Hänt 2025
Mycket humor och en dos allvar med populära poddare
Agnes Wolds och Christer Lundbergs besök hos VJS och RTPK uppskattades mycket. Efteråt knöts nya kontakter.
– Den absolut viktigaste egenskapen hos en människa är humor, slår Agnes Wold fast.
Och nog får vi skratta tillsammans, vi 80-talet journalistseniorer som bänkat oss för att lyssna till den populära professorn och hennes vapendragare från SR-podden, programledaren Christer Lundberg.
Regnet öser ner utanför Redbergskyrkan i Göteborg denna torsdag i november men inne i dess samlingssal är det trångt, varmt och hjärtlig stämning. VJS har tillsammans med RTPK (Radions och televisionens pensionärsklubb) bjudit in paret som står bakom en av Sveriges Radios allra mest lyssnade poddar – Fråga Agnes Wold.
Moderatorn Ulf Caresten inledde frågestunden med Agnes Wold och Christer Lundberg.
Vi har uppmanats i förväg att ställa medicinska frågor till professorn i klinisk bakteriologi, tillika specialisten i klinisk immunologi, som är känd för att avliva hälsomyter.
Moderatorn Ulf Caresten börjar med att, så här i vaccinationstider, fråga vilken spruta vi framför allt ska ta.
– Bältrosvaccin, blir det något överraskande svaret.
Agnes Wold förklarar sedan, tvärtemot vad man kan tro, att den som haft bältros inte blir immun mot den jobbiga och ibland långdragna sjukdomen.
– Nej, risken är större att du får det igen. Viruset ligger latent i våra nervceller, säger hon och lägger till att det billigaste bältrosvaccinet bara är hälften så bra som det dyra.
Den populära professorn svarar med inlevelse på journalistseniorernas många frågor.
Därefter avverkas det ena ämnet efter det andra, bland annat kosttillskott, dammråttor, näringsupptag, uppfostran och inte minst alkohol.
Agnes Wold lyfter gärna fram att ett måttligt intag av alkohol minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Men att rödvin skulle vara det bästa skrattar hon åt. Det är själva alkoholen, inte färgen, det handlar om.
När frågorna och svaren tenderar att bli lite för allvarliga gör Christer Lundberg ett skickligt inpass med ett stänk humor – och vi får skratta igen.
Vi får veta en del om hur de spelar in sin podd, som nu funnits i drygt fyra och ett halvt år, att Agnes Wold inte gillar att se sig själv på bild och film och att hon ogärna lyssnar på programmen.
Numera spelas två avsnitt in åt gången. De läggs ut varannan tisdag på Sveriges Radio Play och en del andra ställen där poddar finns, som det brukar heta.
Det är tydligt att Agnes Wolds rättframhet uppskattas här bland journalistseniorerna. Men visst har hon retat upp en del genom åren. Christer Lundberg avslöjar att han, som är känd för trevliga och mysiga program, till och med fått skäll på grund av podden.
– Jag har kallats för Agnes Wolds smutsiga lakej, berättar han med ett leende.
– Men jag får mindre skäll nu för tiden, tillägger Agnes Wold.
Text och foto:
Stefan Samuelsson
Här hittar du podden Fråga Agnes Wold >>
Christer Lundbergs och Agnes Wolds poddavsnitt läggs ut varannan tisdag på Sveriges Radio Play.
———————
Lyckad ljusvandring i filmens värld
VJS-gruppen samlad för att höra vad guiden har att berätta om en av installationerna.
Det blev en mycket lyckad ljusvandring i filmens värld i Alingsås när VJS gästade årets upplaga av Lights in Alingsås.
Vi var runt dussinet som trotsade höstrusket och samlades för att höra mer om det som började som en utbildningsvecka och som i dag är en institution och turistmagnet för kommunen.
Ljusvandringar ska upplevas när det är mörkt och därför samlades vi vid mörkrets inbrott i hyrd lokal för att över en fika (vad annars i fikastaden?) höra hur allt började för 26 år sedan. Arrangemanget firade 25-årsjubileum förra året. Men egentligen började allt i liten skala redan 1998.
På Göteborgs Universitet bedrevs ljusdesignutbildning och normalt gjordes då de praktiska övningarna inom skolans väggar. Men en av lärarna råkade vara bosatt i Alingsås och tyckte det borde vara roligare att få praktisera kunskaperna i verkligheten. Utbildningen låg hos HDK, Högskolan för design och konst, vars rektor också han var alingsåsare. Kontakt togs med Alingsås kommun och kommunala elbolaget som gav klartecken.
I slutet av en vecka kom eleverna till Alingsås. De hade fått några platser i centrum runt Stora Torget som de fick ljussätta. Installationen var klar en fredag eftermiddag, man väntade in mörkret och såg att det fungerade och såg bra ut.
Men ingen hade lust att montera ner allt på fredag kväll utan man beslöt att det fick sitta uppe till måndagen. Då åkte det ner och då började alingsåsarna undra vad det var som lyst hela helgen i centrum. För man hade inte gjort något väsen av det hela. Ryktet gick och det blev lite skrivet i efterhand.
Arrangemanget återkom året därpå och blev då något större. Då hade kommunen insett att det här kanske var något att satsa på och fick kontakt med en fackorganisation för ljusdesigner, ELDA (European Lightning Designer Association). De var i sin tur på jakt efter en stad/kommun där de kunde arrangera ett ljusdesign-event årligen.
Alingsås lyckades sälja in sig och fick till ett avtal som innebar att ELDA under tre år skulle handplocka etablerade ljusdesigner att leda en workshopvecka för 60 studenter från hela världen. Dessutom skulle de ordna med teknisk utrustning från armaturteknikföretag. Lights in Alingsås hade fötts och år 2000 drog det första arrangemanget igång.
Om allt detta berättade Gunbritt Reteike, på den tiden turistchef i Alingsås kommun. Hon blev en av dem som under de första åren hade hand om allt det praktiska runt arrangemanget.
Hoppande ljus vid Christinae kyrka är ett exempel på att belysningsbranschen visar upp nyheter i Alingsås.
Konceptet var att varje år ljussätta sex platser utefter en slinga. De första åren kunde slingan vara 6–7 kilometer lång. Snabbt blev det också populärt bland villaägare att tävla med proffsen om att ljussätta trädgårdar. Det hölls kurser i ljusdesign.
Ganska snart fick man också ordna med guidade vandringar och man kom fram till att fyra veckor var en bra längd varför det brukade vara invigning runt 1 oktober och avslutning till Allhelgonahelgen, som oftast inföll månadsskiftet oktober-november.
Vad som hänt med Lights in Alingsås under åren är att slingan har blivit kortare och koncentrerats till centrum. Fortfarande är det sex platser som ska ljussättas. Under åren har det tillkommit ett Barnens Lights och dessutom ljussätter numera också 3-årseleverna på gymnasiets elprogram en egen plats utefter slingan. Musik och annat ljud är också något som tillkommit under åren.
I dag är kommunala Alingsås Energi huvudansvarig tillsammans med en internationell ljusdesignorganisation. Arrangemanget lockar varje år runt 70 000–80 000 besökare och har blivit en viktig del i besöksnäringen. Samtidigt är det ett minst lika viktigt event för belysningsbranschen, att kunna visa upp de senaste tekniska lösningarna ”in action”.
När vi alla fått veta det mesta om hur det gick till att skapa Lights in Alingsås kom den fantastiska guiden Maria och tog oss med på en rundvandring i kvällsmörkret. Och vi hade turen att slippa den trängsel som det oftast är runt helgerna. Det blev en magisk vandring i filmens värld.
Text och bild:
Leif Montell
———————
VJS lyckades inta kung Oscars fort
VJS:are på väg in i Oscar I:s fort. Entrén går genom en tunnel i berget.
En tiotal medlemmar i Västsveriges Journalistseniorer lyckades med det varken dansken, norrmannen eller britten fick chansen att göra. Vi intog Oscar II Fort, insprängt i Västerberget i inloppet till Göteborg.
Planerna på att anlägga fortet började i slutet av 1800-talet. 1907 stod det klart och var då en mycket modern försvarsanläggning. El och vattentoaletter, samt centralvärme. Gångarna inne i berget hade, och har fortfarande, kakelplattor i mönster. Inga skrovliga cementgolv.
Lägg märke till golvet i berggrunden. Det är klinker och inte betonggolv.
Meningen med fortet var att det skulle vara ett komplement till Älvsborgs fästning och skydda inloppet till Göteborg. Fienden då var i första hand britterna och norrmännen. Norge ville lämna unionen och hade slutit avtal med England om stöd.
Fästningen kom att förses totalt fyra batterier, två 24 cm-kanoner, två 15 cm-kanoner samt två batterier med totalt åtta 57 mm-kanoner. Fortet har under åren genomgått flera förändringar, precis som världsläget skiftat under åren.
I dag ägs fortet av Statens Fastighetsverk och en stiftelse har bildats med entusiastiska volontärer som ser till att anläggningen kan visas upp för allmänheten vid en handfull tillfällen under året.
Ett tillfälle var när VJS besökte fortet. Det var sista öppna dagen under 2025 och dagen till ära skulle salut skjutas från Götiska batteriet. Namnet har batteriet fått då det bekostades av Götiska förbundet. Ett batteri som är placerat nere vid stranden. Det blev dubbel salut, hela åtta skott avfyrades innan vi med sakkunnig guide, Fredrik, visades runt i fortet.
När VJS besökte fortet var det årets sista öppna dag och dagen till ära sköts dubbel salut, åtta skott, från Götiska batteriet.
Vi fick veta en hel del av fortet och dess bestyckning. När det togs i bruk för över 100 år sedan fanns det plats för 300 man där. Fortet var utrustat med rikstelefon. Och än i dag finns de gamla kanonrören kvar. Borta är däremot lavetten som höjde och sänkte de tunga kanonerna i sina skyddsgropar.
Vill man veta mer om fortet, och även andra gamla försvarsanläggningar kan man googla på www.glomdhistoria.se och där leta sig fram.
Text och foto:
Leif Montell
Två av de tunga pjäserna, som är samma som när fortet togs i bruk 1907. Då kunde kanonerna sänkas ner i ”gropar” skyddade från båtar ute på havet. Då fanns inte flyg eller drönare.
———————
VJS:arna övertygades: Jonsered har en verklig pärla
Besöksgruppen vid herrgården, som en gång i tiden anlades av skotten William Gibson när han byggde upp brukssamhället Jonsered.
Ni missade verkligen något, alla ni som inte gick med på vår guidade rundtur i Jonsereds Trädgårdar.
Det är en riktig liten pärla, trädgården som bara har tio år på nacken. Och det är ett utflyktsmål för alla med minsta lilla intresse för vackra trädgårdar. Fast det är inte helt lätt att hitta och ta sig dit. Lite som det var med Gunnebo innan Mölndals kommun insåg att man satt på en verklig diamant.
Lite så är det med Jonsereds Trädgårdar. Trädgård har det funnits på platsen ända sedan skotten William Gibson lät uppföra herrgården när han grundade Jonsereds fabriker. Herrgården fick sitt nuvarande utseende 1868 och då anlades trädgården första gången. Så förändrades samhället och verksamheten i Jonsereds fabriker upphörde, liksom den dåvarande trädgården.
Trädgårdsmästare Peter Svensson var vår guide.
Herrgården förvaltas i dag av Partille kommun i samarbete med Jonseredsstiftelsen och Göteborgs universitet. Runt 2010 beslutade Partille kommun i samarbete med Göteborgs universitet, Jonseredsstiftelsen och kommunala bostadsbolaget Partillebo att återskapa den gamla trädgården. Uppdraget gick till trädgårdsmästare Peter Svensson med erfarenhet från flera kända parker, bland annat Trädgårdsföreningen. Och år 2014 kunde den nuvarande parken invigas och 2015 stod den helt klar.
Det var också Peter Svensson som guidade den lilla skaran VJS:are runt i parken och på ett mycket kunnigt och trevligt sätt berättade om om ”sin” park. Skulle nu någon känna igen namnet så är det inte att undra på. Under många år var han trädgårdsexpert i Radio Göteborg.
Ett av parkens fyra kvarter.
Parken är uppbyggd enligt ett koncept som har åtskilliga tusen år på nacken och härstammar från Mesopotamien. Det innebär att den är uppbyggd av fyra kvarter delade av två längdaxlar. I mitten finns en rundel. De fyra kvarteren har sedan olika teman.
Ursprungligen skulle det vara vattenkanaler som utgjorde axlarna, men i Jonsered tillåter varken utrymme eller geografin en sådan lösning. I stället är det planterat blå blommor som får symbolisera vattnet.
Tomas von Brömssen är en av de västsvenska kändisarna som anlagt en egen trädgård.
Till varje kvarter hör informationstavlor och det finns bra broschyrer som beskriver parken, som hela tiden utvecklas. Här finns till exempel parker anlagda av kända personer: Tomas von Brömssen, Anna Mannheimer, Ulla Skoog och Timo Räisänen. Samtliga med en personlig prägel och tema.
Självklart finns också en butik och ett kafé i nybyggda lokaler, uppförda i återvunnet tegel. Trädgården drivs på ett ekologiskt och hållbart sätt. Vad annars? Trädgården har bara fyra fast anställda men fungerar i dag som utbildningsplats både för trädgårdsarbetare och blivande trädgårdsmästare. Här bedrivs också arbetslivsinriktad rehabiliteringsverksamhet.
Har ni inget annat för er i sommar, satsa på ett besök. Ingen entréavgift, bara p-avgift om ni tar bil. Men det går pendeltåg och buss. Utöka gärna med en sväng ner i det gamla brukssamhället, ett av landets bäst bevarade.
Text och bild:
Leif Montell
De blå blommorna och växterna mellan dem ska ge intrycket av vågor. Det kommer att ta några år innan illusionen av vågor blir som bäst, påpekade Peter Svensson.
Peter Svensson, vår guide och skapare av trädgården.
———————
Från kanon till kråka – så var stadsvandringen i Mölndal
Brandkanonen stod förr på Störtfjällets topp och avfyrades när folk behövde varnas för att elden var lös. Den användes fram till 1914 och finns numera intill brandstationen.
Ett 20-tal journalistseniorer tog chansen att lära sig mer om Mölndals historia och stadens äldsta kvarter i stadsvandringen den 16 maj, ledd av lokalhistorikern Lars Gahrn. Det blev samtidigt en illustration av hur gammalt möter nytt och samhället förändras. Vad som är av godo och vad som inte är det tål att diskuteras.
Guiden Lars Gahrn framför en av de gamla industribyggnaderna som numera hyser hantverk och service.
Utvecklingen går fort i Mölndal. Rivningen av det gamla pappersbruket Papyrus fortsätter samtidigt som en väg flyttas och lindarna i allén utanför Kvarnbyskolan blommar för vad som antagligen är sista gången. Den nya stadsdelen Forsåker med 3 000 bostäder, varav många i mycket höga hus, och 4 000 arbetsplatser kräver sin plats.
Vår guide Lars Gahrn är aktiv i föreningen Bevara Kvarnbyn, har engagerat sig i debatten om Forsåker och skrivit insändare i Mölndals-Posten om såväl rivningar som lindallé. Vår vandring från Mölndals Bro till Mölndals Kråka har fokus på det gamla men då och då är det tydligt hur frustrerad vår guide är.
Den stora hissen vid Störtfjället kallas Kråkfoten.
– Det är inte mycket som är riktigt riktigt här i Mölndal. Det blir som det blir, säger han när vi står nedanför den höga utomhushissen vid Störtfjället, hissen som boende på Kvarnbyvallen med omnejd kan ta ner till centrum.
– Den kallas Kråkfoten men kråkan är inte här, konstaterar Lars Gahrn.
Det är hursomhelst underhållande att lyssna till Mölndalskännaren Gahrn. Han varvar anekdoter med upplysningar om områdets långa och betydelsefulla industrihistoria. Här verkade en lång rad företag som bland annat tillverkade textilier och papper.
Stopp vid Nymans kvarn, den enda bevarade kvarnbyggnaden i Kvarnbyn.
Utmed forsen i Mölndalsån fanns som mest cirka 35 kvarnar. Vi stannar till vid den enda bevarade kvarnbyggnaden, Nymans kvarn, den sista vattendrivna kvarnen här som togs ur drift 1942.
– Här har nu all industriell verksamhet upphört. Nu är det serviceföretag och lite handel i stället, säger Lars Gahrn och rekommenderar särskilt ett besök i den kooperativt drivna second hand-butiken Returum.
Butiken ruvar faktiskt på svaret på varför den branta liden i Kvarnbyn kallas för Mölndals Kråka. Byggnaden som numera hyser Returum är uppförd över en bergknalle som låg mitt i forsen. Den bergknallen kallades Kråkeberget, eller bara Kråkan.
”Här har Hjalmar Branting och många agiterat och Frälsningsarmén konserterat”, förklarar Lars Gahrn på trappan vid Gamla torget i Mölndal.
Under vår vandring får vi bland mycket annat också veta att Mölndal betyder kvarndalen, att orten fick stadsrättigheter 1922, att stadens politiker ibland bad Papyrus om förskott på kommunalskatten när pengarna tröt och att Götiska förbundets friskola, invigd 1824 vid Kvarnbygatan, är ortens äldsta skola. På den tiden betydde friskola att skolgången var gratis.
Stadsvandringen avslutades vid Kvarnbyns äldsta hus, byggt 1805 av kvarnägaren John Roy, kallad Royen. Sedan blev det fika på närbelägna Mölndals museum.
Text och foto:
Stefan Samuelsson
Stadsvandringen är slut. I bakgrunden Royens vita välbevarade trähus från 1805.
Gamla torget i Kvarnbyn, Mölndal. Till höger det första kommunalhuset som stod klart 1905, två år försenat och därför fick heta ”Långsamheten” i folkmun.
Lars Gahrn berättar att brandstationen invigdes 1955 och att skorstenarna i konstverket på väggen visade på att det var full fart på samhället.
Det är ovanligt lite vatten i Mölndalsåns fors denna torra maj.
———————
Johan Hilton om kulturen på GP: ”En stor omvandling”
Lis Hellström Sveningson ledde samtalet med Johan Hilton efter VJS:s årsmöte.
Göteborgs-Postens kulturredaktion mår bra mitt i den stora förändring som kulturjournalistiken just nu går igenom. Det är Johan Hiltons besked till sina seniorkollegor i samband med VJS:s årsmöte.
– Vi har ett hundraprocentigt digitalt fokus, säger han bland annat.
När såväl lunchen som årsmötet är avklarade tar Johan Hilton, GP:s kulturchef sedan drygt två år, och Lis Hellström Sveningson, kulturjournalist och styrelseledamot i VJS, plats på SS Marieholms scen.
Under Lis kunniga ledning spänner det givande samtalet över stora delar av Johans karriär, från uppväxten som teaterintresserad ungdom i Borås via författande av fyra uppmärksammade böcker samt jobb på Expressen, bokförlaget Atlas och Dagens Nyheter till hans återkomst till Göteborgs-Posten.
Återkomst, ja, för han praktiserade på GP:s kulturredaktion en gång i tiden.
– Jag hade egentligen ingen tanke på att det var kulturjournalistik som jag skulle ägna mig åt. Det är en kombination av ett stort intresse och en lycklig slump, säger han.
De tre åren som förlagschef på Atlas beskriver Johan Hilton som roliga men konstaterar i nästa andetag att det i journalistiken han hör hemma. Det långsamma tempot och säljandet i förlagsvärlden visade sig inte vara hans melodi.
En viss rastlöshet i kroppen bidrog också till att han nappade på GP:s erbjudande om att bli kulturchef efter Björn Werner.
– Det var ett lätt beslut. Jag hade varit sju år på DN, jag tycker mycket om GP:s kulturredaktion och både jag och min man längtade till Göteborg, säger han och tillägger att kulturlivet här är både brett och roligt.
– Jag känner inte att jag har tagit något steg ut i spenaten.
Målet på GP är förstås att tillsammans med sina sju medarbetare producera så bra journalistik som möjligt. Men det måste göras på ett annat sätt än vad vi ”gamlingar” är vana vid från vår yrkesaktiva tid. Heliga kor måste slaktas.
– Vi står inför en stor omvandling. Större fokus på ljud och bild och så AI ovanpå det. Det är något av en perfekt storm.
Johan Hilton talar både om en smärtsam process men också om lekfullt experimenterande för att hitta bredden och tilltalet som går hem hos dagens läsare. Han tar Måns Zelmerlövs skilsmässa som exempel som sådant som i dag är självklart att ta upp på kultursidorna men som inte hade varit lika givet för 10-15 år sedan.
– Läsarna har förväntningar på det, säger Johan.
När kulturkritiken kommer på tal säger han att han tror att den ”kan leva i andra former och på andra platser än förut”.
Det opinionsbildande materialet måste hur som helst finnas kvar, enligt Johan Hilton, som glädjer sig åt att GP:s kulturartiklar har väldigt goda siffror i lästid på nätet.
– Vi är en av de avdelningar som skapar mest engagemang.
Text och bild:
Stefan Samuelsson
Johan Hiltons har skrivit följande böcker:
No tears for queers (2005)
Monster i garderoben (2015)
Vi är Orlando (2020)
Den siste teaterdirektören: Berättelsen om Benny Fredriksson (2024) – belönad med Stora Journalistpriset
Intresset var stort för det Johan Hilton hade att berätta – och frågorna många.
———————
VJS valde ny gammal styrelse – Eva avtackades
Eva Heyman avtackades för sina 13 år i styrelsen av ordförande Leif Montell. Lars Bred, som också lämnat styrelsen, kommer att få sin gåva per post.
I strålande marssol höll Västsveriges Journalistseniorer, VJS, årsmöte ombord på gamla S/S Marieholm. Ett 30-tal medlemmar hade samlats för att inleda mötet med en god fisklunch innan man övergick till de mer allvarliga sakerna.
VJS ordförande Leif Montell hälsade välkommen och bad om förslag på mötesordförande. Det blev, precis som förra året, Börje Andersson som gav uppdraget och till sekreterare för mötes valdes Leif Montell. Anne Brügge och Anders Johansson blev utsedda till justerare tillika rösträknare.
Efter parentation över medlemmar som gått bort sedan förra årsmötet klubbades sedan verksamhetsberättelse, föreningens bokslut samt revisionsberättelse innan årsmötet beslöt bevilja styrelsen ansvarsfrihet.
Val brukar kunna bli en utdragen process, men valberedningen hade gjort att gott jobb och snabbt omvaldes Leif Montell till ordförande. Till ledamöter omvaldes Kersti Raiend, Lis Hellström Sveningson, Björn Hansson och Björn Beckman samt nyvaldes Ulf Caresten och Agneta Behlin-Kildén. Som styrelsesuppleanter omvaldes Lasse Råde samt nyvaldes Patrik Paulsson. Samtliga i styrelsen är valda på ett år.
Till revisor omvaldes Lars-Åke Engblom med Kerstin Särneö som suppleant. Även valberedningen bestående av Anders Johansson, Åke Lundgren och Tomas Oden fick förnyat förtroende ett år till.
Medlemsavgiften blir för 2026 oförändrat 120 kr/år eller 10 kr/månad.
Länkar till protokoll samt verksamhetsberättelse, bokslut och revisionsberättelse finns här nedanför.
Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson
Fotnot: Leif Montell påminde också om föreningens planerade resa till Wien och Bratislava i höst. Anmälan ska göras senast 12 april. Läs mer om resan här >>
VJS verksamhetsberättelse 2024
(Klicka på länkarna för att öppna pdf:er i egna flikar)
Fem niondelar av nya styrelsen. Från vänster Agneta Behlin-Kildén, Ulf Caresten, Björn Beckman, Leif Montell och Lasse Råde. De övriga är Kersti Raiend, Björn Hansson, Lis Hellström Sveningson och Patrik Paulsson.
Kassören Björn Hansson redogjorde för föreningens ekonomi.
Börje Andersson, närmast, var mötesordförande och Leif Montell sekreterare för dagen.
En del av årsmötets deltagare ombord på S/S Marieholm.
———————
Rapport från en kongress – ”printfolket ska nog åka hem och öva”
Ulrika Hyllert sitter kvar ytterligare en mandatperiod som ordförande för Journalistförbundet. Till höger skribenten Leif Montell, VJS.
Åka på kongress är kul. Fråga mig. Jag har nyss varit på en sådan. Faktiskt den första någonsin under mina snart 78 år. Resan till Stockholm från Alingsås där jag bor sedan 22 år gick bra. Över förväntan bra. Fast hemresan tog lite längre tid än planerat. En polisinsats någonstans i trakterna av Vårgårda gjorde att regionaltåget jag bytt till i Skövde blev cirka tio minuter försenat.
Jag åkte upp till kongressen dagen innan, bodde på lyxigt hotell mitt i city och lärde mig att en öl på hotellet kostade lika mycket som en Big Mac & Co. Hade jag ätit hamburgaren på hotellet hade den kostat tre öl.
Dagen därpå åkte jag transferbuss till Vår Gård ute i Saltsjöbaden (Stockholms Hovås /Särö). Så drog kongressen igång. Jag och min seniorombudskompis Stefan Ahlqvist hörde definitivt till de äldsta bland deltagarna. Vi installerade oss på våra platser längst bak och som alla andra försökte vi logga in på kongressens egen digitala portal där alla handlingar skulle finnas.
Det gick så där. Anläggningens wifi pallade inte för trycket så jag kom aldrig in i det. Stefan fick hjälp och kunde få kontakt, vilket innebar att han kunde anmäla att han skulle yttra sig. Det var egentligen det enda vi seniorombud fick göra. Rösta fick vi inte.
Er ordförande på plats under kongressen.
Första dagen ägnades åt att prata stadgeändringar, lyssna på ett anförande av ordföranden för det ukrainska journalistförbundet samt ett samtal om världsläget mellan förra centerledaren Annie Lööf och förre statsministern Ingvar Carlsson. Första kvällen skulle avslutas med en fin trerättersmiddag. Tanken var att vi genom lite aktiviteter vid kaffet skulle hinna bekanta oss med varandra. Det gick så där eftersom efterrätten landade på det sista bordet strax före midnatt.
Andra dagen startade bra och mötesordföranden valde att beta av ”enkla” motioner i rask takt där inga yrkanden eller motförslag fanns. För att vi inte skulle somna avbröts mötet lite då och då av yoga-övningar.
Så här i efterhand kan konstateras att det nog var en ganska snäll kongress. Alla var rörande eniga och de hårda ordväxlingarna uteblev helt. Dock kunde konstateras att kollegor inom etermedia har oerhört mycket lättare att formulera kristallklara inlägg. Printfolket ska nog åka hem och öva på att prata inför grupp. Vi är fenor på att formulera oss i tryckt form men kan bli närmast obegripliga framför mikrofonen.
Kongressen hade att ta ställning till drygt 60 motioner plus lite nya måldokument och samt stadgeändringar. Det såg ett tag mörkt ut om vi skulle hinna med allt, men tro det eller ej. Vi klarade det med råge. Då hade det i och för sig krävts en kvällsmangling andra dagen. Vi fick en timme på oss för middag för att sedan köra till 22–23 på kvällen.
Från deltagare som varit med på tidigare kongresser fanns en ängslan att vissa frågor skulle vålla heta debatter, men av det blev intet. Och när en ny förbundsstyrelse skulle väljas sista dagen fanns inga motkandidater till valberedningens förslag. Så alla val skedde med acklamation. Och det har nog aldrig hänt tidigare.
Vi fick lite visdomsord med oss från Therese Svanström, TCO-ordförande. Och vi fick se en film om medias situation i krigets Ukraina.
Tomas Backlund har suttit länge i förbundsstyrelsen och senast som vice ordförande. Nu hade han avböjt omval och blev rejält avtackad.
På vägen hem kunde jag konstatera att dagens medievärld börjar vara ljusår från den jag själv verkade i. Jag tyckte det var fascinerande att ha fått vara med om skiftet från bly till offset, från handjagare till dator och slutligen internet och webben.
Referat från nästa kongress, om fyra år, kan mycket väl vara skrivna med hjälp av AI. Mata in alla kongresshandlingar, beslut och omröstningar, tryck på knappen och ut kommer en välskriven (?) text. Men den texten kommer inte ha ha någon personlig prägel, tror jag.
Om ni, av eget intresse vill veta vad som beslutades på kongressen rekommenderar jag vår tidning Journalisten. Johannes Nesser (duktig reporter på tidningen vars far Håkan jag gjorde lumpen ihop med 1970–71 i Uppsala) bevakade kongressen och har sammanfattat allt på ett föredömligt sätt.
Text och bild: Leif Montell
Beviset på att jag ingick som delegat på kongressen, ombudsbrickan att bära om halsen.
———————
Engagerat om Wikipedias ideella vakande ögon
Per AJ Andersson är en av drygt 60 ideella administratörer i svenska Wikipedia.
Den 15 januari 2001 lanserades Wikipedia i USA, några månader senare, i april-maj, fanns en svensk variant. I dag är det spritt över hela världen och finns sökbart på 300 språk. Wikipedia var från början ett sidoskott till en helt annan satsning, som aldrig föll väl ut. Det gjorde däremot det digitala jättepopulära uppslagsverket, som Wikipedia snabbt kom att bli.
Om detta och en hel del runt omkring fenomenet Wikipedia berättade Per A.J. Andersson engagerat för drygt 30 lyssnare från Västsveriges Journalistseniorer, VJS, och Mediehistorisk Förening. Träffen ägde rum ombord på SS Marieholm i Göteborgs hamn den 19 februari 2025 och inleddes med en god fiskrätt följt av kaffe med kaka.
Per kunde snabbt ta oss ur villfarelsen att det bakom Wikipedia finns en stor redaktion som dygnet runt kontrollerar allt som läggs in där. De enda anställda är teknikerna som ser till att Wikipedias servrar och programvara fungerar som de ska.
– Men någon redaktion som hanterar uppgifterna finns inte, förklarade han. Däremot är vi runt 60 administratörer bara här i Sverige som fungerar som en ideellt arbetande korrekturavdelning.
Micke Larsson var en av många som hade frågor om Wikipedia till Per AJ Andersson.
Vem som helst kan lägga in text i Wikipedia och vem som helst kan komplettera eller korrigera uppgifter i Wikipedia. Dock håller administratörerna ett vakande öga på det vi vill lägga in så att det inte blir vilka galenskaper som helst.
Under de snart 25 år som Wikipedia funnits har uppslagsverket blivit alltmer accepterat och viktigt. Men fortfarande är det inte ägt av något stort multinationellt företag. Wikipedia Foundation ser till att tekniken fungerar och det är genom donationer hela systemet hålls i gång. Det finns inga privata ägare bakom.
– Det finns de som försökt få köpa men det har hittills avvisats, sade Per vidare och fortsatte:
– Google försökte för ett antal år sedan kopiera idén bakom Wikipedia, men det rann ut i sanden och i dag är Google en av våra största bidragsgivare. Det är orsaken till att Google länkar till Wikipedia när man söker en uppgift på Google och den finns i Wikipedia.
Lars-Åke Engblom, till vänster, och Tomas Odén diskuterar Wikipedia med föredragshållaren Per AJ Andersson.
Hur gör jag då om jag saknar uppgifter om mig själv men tycker att de borde finnas på Wikipedia?
– Lägg inte in dom själv, be någon annan göra det, menade Per. Risken är annars stor att vi administratörer kan anse att du varit lite för förskönande i beskrivningen av dig själv…
Den som fortfarande har frågor kvar om Wikipedia kan passa på att gå med i Mediehistorisk Förening som i sin nästa årsbok kommer att ha en artikel om Wikipedia, skriven av Per A.J. Andersson.
Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson
Ett 30-tal personer samlades på SS Marieholm för att lära sig mer om arbetet med Wikipedia.
———————
Samtal om marionetter väckte funderingar
Ingrid Carlberg berättade engagerat om arbetet med sin bok Marionetterna.
Det är med något blandade känslor jag lämnar hörsalen på JMG i Göteborg, det gamla lärarseminariet intill Linnéplatsen, den 28 januari 2025. Under nästan två timmar har jag lyssnat på Ingrid Carlberg berätta om sin bok Marionetterna, en berättelse om världen som politisk teater.
Men vi tar det från början. För snart två år sedan kom hennes bok Marionetterna ut och skapade omgående rubriker, som den erfarna grävreporter hon är. Under 20 år jobbade hon med både undersökande och berättande reportage på Dagens Nyheter. Innan dess hade hon skaffat en fil.kand. i nationalekonomi och statskunskap och arbetat som forskningsassistent i den statliga Maktutredningen.
– Grävkunskaper som jag hade nytta av i arbetet som journalist och bokskrivandet, berättade hon för oss som kommit för att lyssna på och samtala med henne.
Författaren Ingrid Carlberg och moderatorn Nicklas Håkansson.
I sin bok Marionetterna belyser hon hur Lenin och sedermera Stalin i forna Sovjetunionen använder sig av propaganda och dolda påverkansoperationer för att sprida världskommunismen. Och hittar en av de skickligaste på området: tysken Willi Münzenberg.
Hans namn hade hon sprungit på tidigare i sin forskning, men det var först runt 2016 som hon på allvar började fundera på att skriva boken. Då hade hon börjat se ett gemensamt mönster i de händelser som påtalades om USA-valet 2016 och andra händelser som hon stött på i sitt jobb.
Hon började studera hur Willi Münzenberg byggt upp sin propagandabas på 1920- och 30-talen. Till synes helt oskyldiga tidningsföretag, dåtidens trollfabriker, som på olika, hemliga vägar finansierades av Sovjet.
Det sättet att jobba kunde hon sedan se hade kopierats av både stater och privata företag i modern tid. Münzenberg var oerhört skicklig i att arbeta i det fördolda och en mästare att bygga upp till synes helt oskyldiga fasader. När nazisterna tog makten i Tyskland valde han att använda sina kunskaper för att motarbeta dem. Det gjorde att han drog på sig Stalins vrede och mycket talar för att det var den sovjetiska hemliga polisen NKVD som såg till att röja honom, ur vägen 1940.
De kunskaper som Münzenberg och hans kollegor fått togs efter andra världskrigets slut till vara av väst och inte minst av CIA i USA. Och det är bland annat detta som Ingrid belyser i sin bok genom att både berätta om påverkansoperationer på 20- och 30-talen, men också hur de kopierats i modern tid.
– Mycket handlar om att hitta ”nyttiga idioter”, spela teater och få oss att tro på det vi upplever, säger hon. Och därför är det så viktigt att vi som journalister hela tiden ifrågasätter och går till botten med uppgifter.
Ingrid Carlberg kunde också bekräfta att det går mycket tid till att söka efter och kontrollera uppgifter. Grunden för det lärde hon sig som forskarassistent.
Ett 60-tal personer både lyssnade till, ställde frågor till och samtalade med Ingrid Carlberg.
Det blev en mycket givande och intressant januarieftermiddag för oss 60-talet personer som var där, såväl medlemmar i VJS (Västsveriges Journalistseniorer) som i Mediehistorisk förening och studenter på JMG.
Vi fick också veta varför Ingrid skrivit ett antal barnböcker (!) vid sidan om de prisade verken om läkemedelsindustrin (Pillret), Raul Wallenberg och familjen Nobel.
– Jag gillar det berättande reportaget och mina barn ville höra sagor och då tyckte jag att jag lika gärna kunde skriva barnsagor själv…
Varför gick jag då från träffen med lite blandade känslor?
Jo, det hängde samman med ett konstaterande som vi gjorde innan vi skiljdes åt. Den senaste tiden har alla de stora tidningshusen aviserat nedskärningar, vilket drabbar redaktioner som redan i dag är kraftigt bantade. Inte minst om man jämför med när jag själv och Ingrid Carlberg var verksamma som journalister.
Att då få tid och möjlighet att arbeta med den för oss som journalister så viktiga frågan ”Varför?” känns svårare än någonsin, samtidigt som den är viktigare än någonsin.
Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson
Nicklas Håkansson från JMG var moderator för samtalet med Ingrid Carlberg.
Till vänster i första raden sitter referenten Leif Montell, ordförande i VJS.
