text: Börje Andersson
Foto: Bror Augustsson

Anne Brügge passade på att berätta om sin bok om arkitekten Ingrid Wallberg.

Lars Hanssons föredrag lockade ett 30-tal VJS:are.

Lars Hansson är historiker och forskare vid Göteborgs Universitet.

——————–

Anders Malmsten om Stampens kritiserade tidningsköp: ”Inte så dumt tänkt”

Anders Malmsten visade bilder ur sin bok. 2009 fanns elva större ägare och flera mindre i den svenska dagspressen.

Han kommer med en färsk hälsning från Peter Hjörne, lotsar oss genom en rad avgörande tidningsaffärer och ger till slut en trots allt någorlunda positiv framtidsbild för svenska dagstidningar.

Medieanalytikern Anders Malmsten har djupdykt i landsortspressens haveri under 2010-talet och skrivit boken Press Stopp, utgiven 2022. Hans besök hos Västsveriges Journalistseniorer och Svensk Mediehistorisk Förening lockar ett 30-tal åhörare till Haga församlingshem denna soliga tisdag i januari 2024.

Han tar dock avstamp i en fredagskväll för nästan 49 år sedan, närmare bestämt den 30 maj 1975. Då hade Nerikes Allehandas ägare Johan Ljung överraskande bestämt sig för att sälja NA samt Motala Tidning och Bergslagsposten.

– Allt har sin upprinnelse i den här stunden, säger Anders Malmsten och håller upp ett foto på Johan Ljung tillsammans med den liberale chefredaktören Anders Clason och en reporter utanför NA-borgen i centrala Örebro.

Anders Malmsten visar upp bilden på NA:s chefredaktör Anders Clason, ägaren Johan Ljung och en reporter.

Anders Clason agerade snabbt för att tidningen skulle förbli liberal. Han ringde till såväl folkpartiledaren Gunnar Helén som statsministern Olof Palme och centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Jämfört med affärerna i branschen på senare år skedde det på anmärkningsvärt hög nivå.

– 2018 säljs hälften av Sveriges dagstidningar på ett halvår och ingen reagerar, konstaterar Anders Malmsten.

Det blev Göteborgs-Posten och fem andra liberala tidningar, bland andra VLT i Västerås, som tillsammans med den liberala Stiftelsen Pressorganisation köpte NA. När Stampen 2003 köpte in sig i, och säkrade kontrollen över, VLT var det ett steg mot att skapa en stor mediekoncern som inte styrdes från Stockholm.

VJS-ordföranden Leif Montell hälsade Anders Malmsten välkommen.

Anders Malmstens slutsats är att flera olika orsaker samspelade till den djupa krisen på 2010-talet och till att flera koncerner tvingades ta in norska ägare.

– Ingen förutsåg nästan någonting av det som skulle hända, inte förståsigpåarna heller, inte hur det skulle ske, säger han till de församlade VJS:arna och mediehistorikerna.

Han pekar bland annat på att finanskraschen 2008 kom vid sämsta tänkbara tidpunkt för kraftigt belånade Stampen. Lågkonjunkturen medförde, precis som nu, att annonsmarknaden dök.

Att Stampen och Mittmedia inte klarade sig på egen hand medan Bonnier gjorde det beskriver Anders Malmsten som tajming och tur samtidigt som han kritiserar Stampen och Mittmedia för misskötsel. Den som vill sätta sig in i alla turer och dessutom läsa mer om Gota Media ocn de andra tidningskoncernerna kan med fördel läsa hans bok.

Den främsta orsaken till dagspressens kris var dock att annonsörerna inte kom tillbaka som de brukade när konjunkturen vände uppåt igen 4-5 år senare.

Då hade Facebook etablerat sig ordentligt och tillsammans med Google tog teknikjättarna alltmer av annonserna. Dagstidningarnas affärsmodell slogs sönder.

Åhörarna i församlingshemmet nickar igenkännande. Flera av dem jobbade på G-P vid den tiden.

Ett annat betydelsefullt årtal är 2005, kanske det mest avgörande för den kommande omvandlingen av Tidningssverige. Då bjöds tio centertidningar ut till försäljning. ”Alla” ville köpa och Stampen segrade återigen, tillsammans med Mittmedia och VLT.

Ytterligare två år senare, 2007, hade Stampen, helt eller delvis, fått kontroll över 20 dagstidningar. Stampen var störst i landet, till och med större än Bonniers, och tog på sig rollen, menar Malmsten, att stärka och samordna dagspressen även om man visste att det också innebar en stor risk .

2007 var den svenska pressens annonsintäkter rekordstora, men tiderna blev som bekant mycket sämre och i april 2019 sålde familjen Hjörne Stampen till norska koncernen Polaris Media, vars största ägare är Schibsted och näst största är värmländska NWT-gruppen.

Bonniers hade för övrigt försökt köpa Stampen, men fått nobben.

Vd:n Tomas Brunegård och ägaren Peter Hjörne fick utstå hård kritik för att ha gjort dåliga affärer och inte begripit vart utvecklingen var på väg. Anders Malmsten hävdar att den beskrivningen inte stämmer.

”Det var inte så dumt tänkt att köpa upp dagstidningar 2005”, skriver Malmsten i sin bok och fortsätter lite längre fram:

”Det är inte heller så att famösa aktieutdelningar och bonusar under nedgångsåren var så höga att de hade någon egentlig betydelse. Och det stämmer absolut inte att de som gick under hade missat att digitaliseringen var på väg att stöpa om branschen.”

Men Stampen och Mittmedia gjorde ändå en del fel, enligt Malmsten.

”De klarade inte att genomföra vad de hade föresatt sig på ett klokt sätt; de tog båda sig an bördor som de till slut inte förmådde bära”, skriver han.

Anders Malmsten hade åhörarna i sin hand.

Strax innan kaffet och åhörarnas många frågor säger Anders Malmsten att han trots allt tror på en framtid för dagspressen.

– Men det kommer inte att se ut som när vi jobbade där och inte som det gör idag heller, säger han.

Malmsten spår att tidningarna blir helt digitala om några år, att främst förstatidningarna kommer att överleva och att det blir färre journalister än idag men kanske ändå inte jättemycket färre.

Han hänvisar till att Pia Rehnquist, publicistisk chef för Bonnier News Local, har sagt att det krävs 800 prenumeranter per journalist.

– Och det krävs en helt annan journalistik. Det är två saker som fungerar, breaking news och fördjupning, är Anders Malmstens åsikt.

En av de många nyckelpersoner som han intervjuade för sin bok var Peter Hjörne. Dagen före föreläsningen hos VJS och Svensk Mediehistorisk Förening träffades de båda för första gången. Därav hälsningen till oss andra.

Text och bild: Stefan Samuelsson

Sedan sommaren 2021 kontrollerar tre ägargrupper alla dagstidningar i Sverige – utom Haparandabladet. Bild ur boken Press Stopp.