Hänt 2025

VJS lyckades inta kung Oscars fort

En tiotal medlemmar i Västsveriges Journalistseniorer lyckades med det varken dansken, norrmannen eller britten fick chansen att göra. Vi intog Oscar II Fort, insprängt i Västerberget i inloppet till Göteborg.

Planerna på att anlägga fortet började i slutet av 1800-talet. 1907 stod det klart och var då en mycket modern försvarsanläggning. El och vattentoaletter, samt centralvärme. Gångarna inne i berget hade, och har fortfarande, kakelplattor i mönster. Inga skrovliga cementgolv.

Meningen med fortet var att det skulle vara ett komplement till Älvsborgs fästning och skydda inloppet till Göteborg. Fienden då var i första hand britterna och norrmännen. Norge ville lämna unionen och hade slutit avtal med England om stöd.

Fästningen kom att förses totalt fyra batterier, två 24 cm-kanoner, två 15 cm-kanoner samt två batterier med totalt åtta 57 mm-kanoner. Fortet har under åren genomgått flera förändringar, precis som världsläget skiftat under åren.

I dag ägs fortet av Statens Fastighetsverk och en stiftelse har bildats med entusiastiska volontärer som ser till att anläggningen kan visas upp för allmänheten vid en handfull tillfällen under året.

Ett tillfälle var när VJS besökte fortet. Det var sista öppna dagen under 2025 och dagen till ära skulle salut skjutas från Götiska batteriet. Namnet har batteriet fått då det bekostades av Götiska förbundet. Ett batteri som är placerat nere vid stranden. Det blev dubbel salut, hela åtta skott avfyrades innan vi med sakkunnig guide, Fredrik, visades runt i fortet.

Vi fick veta en hel del av fortet och dess bestyckning. När det togs i bruk för över 100 år sedan fanns det plats för 300 man där. Fortet var utrustat med rikstelefon. Och än i dag finns de gamla kanonrören kvar. Borta är däremot lavetten som höjde och sänkte de tunga kanonerna i sina skyddsgropar.

Vill man veta mer om fortet, och även andra gamla försvarsanläggningar kan man googla på www.glomdhistoria.se och där leta sig fram.

Text och foto:
Leif Montell

———————

VJS:arna övertygades: Jonsered har en verklig pärla

Ni missade verkligen något, alla ni som inte gick med på vår guidade rundtur i Jonsereds Trädgårdar.

Det är en riktig liten pärla, trädgården som bara har tio år på nacken. Och det är ett utflyktsmål för alla med minsta lilla intresse för vackra trädgårdar. Fast det är inte helt lätt att hitta och ta sig dit. Lite som det var med Gunnebo innan Mölndals kommun insåg att man satt på en verklig diamant.

Lite så är det med Jonsereds Trädgårdar. Trädgård har det funnits på platsen ända sedan skotten William Gibson lät uppföra herrgården när han grundade Jonsereds fabriker. Herrgården fick sitt nuvarande utseende 1868 och då anlades trädgården första gången. Så förändrades samhället och verksamheten i Jonsereds fabriker upphörde, liksom den dåvarande trädgården.

Herrgården förvaltas i dag av Partille kommun i samarbete med Jonseredsstiftelsen och Göteborgs universitet. Runt 2010 beslutade Partille kommun i samarbete med Göteborgs universitet, Jonseredsstiftelsen och kommunala bostadsbolaget Partillebo att återskapa den gamla trädgården. Uppdraget gick till trädgårdsmästare Peter Svensson med erfarenhet från flera kända parker, bland annat Trädgårdsföreningen. Och år 2014 kunde den nuvarande parken invigas och 2015 stod den helt klar.

Det var också Peter Svensson som guidade den lilla skaran VJS:are runt i parken och på ett mycket kunnigt och trevligt sätt berättade om om ”sin” park. Skulle nu någon känna igen namnet så är det inte att undra på. Under många år var han trädgårdsexpert i Radio Göteborg.

Parken är uppbyggd enligt ett koncept som har åtskilliga tusen år på nacken och härstammar från Mesopotamien. Det innebär att den är uppbyggd av fyra kvarter delade av två längdaxlar. I mitten finns en rundel. De fyra kvarteren har sedan olika teman.

Ursprungligen skulle det vara vattenkanaler som utgjorde axlarna, men i Jonsered tillåter varken utrymme eller geografin en sådan lösning. I stället är det planterat blå blommor som får symbolisera vattnet.

Till varje kvarter hör informationstavlor och det finns bra broschyrer som beskriver parken, som hela tiden utvecklas. Här finns till exempel parker anlagda av kända personer: Tomas von Brömssen, Anna Mannheimer, Ulla Skoog och Timo Räisänen. Samtliga med en personlig prägel och tema.

Självklart finns också en butik och ett kafé i nybyggda lokaler, uppförda i återvunnet tegel. Trädgården drivs på ett ekologiskt och hållbart sätt. Vad annars? Trädgården har bara fyra fast anställda men fungerar i dag som utbildningsplats både för trädgårdsarbetare och blivande trädgårdsmästare. Här bedrivs också arbetslivsinriktad rehabiliteringsverksamhet.

Har ni inget annat för er i sommar, satsa på ett besök. Ingen entréavgift, bara p-avgift om ni tar bil. Men det går pendeltåg och buss. Utöka gärna med en sväng ner i det gamla brukssamhället, ett av landets bäst bevarade.

Text och bild:
Leif Montell

———————

Från kanon till kråka – så var stadsvandringen i Mölndal

Ett 20-tal journalistseniorer tog chansen att lära sig mer om Mölndals historia och stadens äldsta kvarter i stadsvandringen den 16 maj, ledd av lokalhistorikern Lars Gahrn. Det blev samtidigt en illustration av hur gammalt möter nytt och samhället förändras. Vad som är av godo och vad som inte är det tål att diskuteras.

Utvecklingen går fort i Mölndal. Rivningen av det gamla pappersbruket Papyrus fortsätter samtidigt som en väg flyttas och lindarna i allén utanför Kvarnbyskolan blommar för vad som antagligen är sista gången. Den nya stadsdelen Forsåker med 3 000 bostäder, varav många i mycket höga hus, och 4 000 arbetsplatser kräver sin plats.

Vår guide Lars Gahrn är aktiv i föreningen Bevara Kvarnbyn, har engagerat sig i debatten om Forsåker och skrivit insändare i Mölndals-Posten om såväl rivningar som lindallé. Vår vandring från Mölndals Bro till Mölndals Kråka har fokus på det gamla men då och då är det tydligt hur frustrerad vår guide är.

– Det är inte mycket som är riktigt riktigt här i Mölndal. Det blir som det blir, säger han när vi står nedanför den höga utomhushissen vid Störtfjället, hissen som boende på Kvarnbyvallen med omnejd kan ta ner till centrum.

– Den kallas Kråkfoten men kråkan är inte här, konstaterar Lars Gahrn.

Det är hursomhelst underhållande att lyssna till Mölndalskännaren Gahrn. Han varvar anekdoter med upplysningar om områdets långa och betydelsefulla industrihistoria. Här verkade en lång rad företag som bland annat tillverkade textilier och papper.

Utmed forsen i Mölndalsån fanns som mest cirka 35 kvarnar. Vi stannar till vid den enda bevarade kvarnbyggnaden, Nymans kvarn, den sista vattendrivna kvarnen här som togs ur drift 1942.

– Här har nu all industriell verksamhet upphört. Nu är det serviceföretag och lite handel i stället, säger Lars Gahrn och rekommenderar särskilt ett besök i den kooperativt drivna second hand-butiken Returum.

Butiken ruvar faktiskt på svaret på varför den branta liden i Kvarnbyn kallas för Mölndals Kråka. Byggnaden som numera hyser Returum är uppförd över en bergknalle som låg mitt i forsen. Den bergknallen kallades Kråkeberget, eller bara Kråkan.

Under vår vandring får vi bland mycket annat också veta att Mölndal betyder kvarndalen, att orten fick stadsrättigheter 1922, att stadens politiker ibland bad Papyrus om förskott på kommunalskatten när pengarna tröt och att Götiska förbundets friskola, invigd 1824 vid Kvarnbygatan, är ortens äldsta skola. På den tiden betydde friskola att skolgången var gratis.

Stadsvandringen avslutades vid Kvarnbyns äldsta hus, byggt 1805 av kvarnägaren John Roy, kallad Royen. Sedan blev det fika på närbelägna Mölndals museum.

Text och foto:
Stefan Samuelsson

———————

Johan Hilton om kulturen på GP: ”En stor omvandling”

Göteborgs-Postens kulturredaktion mår bra mitt i den stora förändring som kulturjournalistiken just nu går igenom. Det är Johan Hiltons besked till sina seniorkollegor i samband med VJS:s årsmöte.

– Vi har ett hundraprocentigt digitalt fokus, säger han bland annat.

När såväl lunchen som årsmötet är avklarade tar Johan Hilton, GP:s kulturchef sedan drygt två år, och Lis Hellström Sveningson, kulturjournalist och styrelseledamot i VJS, plats på SS Marieholms scen.

Under Lis kunniga ledning spänner det givande samtalet över stora delar av Johans karriär, från uppväxten som teaterintresserad ungdom i Borås via författande av fyra uppmärksammade böcker samt jobb på Expressen, bokförlaget Atlas och Dagens Nyheter till hans återkomst till Göteborgs-Posten.

Återkomst, ja, för han praktiserade på GP:s kulturredaktion en gång i tiden.

– Jag hade egentligen ingen tanke på att det var kulturjournalistik som jag skulle ägna mig åt. Det är en kombination av ett stort intresse och en lycklig slump, säger han.

De tre åren som förlagschef på Atlas beskriver Johan Hilton som roliga men konstaterar i nästa andetag att det i journalistiken han hör hemma. Det långsamma tempot och säljandet i förlagsvärlden visade sig inte vara hans melodi.

En viss rastlöshet i kroppen bidrog också till att han nappade på GP:s erbjudande om att bli kulturchef efter Björn Werner.

– Det var ett lätt beslut. Jag hade varit sju år på DN, jag tycker mycket om GP:s kulturredaktion och både jag och min man längtade till Göteborg, säger han och tillägger att kulturlivet här är både brett och roligt.

– Jag känner inte att jag har tagit något steg ut i spenaten.

Målet på GP är förstås att tillsammans med sina sju medarbetare producera så bra journalistik som möjligt. Men det måste göras på ett annat sätt än vad vi ”gamlingar” är vana vid från vår yrkesaktiva tid. Heliga kor måste slaktas.

– Vi står inför en stor omvandling. Större fokus på ljud och bild och så AI ovanpå det. Det är något av en perfekt storm.

Johan Hilton talar både om en smärtsam process men också om lekfullt experimenterande för att hitta bredden och tilltalet som går hem hos dagens läsare. Han tar Måns Zelmerlövs skilsmässa som exempel som sådant som i dag är självklart att ta upp på kultursidorna men som inte hade varit lika givet för 10-15 år sedan.

– Läsarna har förväntningar på det, säger Johan.

När kulturkritiken kommer på tal säger han att han tror att den ”kan leva i andra former och på andra platser än förut”.

Det opinionsbildande materialet måste hur som helst finnas kvar, enligt Johan Hilton, som glädjer sig åt att GP:s kulturartiklar har väldigt goda siffror i lästid på nätet.

– Vi är en av de avdelningar som skapar mest engagemang.

Text och bild:
Stefan Samuelsson

Johan Hiltons har skrivit följande böcker:
No tears for queers (2005)
Monster i garderoben (2015)
Vi är Orlando (2020)
Den siste teaterdirektören: Berättelsen om Benny Fredriksson (2024) – belönad med Stora Journalistpriset

———————

VJS valde ny gammal styrelse – Eva avtackades

I strålande marssol höll Västsveriges Journalistseniorer, VJS, årsmöte ombord på gamla S/S Marieholm. Ett 30-tal medlemmar hade samlats för att inleda mötet med en god fisklunch innan man övergick till de mer allvarliga sakerna.

VJS ordförande Leif Montell hälsade välkommen och bad om förslag på mötesordförande. Det blev, precis som förra året, Börje Andersson som gav uppdraget och till sekreterare för mötes valdes Leif Montell. Anne Brügge och Anders Johansson blev utsedda till justerare tillika rösträknare.

Efter parentation över medlemmar som gått bort sedan förra årsmötet klubbades sedan verksamhetsberättelse, föreningens bokslut samt revisionsberättelse innan årsmötet beslöt bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Val brukar kunna bli en utdragen process, men valberedningen hade gjort att gott jobb och snabbt omvaldes Leif Montell till ordförande. Till ledamöter omvaldes Kersti Raiend, Lis Hellström Sveningson, Björn Hansson och Björn Beckman samt nyvaldes Ulf Caresten och Agneta Behlin-Kildén. Som styrelsesuppleanter omvaldes Lasse Råde samt nyvaldes Patrik Paulsson. Samtliga i styrelsen är valda på ett år.

Till revisor omvaldes Lars-Åke Engblom med Kerstin Särneö som suppleant. Även valberedningen bestående av Anders Johansson, Åke Lundgren och Tomas Oden fick förnyat förtroende ett år till.

Medlemsavgiften blir för 2026 oförändrat 120 kr/år eller 10 kr/månad.

Länkar till protokoll samt verksamhetsberättelse, bokslut och revisionsberättelse finns här nedanför.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

Fotnot: Leif Montell påminde också om föreningens planerade resa till Wien och Bratislava i höst. Anmälan ska göras senast 12 april. Läs mer om resan här >>

Årsmötets protokoll VJS 2025

VJS verksamhetsberättelse 2024 

VJS bokslut 2024

Revisionsberättelse VJS 2024

(Klicka på länkarna för att öppna pdf:er i egna flikar)

———————

Rapport från en kongress – ”printfolket ska nog åka hem och öva”

Åka på kongress är kul. Fråga mig. Jag har nyss varit på en sådan. Faktiskt den första någonsin under mina snart 78 år. Resan till Stockholm från Alingsås där jag bor sedan 22 år gick bra. Över förväntan bra. Fast hemresan tog lite längre tid än planerat. En polisinsats någonstans i trakterna av Vårgårda gjorde att regionaltåget jag bytt till i Skövde blev cirka tio minuter försenat.

Jag åkte upp till kongressen dagen innan, bodde på lyxigt hotell mitt i city och lärde mig att en öl på hotellet kostade lika mycket som en Big Mac & Co. Hade jag ätit hamburgaren på hotellet hade den kostat tre öl.

Dagen därpå åkte jag transferbuss till Vår Gård ute i Saltsjöbaden (Stockholms Hovås /Särö). Så drog kongressen igång. Jag och min seniorombudskompis Stefan Ahlqvist hörde definitivt till de äldsta bland deltagarna. Vi installerade oss på våra platser längst bak och som alla andra försökte vi logga in på kongressens egen digitala portal där alla handlingar skulle finnas.

Det gick så där. Anläggningens wifi pallade inte för trycket så jag kom aldrig in i det. Stefan fick hjälp och kunde få kontakt, vilket innebar att han kunde anmäla att han skulle yttra sig. Det var egentligen det enda vi seniorombud fick göra. Rösta fick vi inte.

Första dagen ägnades åt att prata stadgeändringar, lyssna på ett anförande av ordföranden för det ukrainska journalistförbundet samt ett samtal om världsläget mellan förra centerledaren Annie Lööf och förre statsministern Ingvar Carlsson. Första kvällen skulle avslutas med en fin trerättersmiddag. Tanken var att vi genom lite aktiviteter vid kaffet skulle hinna bekanta oss med varandra. Det gick så där eftersom efterrätten landade på det sista bordet strax före midnatt.

Andra dagen startade bra och mötesordföranden valde att beta av ”enkla” motioner i rask takt där inga yrkanden eller motförslag fanns. För att vi inte skulle somna avbröts mötet lite då och då av yoga-övningar.

Så här i efterhand kan konstateras att det nog var en ganska snäll kongress. Alla var rörande eniga och de hårda ordväxlingarna uteblev helt. Dock kunde konstateras att kollegor inom etermedia har oerhört mycket lättare att formulera kristallklara inlägg. Printfolket ska nog åka hem och öva på att prata inför grupp. Vi är fenor på att formulera oss i tryckt form men kan bli närmast obegripliga framför mikrofonen.

Kongressen hade att ta ställning till drygt 60 motioner plus lite nya måldokument och samt stadgeändringar. Det såg ett tag mörkt ut om vi skulle hinna med allt, men tro det eller ej. Vi klarade det med råge. Då hade det i och för sig krävts en kvällsmangling andra dagen. Vi fick en timme på oss för middag för att sedan köra till 22–23 på kvällen.

Från deltagare som varit med på tidigare kongresser fanns en ängslan att vissa frågor skulle vålla heta debatter, men av det blev intet. Och när en ny förbundsstyrelse skulle väljas sista dagen fanns inga motkandidater till valberedningens förslag. Så alla val skedde med acklamation. Och det har nog aldrig hänt tidigare.

Vi fick lite visdomsord med oss från Therese Svanström, TCO-ordförande. Och vi fick se en film om medias situation i krigets Ukraina.

På vägen hem kunde jag konstatera att dagens medievärld börjar vara ljusår från den jag själv verkade i. Jag tyckte det var fascinerande att ha fått vara med om skiftet från bly till offset, från handjagare till dator och slutligen internet och webben.
Referat från nästa kongress, om fyra år, kan mycket väl vara skrivna med hjälp av AI. Mata in alla kongresshandlingar, beslut och omröstningar, tryck på knappen och ut kommer en välskriven (?) text. Men den texten kommer inte ha ha någon personlig prägel, tror jag.

Om ni, av eget intresse vill veta vad som beslutades på kongressen rekommenderar jag vår tidning Journalisten. Johannes Nesser (duktig reporter på tidningen vars far Håkan jag gjorde lumpen ihop med 1970–71 i Uppsala) bevakade kongressen och har sammanfattat allt på ett föredömligt sätt.

Text och bild: Leif Montell

———————

Engagerat om Wikipedias ideella vakande ögon

Den 15 januari 2001 lanserades Wikipedia i USA, några månader senare, i april-maj, fanns en svensk variant. I dag är det spritt över hela världen och finns sökbart på 300 språk. Wikipedia var från början ett sidoskott till en helt annan satsning, som aldrig föll väl ut. Det gjorde däremot det digitala jättepopulära uppslagsverket, som Wikipedia snabbt kom att bli.

Om detta och en hel del runt omkring fenomenet Wikipedia berättade Per A.J. Andersson engagerat för drygt 30 lyssnare från Västsveriges Journalistseniorer, VJS, och Mediehistorisk Förening. Träffen ägde rum ombord på SS Marieholm i Göteborgs hamn den 19 februari 2025 och inleddes med en god fiskrätt följt av kaffe med kaka.

Per kunde snabbt ta oss ur villfarelsen att det bakom Wikipedia finns en stor redaktion som dygnet runt kontrollerar allt som läggs in där. De enda anställda är teknikerna som ser till att Wikipedias servrar och programvara fungerar som de ska.

– Men någon redaktion som hanterar uppgifterna finns inte, förklarade han. Däremot är vi runt 60 administratörer bara här i Sverige som fungerar som en ideellt arbetande korrekturavdelning.

Vem som helst kan lägga in text i Wikipedia och vem som helst kan komplettera eller korrigera uppgifter i Wikipedia. Dock håller administratörerna ett vakande öga på det vi vill lägga in så att det inte blir vilka galenskaper som helst.

Under de snart 25 år som Wikipedia funnits har uppslagsverket blivit alltmer accepterat och viktigt. Men fortfarande är det inte ägt av något stort multinationellt företag. Wikipedia Foundation ser till att tekniken fungerar och det är genom donationer hela systemet hålls i gång. Det finns inga privata ägare bakom.

– Det finns de som försökt få köpa men det har hittills avvisats, sade Per vidare och fortsatte:

– Google försökte för ett antal år sedan kopiera idén bakom Wikipedia, men det rann ut i sanden och i dag är Google en av våra största bidragsgivare. Det är orsaken till att Google länkar till Wikipedia när man söker en uppgift på Google och den finns i Wikipedia.

Hur gör jag då om jag saknar uppgifter om mig själv men tycker att de borde finnas på Wikipedia?

– Lägg inte in dom själv, be någon annan göra det, menade Per. Risken är annars stor att vi administratörer kan anse att du varit lite för förskönande i beskrivningen av dig själv…

Den som fortfarande har frågor kvar om Wikipedia kan passa på att gå med i Mediehistorisk Förening som i sin nästa årsbok kommer att ha en artikel om Wikipedia, skriven av Per A.J. Andersson.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

———————

Samtal om marionetter väckte funderingar

Det är med något blandade känslor jag lämnar hörsalen på JMG i Göteborg, det gamla lärarseminariet intill Linnéplatsen, den 28 januari 2025. Under nästan två timmar har jag lyssnat på Ingrid Carlberg berätta om sin bok Marionetterna, en berättelse om världen som politisk teater.

Men vi tar det från början. För snart två år sedan kom hennes bok Marionetterna ut och skapade omgående rubriker, som den erfarna grävreporter hon är. Under 20 år jobbade hon med både undersökande och berättande reportage på Dagens Nyheter. Innan dess hade hon skaffat en fil.kand. i nationalekonomi och statskunskap och arbetat som forskningsassistent i den statliga Maktutredningen.

– Grävkunskaper som jag hade nytta av i arbetet som journalist och bokskrivandet, berättade hon för oss som kommit för att lyssna på och samtala med henne.

I sin bok Marionetterna belyser hon hur Lenin och sedermera Stalin i forna Sovjetunionen använder sig av propaganda och dolda påverkansoperationer för att sprida världskommunismen. Och hittar en av de skickligaste på området: tysken Willi Münzenberg.

Hans namn hade hon sprungit på tidigare i sin forskning, men det var först runt 2016 som hon på allvar började fundera på att skriva boken. Då hade hon börjat se ett gemensamt mönster i de händelser som påtalades om USA-valet 2016 och andra händelser som hon stött på i sitt jobb.

Hon började studera hur Willi Münzenberg byggt upp sin propagandabas på 1920- och 30-talen. Till synes helt oskyldiga tidningsföretag, dåtidens trollfabriker, som på olika, hemliga vägar finansierades av Sovjet.

Det sättet att jobba kunde hon sedan se hade kopierats av både stater och privata företag i modern tid. Münzenberg var oerhört skicklig i att arbeta i det fördolda och en mästare att bygga upp till synes helt oskyldiga fasader. När nazisterna tog makten i Tyskland valde han att använda sina kunskaper för att motarbeta dem. Det gjorde att han drog på sig Stalins vrede och mycket talar för att det var den sovjetiska hemliga polisen NKVD som såg till att röja honom, ur vägen 1940.

De kunskaper som Münzenberg och hans kollegor fått togs efter andra världskrigets slut till vara av väst och inte minst av CIA i USA. Och det är bland annat detta som Ingrid belyser i sin bok genom att både berätta om påverkansoperationer på 20- och 30-talen, men också hur de kopierats i modern tid.

– Mycket handlar om att hitta ”nyttiga idioter”, spela teater och få oss att tro på det vi upplever, säger hon. Och därför är det så viktigt att vi som journalister hela tiden ifrågasätter och går till botten med uppgifter.

Ingrid Carlberg kunde också bekräfta att det går mycket tid till att söka efter och kontrollera uppgifter. Grunden för det lärde hon sig som forskarassistent.

Det blev en mycket givande och intressant januarieftermiddag för oss 60-talet personer som var där, såväl medlemmar i VJS (Västsveriges Journalistseniorer) som i Mediehistorisk förening och studenter på JMG.

Vi fick också veta varför Ingrid skrivit ett antal barnböcker (!) vid sidan om de prisade verken om läkemedelsindustrin (Pillret), Raul Wallenberg och familjen Nobel.

– Jag gillar det berättande reportaget och mina barn ville höra sagor och då tyckte jag att jag lika gärna kunde skriva barnsagor själv…

Varför gick jag då från träffen med lite blandade känslor?

Jo, det hängde samman med ett konstaterande som vi gjorde innan vi skiljdes åt. Den senaste tiden har alla de stora tidningshusen aviserat nedskärningar, vilket drabbar redaktioner som redan i dag är kraftigt bantade. Inte minst om man jämför med när jag själv och Ingrid Carlberg var verksamma som journalister.

Att då få tid och möjlighet att arbeta med den för oss som journalister så viktiga frågan ”Varför?” känns svårare än någonsin, samtidigt som den är viktigare än någonsin.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson