Vi ville, vi kunde, vi tordes

Några av deltagarna vid vandringen i Botaniska trädgården onsdagen 9 juni.

Efter en lång, lång väntan på att få göra något tillsammans hade Västsveriges Journalistseniorer, VJS, tagit mod till sig och kallat till aktivitet.
Vill vi, kan vi, törs vi? Det var frågan vi ställde till våra medlemmar och visst ville vi, och vi både kunde och tordes inta Botaniska trädgården. När klockan slog tolv samlades en förväntansfull skara vid entrén till Botaniska. Vädret var det bästa tänkbara, solen sken och vinden var faktiskt lite svalkande.
Blomsterprakten var bedövande, dofterna likaså och vi hittade till näsduksträdet. Dessutom gjorde trädgårdens alla fåglar sitt bästa att bjuda oss på gratiskonsert.
Det blev en trivsam promenad i den prunkande trädgården som avslutades med ett besök i parkens utsökta näringsställe där samvaron fortsatte.
Det blev ett mycket uppskattat avbrott i den av pandemin framtvingade isoleringen. Och det blir inte sista gången VJS arrangerar en vandring i trivsam Göteborgsmiljö.
Håll utkik i era SMS-brevlådor och på vår hemsida. Vi räknar med att återkomma med en vandring på sensommaren, kanske på Norra Älvstranden.
Text och bild:
Leif Montell
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

På grönbete bland monumentala
kolosser och den vackra Anna


─ Det är som ett kosläpp, sa någon när det visade sig att över 30 personer dök upp när VJS höll sitt första riktiga arrangemang på nästan 20 månader.
Och visst hade vi kommit för att äntligen få umgås med gamla vänner, men  mest förstås för att få uppleva den fantastiska skulpturparken Pilane på Tjörn. Vår ciceron var parkens skapare, ägare och stora kreatör Peter Lennby. Peter är medlem i vår förening och har tidigare framför allt jobbat på SVT.
─ Jag arbetade mycket med dokumentärer och fick ett stort bild- och filmintresse. Här känns det som jag skapar en ny film varje år.
Sedan 2007 har det 2000-åriga gamla gravfältet varje år hyst nya, mer eller mindre spektakulära statyer. Det enda som alltid finns där (sedan 2016) är det vita, vackra, 14 meter höga kvinnohuvudet Anna.
─ Det var inte meningen att det skulle bli kvar, men dels var det förknippat med stora svårigheter att montera ner henne. Dessutom hade hon blivit väldigt älskad av våra besökare, berättar Peter, som 2019 köpte in statyn för egna pengar.
Peter Lennbys släkt kommer från trakten och några år innan skulpturparken öppnades flyttade han själv till en gård alldeles i närheten.
─ Jag tyckte att något måste göras för att synliggöra det mer eller mindre igenvuxna gamla gravfältet och Riksantikvarieämbetet, som ägde marken då, gav mej tillåtelse att röja bort tusentals enbuskar.

Tanken från början var att göra en enda konstutställning och att det blev skulpturer var egentligen mest av praktiska skäl.
─ Det är ju inte så lätt att hänga tavlor ute i naturen, skrattar Peter.
Men en enda utställning har nu blivit femton år! Varje säsong vallfärdar omkring 100 000 besökare hit. Och alltihop bekostas helt av publiken. Något ekonomiskt bidrag från kommunen har Peter Lennby inte fått. Idag ägs det åtta hektar stora området av Statens fastighetsverk.
Efter att vi fikat, sittande på de gamla gravstenarna, tog Peter med oss på en imponerande vandring mellan statyerna för att bevisa sin devis: landskapet synliggör konsten – och konsten synliggör landskapet.
Och vi kunde bara hålla med!
Text: Carin Linnér
Foto: Leif Montell