Hänt 2022

Lasse berättade om Lasse vid glad jullunch

Lasse Råde fick signera sin och Anna Brandebys bok om Lasse Brandeby.

Knö daj in fast dörra är trång, här är änna nåt på gång!
Det var trångt, stimmigt och glatt när 50-talet mogna journalistseniorer anträdde den årliga jullunchen på SS Marieholm, belägen bredvid GöteborgsOperan 7 december.

Solen flödade över älven och Karlatornet glänste. Ett digert julbord stod uppdukat med alla dess läckerheter.

Det bjöds på många läckerheter vid jullunchen på SS Marieholm.

Vid kaffet och osten tog journalisten Lasse Råde över showen. Han berättade underhållande om sin långa vänskap med journalisten, komikern och musikern, Lasse Brandeby. Brandeby gick bort 2011 och hans dotter Anna började skriva ner minnen om sin omtyckta pappa. Lasse Råde och dottern Anna Brandeby har tillsammans skrivit boken om Lasse Brandeby som nyligen getts ut.

– Lasse var ju en makalös historieberättare. Han hade så många anekdoter och dråpliga historier, så satt man med honom på krogen så kunde man upptäcka att solen höll på att gå upp utanför, berättade Råde.

Lasse Brandebys alter ego, Kurt Olsson är väl den mest kända figuren signerad Brandeby. Kurt Olsson slog igenom i lokalradion, Radio Göteborg i slutet av 1970-talet.

• En lyssnare tyckte att den där Olsson på onsdagarna var kul att lyssna till. Men han blandade ihop Leif ”Loket” Olsson och Kurt Olsson!

Lasse Brandeby hade vänstersympatier och ömmade särskilt för för flyktingar som kom från krigshärjade områden upp till kalla Norden, där de fick bo ute i skogen i baracker.

• Vi är ett rikt land och måste ha råd att ta emot dem som kommer på ett drägligt sätt, tyckte Lasse.

Lasse Brandeby ligger begravd på Västra Kyrkogården och på hans gravsten står det; ”Vad gör jag nu då?”

Och strax bredvid Lasses grav finns Kurt Olssons familjegrav.
En händelse som ser ut som en tanke….
Text: Lars Bred
Foto: Thore Leykauff

Fotnot: Den utannonserade gästen Mikael Hermansson, som skrivit boken ”Är det någon vits med Göteborg?”, blev sjuk och ersattes förtjänstfullt av Lasse Råde.

Anita Johansson och Eva Heyman var två av deltagarna.

Björn Hansson var en av dem som passade på att köpa boken om Lasse Brandeby.

Tid för samtal och diskussioner.

Tummen upp för jullunch ombord på SS Marieholm.

————————————————————

Den vassaste pennan och ett stycke mediehistoria

Ulla Berglindh, Tomas Odén (sittande) och Anders Franck hade mycket att berätta.

”Den som inte tar några risker, förlorar alla chanser.”
Torgny Segerstedt (1876-1945) levde hela sitt liv i den andan och blev Sveriges mest kända och stridbara antinazist.

1996 bildades Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne för att påminna om hans gärning och arbeta i hans anda för att främja demokrati och yttrandefrihet. Bland annat delar Stiftelsen ut priserna Frihetspennan och Frihetstonen, där det första går till en framstående publicist, medan det andra uppmärksammar musikens roll i kampen för frihet. Frihetspennan delas för övrigt ut varannan gång till en man, varannan gång till en kvinna.

Torgny Segerstedt, som var huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från 1917 och fram till sin död 1945, förstod tidigare än de flesta faran med den framväxande nazismen i Tyskland. Han fortsatte att publicera vass kritik av Hitlertyskland även när andra tidningar tystnade och han argumenterade vältaligt för vikten av yttrandefrihet.

Stiftelsen finansierar även en professur i Torgny Segerstedts namn vid Göteborgs Universitet, man ger ut en årlig skrift och ordnar föreläsningar.

Ulla Berglindh (vice ordförande) och Anders Franck i Stiftelsens styrelse hade mycket att berätta om Torgny Segerstedt och vad han stod för, mycket välbekant för den åldersgrupp, som VJS-seniorerna tillhör, men tydligen inte lika självklart för yngre generationer.

– Man borde kanske delta mer i den offentliga debatten och göra verksamheten mera synlig i övriga Sverige, menade Ulla Berglindh, eftersom det mesta rör sig i och kring Göteborg och är mindre känt i övriga landet.

Torgny Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt Wiberg, riksdagsledamot för Folkpartiet och mångårig andreredaktör och ledarskribent på Göteborgs-Posten, fortsatte sin fars gärning och fick motta mycken uppskattning och utmärkelser för sitt arbete, bland annat hyllades hon av såväl det svenska som norska kungaparet.

Även om Torgny Segerstedts offentliga gärning var särklassig i alla avseenden, så fanns också ett privatliv och ett förhållande till hustrun som i alla stycken inte var helt idealiskt, vilket några av mötesdeltagarna påpekade, och som också framgick av en TV-dokumentär för några år sedan. Delvis lär detta ha haft sin upprinnelse i en tragisk händelse, där parets son dog av stelkramp efter att ha skadat sig på ett rostigt stängsel.

Anders Franck och Ulla Berglindh gästade VJS den 11 november.

Förening med många namn
Thomas Odén och Anders Franck (jodå, han är även med i styrelsen för Svensk Mediehistorisk Förening) kunde berätta, att föreningen har sina rötter Föreningen Sveriges Tidningsmuseum, som bildades 1947 med uppgift att skapa ett presshistoriskt museum.

Föreningen har bytt namn några gånger. Svensk Presshistorisk Förening kom till 1999 och 20 år senare, 2019, ändrades namnet till Svensk Mediehistorisk Förening för att markera att verksamhet och uppgifter breddats.

Föreningen har också hetat Föreningen Sveriges Pressarkiv och Pressmuseum, eftersom man ville markera att man inte bara samlade in föremål utan också arkiv, men av ekonomiska skäl tvingades föreningen upphöra 1974 och de insamlade föremålen återlämnades till ägarna eller överlämnades till Nordiska museet. Arkiven och biblioteket överfördes till Riksarkivet. I syfte att försöka säkra den fortsatta nära kontakten mellan pressarkivet och tidningsvärlden bildades föreningen Pressarkivets vänner.

För att markera att föreningens verksamhet och uppgift väsentligt breddats ändrades namnet som nämnts 1999 till Svensk Presshistorisk Förening och av samma skäl ändrades namnet ytterligare en gång, 2019, eftersom föreningen intresserar sig för alla typer av mediers historia.

I uppgifterna för Svensk Mediehistorisk Förening ingår att stödja och stimulera den mediehistoriska forskningen i landet, bland annat genom att dela ut mediehistoriska stipendier, anordna seminarier och att ge ut en mediehistorisk årsbok.

Andra angelägna verksamhetsområden är att stimulera till internationella kontakter inom området och inte minst, att verka för att mediehistoriskt källmaterial bevaras.

Den som önskar bidra till bevarandet av mediehistorien kan bli medlem av föreningen. Det kostar 150 kronor per år.

Text: Björn Beckman
Foto: Leif Montell

Det blev engagerade diskussioner om såväl Torgny Segerstedt som om mediehistoria.

————————————————–

Flera av dem som kommit till träffen var före detta kollegor till Ulf Johansson.

Björn Johansson i samspråk med Kersti Raiend och Björn Hansson.

Över 20 journalistseniorer lyssnade till Ulf Johanssons berättelse om arbetet i Ukraina.

————————–

Lärorikt besök om ölpassion och vetenskap

Göran Lember, eventansvarig, guidade oss runt i lokalerna, som man nu är på väg att växa ur.

Dagen efter att ett gäng VJS:are den 9 september besökte Vegabryggeriet vid älvkanten på Ringön skrev Robert Lagerström i Två dagar: ”Det finns fördomar mot oss som gillar hantverksöl. En fjantig hipsterdricka som det löjlas med i Linnéstaden.”
Får väl erkänna att det är lite åt det hållet mina tankar gått. Men nu vet jag bättre!
Det här är en passion och en vetenskap och visst är det stor skillnad på en ”stor stark” och en ipa med citrussmak eller en porter med klar chokladdoft.

Ett knappt 15-tal medlemmar hade bestämt sig för att starta helgen med att trotsa regnet och på ganska krångliga vägar över Ringöns ruffiga industrimiljö leta sig fram till Vegabryggeriet. Väl där åt vi en god hamburgerlunch och fick oss sedan en guidad tur genom lokalerna med bryggeriets Göran Lember som ciceron.

Kan väl inte påstå att jag lyssnade så bra att jag kan brygga mitt eget öl efter detta, men här kommer några hårdfakta:
Vegabryggeriet startade 2010 några hundra meter bort på Stenkolsgatan. I nuvarande lokaler har man funnits sedan 2017 och sen några år tillbaka utökade med en pub- och restaurangdel.
I Göteborg finns ett 30-tal så kallade hantverksbryggerier och Göteborg räknas definitivt som Sveriges ölhuvudstad. 5-6 av bryggerierna är större än Vega, men Göran betonar att alla har ett väldigt gott samarbete inte minst vad gäller marknadsföring. Och Vega har av en öljournalist utnämnts till ett av Europas tio bästa bryggerier!

Linnéa är utbildad öltekniker och kunde berätta oerhört mycket om de fyra sorter som ingick i vår ölprovning.

Vega kommer med ungefär 20 olika öl årligen. Tolv finns alltid i sortimentet, resten experimenterar man fram efterhand. Det göteborgska är centralt och därför har deras öl namn som Azalea, Shoreline, West coast och Gotenius (efter varvet som ligger granne). Ungefär 3,5 vecka tar processen från ax till limpa, eller rättare sagt från humle till flaska. Nästan allt som produceras säljs i Göteborg, men visst vill man nå längre.

– Idag når vi väl ungefär till Kungälv, skrattar Göran, men det finns rätt långtgående planer på export, bland annat till Italien och Finland.
Men finnarna sägs inte vara intresserade av den alkoholfria öl, som det tagit bryggeriet ett halvår att experimentera fram!

Efter rundvandringen fick vi också möjlighet att provsmaka en handfull av de öl som produceras här. En riktigt trevlig och välsmakande avslutning innan vi gav oss ut i regnet igen.
Text: Carin Linnér
Foto: Leif Montell

Vid Vegabryggeriets hjärta.

————————–

En trotjänare tackades av

VJS ordförande Carin Linnér, till höger, tackade av Ulla Alvermalm för hennes insatser med hemsida och julpeng. Foto: Leif Montell

För de flesta medlemmarna i Västsveriges Journalistseniorer (VJS) är Ulla Alvermalm rätt okänd. Men de allra flesta av oss har någon gång haft kontakt med henne, på ett eller annat sätt.

Det är nämligen Ulla som under alla år hållit i VJS hemsida. Vid årsskiftet lämnade hon över det ansvaret, med ålderns rätt, till Stefan Samuelsson.

Det är också Ulla som under många år skött hanteringen av den så kallade julpengen. Sedan 2004 har Västra Journalistföreningens stiftelse kunnat dela ut ett årligt bidrag ur Elsa och Elle Linderoths Minnesfond till medlemmar i SJF, verksamma i gamla Västras område (dagens Västra Götaland) när de gått i pension. Fonden bildades av pengar som Elsa testamenterat till Västra.

Ulla var i många år sekreterare i VJS och hade då tillgång till SJFs medlemsregister och kunde på så sätt sköta registreringen av julpengsmottagare. Många är vi nog som fått ett samtal eller oftare mejl från Ulla med önskan om bankkontouppgift och undrat om det var något skumt skämt eller försök till lurendrjeri. Sedan har man fått förklaring och då har allt löst sig. I vår har Ulla lämnat över ansvaret till en ny handläggare, Åke Lundgren.

Klämdagen 27 maj passade både VJS och Västra på att tacka Ulla Alvermalm för hennes insatser under alla år med en lunch på Garveriet i Floda och överlämnade dels en blomma, dels några flaskor Matteus rosévin, favoritvinet.

Ulla Alvermalm med favoritvinet. Avtackningen skedde i Floda där hon bor.

————————————-

Engbloms tio i topp-lista – och mycket mer om Göteborgs radio- och tv-historia

Medieprofessorn Lars-Åke Engblom hade mycket att berätta när han gästade VJS. Foto: Bror Augustsson

Den blivande schlagerdivan Zara Leander bad att få provsjunga för nyblivna Radiotjänst i Göteborg på 1920-talet. Det gick inte så bra. Hon fick betyget ”vi ha inget bruk för hennes oförmåga”. Sen blev hon stor stjärna i Europa. Så kan det gå.

Anekdoten berättade Lars-Åke Engblom inför Västsveriges Journalistseniorer 3 maj.

Men radion skulle bli proffsigare med tiden och ett stort genombrott blev programmet ”Optimisten och pessimisten”. Göteborgaren Ludde Gentzel var optimisten med humor och värme och stockholmaren Eric Abrahamsson var pessimisten. Programmet tillhör radions genom tidernas mest åhörda program och fick hela landet att stå stilla på 1940-talet.

Engblom är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har skrivit boken ”En himla massa program” om 100 år av radio- och tv-produktion i Göteborg.

Televisionens stora genombrott var i samband med fotbolls-VM i Sverige 1958. Mycket av produktionen lades i Göteborg. Matcherna kunde ses i hela Sverige och i Europa. I svartvitt givetvis.

Det första tv-programmet som producerades i Göteborg var ”Humle och Dumle”, signerat dåvarande chefen Nils Dahlbeck.

Engblom väckte många radio- och tv-minnen till liv. Foto: Bror Augustsson

TV-huset på Delsjövägen, kallad ”Synvillan” invigdes 1970 och Göteborgs tv:s guldår inleddes med succéer som ”Jubel i busken”, som inte gillades i Stockholm men som snabbt blev populärt i hela Sverige, ”Hem till byn”, serien som gick långt in på 2000-talet. Lars-Gunnar Björklund värvades från Stockholm och drog igång Tipsextra som blev en megahit.

TV-teatern producerade den hittills största tv-succén, ”Raskens” efter en bok av Vilhelm Moberg och med Sven Wollter i huvudrollen. 75 procent såg serien första gången den sändes 1976, och 90 procent om man räknar in reprisen.

Sen kom kommersiella radion och tv:n. Från lokal-tv i Göteborg hittade formatet ”Bingolotto” in i tablån och blev en jättesuccé.

Som sagt, en himla massa bra radio och tv-program har gjorts i Göteborg och görs fortfarande.

Varför har då inte Göteborg fått en egen tv-kanal när Synvillan genererat så många tittarsuccéer?

Men viljan hos ledningen i Stockholm har inte funnits och politikerna har inte heller kunnat samla sig kring den tanken. När TV 4 såg dagens ljus fanns tanken att den kanalen skulle kunna läggas ut på distrikten med säte i Göteborg men det föll.

Tv- och radioproduktionen är styrd från Stockholm, tv-teatern avvecklades 2012.

”Alla programbeslut tas numera i Stockholm. Självständigheten är borta. Alla produktionsbolag finns i Stockholm”, säger Engblom.

Dessa program är Göteborg-tv:s tio i topp-lista, enligt Lars-Åke Engblom:
Jubel i busken
Tipsextra
Hem till byn
Raskens
Svenska hjärtan
På spåret
Kurt Olsson
Bingolotto
Uppdrag granskning

Text: Lars Bred
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

——————————————-

Bo Bernhardsson: ”Arbetet kunde ha räddats av sammanslagning med konkurrenten”

Bo Bernhardsson, dagstidningen Arbetets siste chefredaktör.

Tidningen Arbetet kunde ha räddats genom sammanslagning med huvudkonkurrenten Sydsvenskan, anser Bo Bernhardsson.

Bernhardsson var Arbetets siste chefredaktör och har nyligen skrivit boken Historien om Arbetet och den sista striden. Han var inbjuden till VJS:s årsmöte, där åhörarna givetvis själva hade klara minnen av tidningen som gick omkull år 2000.

Arbetet klarade sig riktigt bra på 80-talet, påminde Bo Bernhardsson. Men med A-pressen som ägare börjat utförsåkningen. Nya pengar räckte inte. De blåste bort med olika förlustprojekt. Dödskampen pågick i cirka tio år.

Arbetets ledning vände sig till arbetarrörelsen, till näringslivet, till andra tidningsföretag och till läsarna. Bo Bernhardsson mor skänkte en tusenlapp. Sonen kallade hennes insats ”änkans skärv”.

Det var ytterst nära att Arbetet och Sydsvenskan slogs ihop 1992. Men affären hann inte genomföras. A-pressens konkurs kom emellan och åtta år senare gick även Arbetet i konkurs.

Annars kunde nog Arbetet ha räddats tack vare annonssamarbete även med Helsingborgs Dagblad, hävdade Bo Bernhardsson.

Text: Börje Andersson
Foto: Stefan Samuelsson

Den 30 september 2000 kom sista numret av tidningen Arbetet ut och flaggan halades vid Järntorget.

——————————————-

VJS höll dubbla årsmöten – mer pengar till Ukraina

Thomas Berggren, till vänster, var en av många som tackade Bo Bernhardsson för hans tillbakablick på Arbetets sista år.

Nu har Västsveriges Journalistseniorer (VJS) gjort det som förr skulle betraktats som helt omöjligt. Vi har hunnit med att hålla ett digitalt årsmöte och två ”riktiga” årsmöten på en gång.

Det digitala genomförde vi när pandemin slog till för två år sedan. Dubbelmötet genomfördes torsdagen 24 mars. Årsmötesdeltagarna sade ja till att årsmötena för 2020 och 2021 buntades ihop.

Det resulterade i att styrelsen för VJS under både 2021 och 2022 fick/får följande sammansättning:
Ordförande Carin Linnér, vice ordförande: Eva Heyman, kassör: Björn Hansson och sekreterare: Leif Montell. Vidare som ledamöter Anki Raun, Börje Andersson och Lars Bred och som suppleanter Kersti Raiend och Björn Beckman.

Björn Beckman är nyvald för år 2022, då Åke Svenberg lämnade sin ordinarie styrelseplats på egen begäran under 2021 och ersattes av suppleanten Anki Raun. För 2022 nyvaldes Björn Beckman som suppleant.

Till revisorer valdes Bengt Carlsson (omval) och Sören Edgar (nyval för 2022). Den nya valberedningen består av Anders Johansson (sammankallande), Åke Lundgren och Tomas Odén.

Årsmötet gav också sitt godkännande till de nya stadgar som styrelsen arbetat från för VJS. Stadgarna börjar gälla 2023 under förutsättning att de också antas vid ett allmänt möte senast i höst.

Vidare beslöt årsmötet att VJS utöver redan skänkta bidrag, 5 000 kronor vardera till dels SJFs nystartade fond för journalister i Ukraina, dels UNHCR, skänka ytterligare 10 000 kronor till UNHCR för deras arbete i krigshärjade Ukraina.

Efter årsmötet lyssnade vi till dagstidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, som skrivit en bok om tidningens sista strider innan den lades ner. Läs mer om det här >>

Kontaktuppgifter till styrelsen finns här >>

Några bilder från årsmötet, där ett 30-tal medlemmar deltog: (klicka på bilderna så visas de i större storlek)

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

——————————————-

Lärorik träff med Alltinget – lever vidare efter sortin från radion

Alltingsledaren Lasse Swahn tillsammans med de sex experterna i panelen.

Varför har en tvättmaskin glasruta så man ser tvätten?
Det är en av många frågor som expertpanelen i frågeprogrammet Alltinget fått men hittills gått bet på att ge svar på. Annars har de svar på nästan allt.

Vi var drygt ett 30-tal medlemmar från Västsveriges Journalistseniorer som torsdagen 17 februari tog plats i trappscenen i Världskulturmuseet för att lyssna på Alltinget tillsammans med ännu fler daglediga, vetgiriga besökare.

I snart 25 år har det fängslat sin publik, från början som ett radioprogram inom Sveriges Radio, i dag en programpunkt på Världskulturmuseet dit det kom efter lite slingriga vägar sedan SR fick för sig att det inte hörde hemma i programtablån på någon av de fyra kanalerna.

Populär ledare för Alltinget under hela tiden har varit och är Lasse Swahn, som till hjälp har en svarspanel om 27 experter i sex olika discipliner (ämnesområden). De flesta är professorer knutna till Göteborgs Universitet eller Chalmers Tekniska Högskola.

Under många år huserade Alltinget i någon av radions många kanaler och sändes både på dagtid och kvällstid. Lyssnarna fick ställa frågor, panelen svarar och många gånger hjälps panelen åt att ge svar på de många gånger kluriga frågorna.

Många frågor återkommer med viss regelbundenhet och därför gallras det hela tiden bland frågorna. Det händer någon gång också att panelen ger svar som kanske inte är helt enligt beprövad vetenskap och forskning. Som varför strumpor gärna hamnar inne i påslakan vid tvätt. Experten lanserade det fantastiska svaret att det ibland uppstår strömmar utanför öppningen i påslakanet inne i tvättmaskinen, en strumpa sugs in och då letar den andra sig efter för den vill inte att den andra strumpan ska vara ensam….! (Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.)

Vid VJS:s besök fick panelen dryga 20-talet frågor som pendlade från varför vi rodnar till varför det heter ”som en glad lax”. Att vi rodnar har med kroppens signalsystem att göra. Och vi är inte ensamma om att rodna. Det gör andra djur också, fast då är det inte kinder som ändrar färg.

Och laxar kan vara glada. Men här handlar det kanske egentligen om att laxen hoppar. Den ursprungliga meningen talade nämligen om en hoppande glad lax och syftar på att den var livfull när den arbetade sig upp för det strömmande vattnet på väg till lekplatsen.

Var fjortonde dag ordnas Alltinget på torsdagseftermiddagen. Frågorna går utmärkt att skicka in i förväg till alltinget.gbg@gmail.com. Och det går alldeles utmärkt att ställa frågorna direkt på plats om man bara slunkit in av en händelse. I och med att man går igenom frågorna i förväg ändras panelens sammansättning från gång till annan. Men hela tiden med en bredd i kunskap, från humaniora till teknik och allt där emellan.

En timme håller man på och den timmen går fort. Då har du ofta också fått ett gott skratt med dig på köpet, för panelen har glimten i ögat är snabb i repliken. Själv gick jag från Alltinget med kunskapen att svordomar har funnits så länge vi haft ett språk. Att kraftuttrycken ändrat karaktär under tid är en
helt annan sak.

När VJS gästade Alltinget bestod panelen av Henrik Sjövall, medicin, Erik Hallberg, historia, Bernhard Mehlig, fysik, Kerstin Norén, språk, Johan Höjesjö, zoologi och Mats Nilsson, etnologi. De sitter i den ordningen från vänster till höger på bildspelets första bild.

Text: Leif Montell
Foto: Bror Augustsson

——————————————-

Per Nygren om Lasse Diding: ”Kaffelotteri var för kommersiellt för FNL-gruppen”

Per Nygren sålde och signerade sin bok om den omsusade Lasse Diding.

Barnslig, provokativ, excentrisk men också generös och seriös.
Några av omdömena om Lasse Diding, världens mest kända Varbergsbo.
Författaren och journalisten Per Nygren har skrivit en bok om den omsusade Diding.
Måndag 25 januari höll Nygren en föreläsning inför ett 20-tal journalistseniorer i Haga församlingshus i Göteborg.
”Lasse blev väldigt avundsjuk på att jag skulle hit och prata om boken. Det hade han velat göra men ringde från Gran Canaria dit han åkt med 25 böcker som han skall läsa där. Lasse är en boknörd”, säger Per Nygren.
Diding har instiftat det omdiskuterade Lenin-priset som delas ut varje år till belackares stora förtret men muntert skrockande Lasse Diding. Han gillar motstånd och att provocera.
”Vi träffades första gången 1970 i samband med FNL-gruppen i Göteborg, berättar Per Nygren.
Lasse ville anordna ett kaffelotteri till stöd för Vietnam men det tyckte vi var för kommersiellt och gjorde en insamling istället.”
”Sen gick det väl ett 30-tal år innan de två träffades igen. Diding hade tagit över Jan Myrdals enorma boksamling, drev två hotell och var mångmiljonär.”

(Klicka på bilderna för att se dem i större storlek)

”Jag föreslog att han skulle skriva en bok om sig själv och ge en mer nyanserad bild av sig själv. Men han ville att jag skulle skriva istället”, säger Per Nygren.
Boken tog tre år att färdigställa.
”Vi har nog suttit cirka 100 timmar och pratat i tvåtimmarssejourer. Sen har jag ju läst på också”, säger Nygren.
En av anekdoterna om Diding är att han erbjöd Varbergs kommun 600 000 kronor om året för att ändra det gamla namnet Påskbergsvallen till Leninstadion. Det gick inte igenom. Numera är fotbollsstadion uppkallad efter ett kommunalt bolag.
Lasse Diding planerar också ett ”Leninland” med en staty av Lenin på området.
Men varför denna vurm för Lenin?
”Lasse tror på en rättvisare värld och Lenins rätt till uppror. Sen att det inte blev så bra till slut är en annan femma”, säger Per Nygren.
Text: Lars Bred
Foto: Leif Montell

Förre GP-journalisten Per Nygren (t v) signerar här sin bok tillsammans med Lasse Diding i Varberg.