Engbloms tio i topp-lista – och mycket mer om Göteborgs radio- och tv-historia

Medieprofessorn Lars-Åke Engblom hade mycket att berätta när han gästade VJS. Foto: Bror Augustsson

Den blivande schlagerdivan Zara Leander bad att få provsjunga för nyblivna Radiotjänst i Göteborg på 1920-talet. Det gick inte så bra. Hon fick betyget ”vi ha inget bruk för hennes oförmåga”. Sen blev hon stor stjärna i Europa. Så kan det gå.

Anekdoten berättade Lars-Åke Engblom inför Västsveriges Journalistseniorer 3 maj.

Men radion skulle bli proffsigare med tiden och ett stort genombrott blev programmet ”Optimisten och pessimisten”. Göteborgaren Ludde Gentzel var optimisten med humor och värme och stockholmaren Eric Abrahamsson var pessimisten. Programmet tillhör radions genom tidernas mest åhörda program och fick hela landet att stå stilla på 1940-talet.

Engblom är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har skrivit boken ”En himla massa program” om 100 år av radio- och tv-produktion i Göteborg.

Televisionens stora genombrott var i samband med fotbolls-VM i Sverige 1958. Mycket av produktionen lades i Göteborg. Matcherna kunde ses i hela Sverige och i Europa. I svartvitt givetvis.

Det första tv-programmet som producerades i Göteborg var ”Humle och Dumle”, signerat dåvarande chefen Nils Dahlbeck.

Engblom väckte många radio- och tv-minnen till liv. Foto: Bror Augustsson

TV-huset på Delsjövägen, kallad ”Synvillan” invigdes 1970 och Göteborgs tv:s guldår inleddes med succéer som ”Jubel i busken”, som inte gillades i Stockholm men som snabbt blev populärt i hela Sverige, ”Hem till byn”, serien som gick långt in på 2000-talet. Lars-Gunnar Björklund värvades från Stockholm och drog igång Tipsextra som blev en megahit.

TV-teatern producerade den hittills största tv-succén, ”Raskens” efter en bok av Vilhelm Moberg och med Sven Wollter i huvudrollen. 75 procent såg serien första gången den sändes 1976, och 90 procent om man räknar in reprisen.

Sen kom kommersiella radion och tv:n. Från lokal-tv i Göteborg hittade formatet ”Bingolotto” in i tablån och blev en jättesuccé.

Som sagt, en himla massa bra radio och tv-program har gjorts i Göteborg och görs fortfarande.

Varför har då inte Göteborg fått en egen tv-kanal när Synvillan genererat så många tittarsuccéer?

Men viljan hos ledningen i Stockholm har inte funnits och politikerna har inte heller kunnat samla sig kring den tanken. När TV 4 såg dagens ljus fanns tanken att den kanalen skulle kunna läggas ut på distrikten med säte i Göteborg men det föll.

Tv- och radioproduktionen är styrd från Stockholm, tv-teatern avvecklades 2012.

”Alla programbeslut tas numera i Stockholm. Självständigheten är borta. Alla produktionsbolag finns i Stockholm”, säger Engblom.

Dessa program är Göteborg-tv:s tio i topp-lista, enligt Lars-Åke Engblom:
Jubel i busken
Tipsextra
Hem till byn
Raskens
Svenska hjärtan
På spåret
Kurt Olsson
Bingolotto
Uppdrag granskning

Text: Lars Bred
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

——————————————-

Bo Bernhardsson: ”Arbetet kunde ha räddats av sammanslagning med konkurrenten”

Bo Bernhardsson, dagstidningen Arbetets siste chefredaktör.

Tidningen Arbetet kunde ha räddats genom sammanslagning med huvudkonkurrenten Sydsvenskan, anser Bo Bernhardsson.

Bernhardsson var Arbetets siste chefredaktör och har nyligen skrivit boken Historien om Arbetet och den sista striden. Han var inbjuden till VJS:s årsmöte, där åhörarna givetvis själva hade klara minnen av tidningen som gick omkull år 2000.

Arbetet klarade sig riktigt bra på 80-talet, påminde Bo Bernhardsson. Men med A-pressen som ägare börjat utförsåkningen. Nya pengar räckte inte. De blåste bort med olika förlustprojekt. Dödskampen pågick i cirka tio år.

Arbetets ledning vände sig till arbetarrörelsen, till näringslivet, till andra tidningsföretag och till läsarna. Bo Bernhardsson mor skänkte en tusenlapp. Sonen kallade hennes insats ”änkans skärv”.

Det var ytterst nära att Arbetet och Sydsvenskan slogs ihop 1992. Men affären hann inte genomföras. A-pressens konkurs kom emellan och åtta år senare gick även Arbetet i konkurs.

Annars kunde nog Arbetet ha räddats tack vare annonssamarbete även med Helsingborgs Dagblad, hävdade Bo Bernhardsson.

Text: Börje Andersson
Foto: Stefan Samuelsson

Den 30 september 2000 kom sista numret av tidningen Arbetet ut och flaggan halades vid Järntorget.

——————————————-

VJS höll dubbla årsmöten – mer pengar till Ukraina

Thomas Berggren, till vänster, var en av många som tackade Bo Bernhardsson för hans tillbakablick på Arbetets sista år.

Nu har Västsveriges Journalistseniorer (VJS) gjort det som förr skulle betraktats som helt omöjligt. Vi har hunnit med att hålla ett digitalt årsmöte och två ”riktiga” årsmöten på en gång.

Det digitala genomförde vi när pandemin slog till för två år sedan. Dubbelmötet genomfördes torsdagen 24 mars. Årsmötesdeltagarna sade ja till att årsmötena för 2020 och 2021 buntades ihop.

Det resulterade i att styrelsen för VJS under både 2021 och 2022 fick/får följande sammansättning:
Ordförande Carin Linnér, vice ordförande: Eva Heyman, kassör: Björn Hansson och sekreterare: Leif Montell. Vidare som ledamöter Anki Raun, Börje Andersson och Lars Bred och som suppleanter Kersti Raiend och Björn Beckman.

Björn Beckman är nyvald för år 2022, då Åke Svenberg lämnade sin ordinarie styrelseplats på egen begäran under 2021 och ersattes av suppleanten Anki Raun. För 2022 nyvaldes Björn Beckman som suppleant.

Till revisorer valdes Bengt Carlsson (omval) och Sören Edgar (nyval för 2022). Den nya valberedningen består av Anders Johansson (sammankallande), Åke Lundgren och Tomas Odén.

Årsmötet gav också sitt godkännande till de nya stadgar som styrelsen arbetat från för VJS. Stadgarna börjar gälla 2023 under förutsättning att de också antas vid ett allmänt möte senast i höst.

Vidare beslöt årsmötet att VJS utöver redan skänkta bidrag, 5 000 kronor vardera till dels SJFs nystartade fond för journalister i Ukraina, dels UNHCR, skänka ytterligare 10 000 kronor till UNHCR för deras arbete i krigshärjade Ukraina.

Efter årsmötet lyssnade vi till dagstidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, som skrivit en bok om tidningens sista strider innan den lades ner. Läs mer om det här >>

Kontaktuppgifter till styrelsen finns här >>

Några bilder från årsmötet, där ett 30-tal medlemmar deltog: (klicka på bilderna så visas de i större storlek)

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

——————————————-

Lärorik träff med Alltinget – lever vidare efter sortin från radion

Alltingsledaren Lasse Swahn tillsammans med de sex experterna i panelen.

Varför har en tvättmaskin glasruta så man ser tvätten?
Det är en av många frågor som expertpanelen i frågeprogrammet Alltinget fått men hittills gått bet på att ge svar på. Annars har de svar på nästan allt.

Vi var drygt ett 30-tal medlemmar från Västsveriges Journalistseniorer som torsdagen 17 februari tog plats i trappscenen i Världskulturmuseet för att lyssna på Alltinget tillsammans med ännu fler daglediga, vetgiriga besökare.

I snart 25 år har det fängslat sin publik, från början som ett radioprogram inom Sveriges Radio, i dag en programpunkt på Världskulturmuseet dit det kom efter lite slingriga vägar sedan SR fick för sig att det inte hörde hemma i programtablån på någon av de fyra kanalerna.

Populär ledare för Alltinget under hela tiden har varit och är Lasse Swahn, som till hjälp har en svarspanel om 27 experter i sex olika discipliner (ämnesområden). De flesta är professorer knutna till Göteborgs Universitet eller Chalmers Tekniska Högskola.

Under många år huserade Alltinget i någon av radions många kanaler och sändes både på dagtid och kvällstid. Lyssnarna fick ställa frågor, panelen svarar och många gånger hjälps panelen åt att ge svar på de många gånger kluriga frågorna.

Många frågor återkommer med viss regelbundenhet och därför gallras det hela tiden bland frågorna. Det händer någon gång också att panelen ger svar som kanske inte är helt enligt beprövad vetenskap och forskning. Som varför strumpor gärna hamnar inne i påslakan vid tvätt. Experten lanserade det fantastiska svaret att det ibland uppstår strömmar utanför öppningen i påslakanet inne i tvättmaskinen, en strumpa sugs in och då letar den andra sig efter för den vill inte att den andra strumpan ska vara ensam….! (Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.)

Vid VJS:s besök fick panelen dryga 20-talet frågor som pendlade från varför vi rodnar till varför det heter ”som en glad lax”. Att vi rodnar har med kroppens signalsystem att göra. Och vi är inte ensamma om att rodna. Det gör andra djur också, fast då är det inte kinder som ändrar färg.

Och laxar kan vara glada. Men här handlar det kanske egentligen om att laxen hoppar. Den ursprungliga meningen talade nämligen om en hoppande glad lax och syftar på att den var livfull när den arbetade sig upp för det strömmande vattnet på väg till lekplatsen.

Var fjortonde dag ordnas Alltinget på torsdagseftermiddagen. Frågorna går utmärkt att skicka in i förväg till alltinget.gbg@gmail.com. Och det går alldeles utmärkt att ställa frågorna direkt på plats om man bara slunkit in av en händelse. I och med att man går igenom frågorna i förväg ändras panelens sammansättning från gång till annan. Men hela tiden med en bredd i kunskap, från humaniora till teknik och allt där emellan.

En timme håller man på och den timmen går fort. Då har du ofta också fått ett gott skratt med dig på köpet, för panelen har glimten i ögat är snabb i repliken. Själv gick jag från Alltinget med kunskapen att svordomar har funnits så länge vi haft ett språk. Att kraftuttrycken ändrat karaktär under tid är en
helt annan sak.

När VJS gästade Alltinget bestod panelen av Henrik Sjövall, medicin, Erik Hallberg, historia, Bernhard Mehlig, fysik, Kerstin Norén, språk, Johan Höjesjö, zoologi och Mats Nilsson, etnologi. De sitter i den ordningen från vänster till höger på bildspelets första bild.

Text: Leif Montell
Foto: Bror Augustsson

——————————————-

Per Nygren om Lasse Diding: ”Kaffelotteri var för kommersiellt för FNL-gruppen”

Per Nygren sålde och signerade sin bok om den omsusade Lasse Diding.

Barnslig, provokativ, excentrisk men också generös och seriös.
Några av omdömena om Lasse Diding, världens mest kända Varbergsbo.
Författaren och journalisten Per Nygren har skrivit en bok om den omsusade Diding.
Måndag 25 januari höll Nygren en föreläsning inför ett 20-tal journalistseniorer i Haga församlingshus i Göteborg.
”Lasse blev väldigt avundsjuk på att jag skulle hit och prata om boken. Det hade han velat göra men ringde från Gran Canaria dit han åkt med 25 böcker som han skall läsa där. Lasse är en boknörd”, säger Per Nygren.
Diding har instiftat det omdiskuterade Lenin-priset som delas ut varje år till belackares stora förtret men muntert skrockande Lasse Diding. Han gillar motstånd och att provocera.
”Vi träffades första gången 1970 i samband med FNL-gruppen i Göteborg, berättar Per Nygren.
Lasse ville anordna ett kaffelotteri till stöd för Vietnam men det tyckte vi var för kommersiellt och gjorde en insamling istället.”
”Sen gick det väl ett 30-tal år innan de två träffades igen. Diding hade tagit över Jan Myrdals enorma boksamling, drev två hotell och var mångmiljonär.”

(Klicka på bilderna för att se dem i större storlek)

”Jag föreslog att han skulle skriva en bok om sig själv och ge en mer nyanserad bild av sig själv. Men han ville att jag skulle skriva istället”, säger Per Nygren.
Boken tog tre år att färdigställa.
”Vi har nog suttit cirka 100 timmar och pratat i tvåtimmarssejourer. Sen har jag ju läst på också”, säger Nygren.
En av anekdoterna om Diding är att han erbjöd Varbergs kommun 600 000 kronor om året för att ändra det gamla namnet Påskbergsvallen till Leninstadion. Det gick inte igenom. Numera är fotbollsstadion uppkallad efter ett kommunalt bolag.
Lasse Diding planerar också ett ”Leninland” med en staty av Lenin på området.
Men varför denna vurm för Lenin?
”Lasse tror på en rättvisare värld och Lenins rätt till uppror. Sen att det inte blev så bra till slut är en annan femma”, säger Per Nygren.
Text: Lars Bred
Foto: Leif Montell

Boksignering Varberg

Förre GP-journalisten Per Nygren (t v) signerar här sin bok tillsammans med Lasse Diding i Varberg.